På Sarahs (som för övrigt har en ruggigt bra blogg som jag besöker allt för sällan) förfrågan ska jag blogga lite om mitt namnbyte.

Jag är alltså döpt till endast ett enda namn, vilket blev Carina. Varför jag fick bara ett enda namn var helt enkelt för att mina föräldrar inte kunde enas om fler än ett namn, so I guess att jag får vara tacksam för att jag slapp bli namnlös… Jag har hört att min mormor var förtvivlad över att jag bara fick ett enda namn (för nu skulle ju alla tro att jag var en ”fattig-unge” som hon sa. ”Alla” innebar antagligen mormors grannar, eller nåt… ) Varför de skulle tro att jag var en ”fattig-unge” har nog med att göra att förr i tiden så kostade det pengar med namnen när man döpte ett barn. Så det betydde att de rika kunde kosta på sina barn en väldans massa namn, medan de fattiga fick vara glada om de hade råd att ge barnet ett enda.

Hur som helst så fick jag nöja mig med mitt ”Carina”. Tyvärr var jag inte så nöjd med mitt namn. Dels för att det var trist att bara ha ett enda namn, eftersom alla i min klass hade flera namn. Att andranamnet ofta var ”Knut” eller ”Agda” eller något liknande som mina klasskompisar tyckte var pinsamt, spelade ingen roll för mig, för jag tyckte det var finare att heta Knut Agda Von Skithög än att ha bara ett enda förnamn.

Jag har i alla fall aldrig trivts som eller känt mig som en Carina. Därför blev jag överlycklig varje gång någon gav mig ett smeknamn som barn och tonåring.

För flera år sedan så konverterade jag. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år det var, men tror att det kan röra sig om cirka 10-12 år sedan nu.

Mer om min konvertering och om mina och barnens namn kan du finna i följande, klickbara länkar:

• Om mitt och barnens namn.
• Om varför jag konverterade
• Hur man namnger barn i Gambia
• Om min tro: Insikt!

När jag konverterade så bestämde jag mig ganska snabbt för att även byta namn. Det är naturligtvis inget man behöver göra för att man konverterar, men jag har som sagt alltid haft svårt att komma överens med mitt namn, så jag såg det snarare som en möjlighet att äntligen få tillfälle att byta. Eller i alla fall få lägga till fler namn. Jag har behållit Carina, men jag har lagt till både Fatou och ett till namn, från den person som jag namngav mig själv efter.

I Gambia är det så att om man byter namn, vilket det finns en hel del från Gambia som gör om de konverterar så sägs det ge otur att fortsätta kalla den personen för det gamla namnet. Det ger otur till den som säger det gamla namnet, inte den som bär namnet.

Den första tiden när jag hade bytt namn upptäckte jag att jag hade svårt att själv reagera när någon kallade mig Fatou. Det var ovant för mig, även om det gick ganska snabbt att vänja om sig.

Nu är det tvärt om. Om någon ropar Carina på stan, så kopplar jag inte. Det är ju mest om det är någon gammal kompis som jag inte umgåtts med på många år som ser mig, som ropar Carina. I min omgivning är det nog bara min pappa som fortfarande konstant säger Carina.

För Mabou var det ju lite konstigt när han för några år sedan hörde min pappa säga ”Carina”. Han sa: ”Nej, morfar, det finns ingen Carina här!” När jag sedan berättade att jag hette Carina också, men att jag inte använt det på länge, så skrattade han högt och länge och det framgick med all önskvärd tydlighet att han inte alls tyckte att det passade på mig. Jag tror människor vänjer sig snabbt och nu funkar det väldigt problemfritt i alla fall.

För övrigt så kan jag säga att även om en och annan säkert lyfte på både ett och två ögonbryn vid mitt namnbyte och även om jag hörde en del tissel och tassel bakom ryggen, så verkar det som de allra flesta tyckte det var helt okej. Flera familjemedlemmar och släktingar reagerade i stället med: ”Ja, det har jag väntat på länge”.

Däremot så hade jag väldigt svårt när jag beskrev för mina klasskompisar (jag pluggade just då) att jag var ensamstående och valde att konvertera. I stort sett ingen trodde mig. Hur mycket jag än stod och förklarade så kom det: ”men varför låter du ditt ex tvinga dig till att byta religion, fast ni är skilda?” eller ”Men säg åt exet och hans familj att de får släppa taget nu, du har ju faktiskt varit skild ganska länge nu…” Det gick verkligen inte in i vissa att jag tagit beslutet SJÄLV. Att imamen som var med när jag konverterade åtskilliga gånger upprepade frågan om jag VERKLIGEN tagit beslutet själv och inte blivit övertalad, övertygad eller på annat vis påverkad till att konvertera, för att då skulle konverteringen inte gälla, det fanns ingen som hade trott mig om jag hade förklarat det för dem…

Det enda problem jag upplevt med namnet är egentligen när jag har sökt jobb så upplever jag det som om det varit lättare att få komma på intervju med namnet Carina än namnet Fatou. Jag har också upplevt att jag blir trevligare bemött av myndigheter per telefon om jag presenterar mig som Carina i stället för Fatou. Vilket naturligtvis är oerhört trist att man upplever sig som annorlunda behandlad beroende på vilket namn man presenterar sig med.

Jag hoppas Sarah att det var svaret på din fråga och om det inte är det, så fråga igen, så ska jag försöka svara!

Läs även andra bloggares åsikter om namnbyte, fatou, carina, byta namn, tonårsmorsa, konvertera, tro, sarah, islam, döpt, namngiven, religion, gambia, dop, barndop,