Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

• Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa
• Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk
• Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om missbruk, anhörig, behandling, mamma, kris, droger, relationer, sorg, kärlek, maktlöshet, förtvivlan, skuld, ödmjukhet, myndig, intervjuserie, samhällsproblematik,