Inbyggd oroskänsla på oss morsor…

Isatou (15) är i Stockholm på Chris Brown ikväll med sina kompisar. Trots att Isa är yngst av mina tre tonårsdöttrar, så är hon den som är mest mogen och tar mest ansvar, lustigt nog. Hon är också den som är lugnast och som inte haft någon ”tonårsrevolt” här hemma (ännu).

Jag har varit noga i min uppfostran att lära mina barn självständighet. Det har varit en av de viktigaste ingredienserna i min uppfostran. Jag har försökt att lära dem klara sig själva och stå på sina egna ben, i stället för att stå på någon annans ben. Ändå. Det hindrar inte att jag känner mig ganska orolig. Även om Isa är van med Stockholm och är där säkert minst en gång/månad och trots att hon har nästan alla sina släktingar där och hittar till dem själv, så är det första gången hon åker dit själv på konsert med bara kompisar och inte storasystrarna eller andra äldre släktingar.

Jag känner mig orolig. Inte för att jag egentligen tror att något ska hända henne. Inte heller för att jag inte tror att hon ska klara det. Utan egentligen vet jag att det handlar mest om mig. Det är JAG som är orolig, för att jag tror att den där oroskänslan byggs in i oss morsor precis när våra barn föds. Den byggs in och även om barnen är vuxna eller man vet att de kommer att klara något väldigt bra, så sitter den där oron där och gnager och gnagar…

Isa har i alla fall sparat till biljetten själv och eftersom jag vet hur mycket hon ääälskar denna typ av musik, så hoppas jag att hon har en sjujäkla trevlig kväll!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 svar på ”Inbyggd oroskänsla på oss morsor…

  1. Jag är en lillasyster till en storasyster som var lite vildare, lite mer party… Jag känner igen mig i Isa. Jag var alltid duktig, med högre betyg och mycket mindre party och pojkvänner. Än idag är jag nykterist medan syrran tyckte graviditeten var ganska lång utan vin… När vi växte upp fick vi ofta höra av våra föräldrar att min syster skulle vara ordentligare och duktigare, som mig. ”Titta på Hanna, hon har inte smutsat ner sig fast hon är så mycket yngre än dig!” etc. Jag tror det till stor del var detta som fick in mig i rollen som duktig flicka, med tillhörande prestationsångest. Jag tycker att du är en superduktig mamma, och det känns fel att ge dig råd, men jag vill ändå varna dig för hur duktiga lillasystrar lätt kan få stor prestationsångest. Med lite stöd runt detta kan man säkert lugna ner eventuell prestationsångest. Eller så är hjag HELT ute och cyklar! Hoppas allt går bra för Isa i alla fall och att hon får en härlig koncertupplevelse!

    Hannas senaste inlägg..Musik som räddar liv

  2. Soulsister: Hon hade det jättebra!!

    Sofie: Det gick toppen och hon hade haft väldigt roligt.

    Hanna: Ja, just det där med att jämföra är känsligt. Jag brukar försöka undvika det i vår vardag, men det är ändå lätt hänt när jag ska beskriva dem…

    De är olika. Däremot försöker jag att uppmuntra varje barn för det som just DET barnet är bra på! Jag uppmuntrar Bintas oräddhet och dans, hennes frispråkighet och hennes öppenhet. Jag uppmuntrar Jai ´s omsorg av sina vänner, hennes sångtalanger och Isa för hennes kunskaper i köket, hennes snällhet och hennes lugn.

    Samtidigt som jag brukar vara noga med att min KÄRLEK inte har något som helst att göra med deras kunskaper eller med vad de GÖR, utan för vilka de är.

    Nej, det är inte lätt att vara förälder. Hur man än gör, så blir det fel någonstans, men förhoppningsvis även rätt någonstans… Man får helt enkelt göra sitt bästa….

    Tack för din kommentar! ♥

  3. Du är en fenomenal mamma. Jag tror det är helt okej att framhålla olikheter mellan syskon, då känner de sig nog betydligt mer ”sedda” än om man bara framhåller deras likhet med varandra. Och att moderskärlek inte har med prestationer att göra håller jag helt med dig om att det är viktigt att visa barnen.
    Sen har du nog rätt i att hur mycket man än försöker kommer det alltid bli fel ibland, men det är väl så livet är gjort så det får man lära sig leva med.
    Tack för ditt svar, jag var lite lite rädd att du skulle ta illa upp, men du är bättre än så 😉

  4. Hanna: Nej, jag tar absolut inte illa upp för kritik eller diskussioner. De enda kommentarer som jag inte tar med i min blogg är de som är personangrepp eller ”ras-angrepp” mot mina barn, men ibland tar jag till och med in dem, om du kollar min gästbok till exempel. En del kommentarer tycker jag nämligen talar mer för skribenten än de h*n riktar sina ord mot…
    http://www.gastboken.com/6627
    Det vore direkt fånigt om vi alla som läser varandras bloggar hade exakt samma åsikter om allt. Så länge de är konstruktiva så är det bara en frisk fläkt att byta tankar, åsikter och erfarenheter. Var absolut inte rädd att göra just det i min blogg! Kram! ♥

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.