Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer

Vera är en kvinna som har levt med bröstcancer och sviterna av det i snart tre år. Hon har också bloggat om sina upplevelser runt det här under tiden hon har behandlats under signaturen ”Pysan”. Bröstcancer är en sådan där sak som skrämmer alla oss kvinnor. Samtidigt tror jag de flesta av oss någonstans hoppas och tror att det inte kommer att drabba just oss… Men det gör det. Sjukdomen slår till skoningslöst när vi minst anar det och vi vet inte vem det drabbar, förrän det redan hänt. Läs Veras berättelse om att leva med bröstcancer:

Pysan, du har bloggat om din bröstcancer ganska länge. Berätta lite om vem du är.

Jag heter egentligen Vera och är snart 45 år. Jag bor i Töreboda som ligger vackert längs med Göta Kanal och 4.5 mil norr om Skövde.

Jag är gift med Stefan och har en son tillsammans med honom som idag är 8 år. Så har jag två töser som bor i Skåne. Den ena hos sin pappa och den andra har flyttat hemifrån för någon vecka sedan.

Började blogga den 17 maj 2006 efter ett telefonsamtal som gjorde att jag mådde så dåligt och behövde få ur mig allt.

När fick du beskedet om bröstcancer?

Jag fick det den 8 juni 2006 och det datumet glömmer jag inte. Fast då hade jag redan bloggat ett litet tag. För det var för att jag hade den där knölen jag en gång i tiden började med bloggandet..

Det konstiga är att man vet, man vet att det är cancer. På något konstigt sätt vet man, innan man får det bekräftat.

Hur fick du beskedet?

Maken och jag fick åka in till KSS (kärnsjukhuset i Skövde) och träffa en kirurg som bad oss sätta oss ner på britsen och så satte han själv sig på den där metalsnurrstolen som finns i alla behandlingsrum.

Så sa han rakt upp och ner att det var bröstcancer.

Jag förstår att du måste ha blivit väldigt chockad. Hur tog du det här beskedet?

Som jag sa innan så var det ju nästan så att man visste att det var cancer. Så man blir inte chockad på det sättet. För det är så att man har fått svart på vit att man hade rätt. Den där knölen som kändes som en sjuk sak var faktiskt sjuk.

Jag sa i princip till doktorn: Vad händer nu?

Vad är det svåraste med att leva med cancer?

Att livet inte blir detsamma efter en sån här sak.

Man lever mer i Nuet, man vill inte gärna planera något, för man vet inte om man orkar, eller om man är frisk den dagen…

Rädslan… den där rädslan att cancer ska komma tillbaka eller sprider sig till andra organ.. det där som man läser om men som man inte hoppas ska drabba en själv…

Att man blir en sur kärring, för att man proppar i sig en massa hormoner…

Att cancern sitter i väggarna och det är inte bara att flytta… men vi letar…

Att man kan bli väldigt nonchalerad av sjukvården fast man har den diagnosen man har och att de inte tror på en..

Väntan… väntan på att få bli hel… och att inte landstingen kan hålla sin garanti. Det är mer än 90 dagar sedan jag var hos doktorn och jag har ännu inte fått kallelse till bröstoperationen…

Har du förändrats som människa under den här tiden?

Ja, jag tar tillvara livet mera..

Jag tar inte heller livet för givet, det kan ändra sig från en dag till en annan..

Dessutom är det så att jag håller på att utbilda mig till sjuksköterska när jag fick mitt cancerbesked och detta gjorde att jag nu plötsligt skulle byta roll… jag skulle gå från vårdpersonal till patient… och det är inte lätt, fast samtidigt så var det så att jag var ifrågasättande och jag tog inget svar för givet. Jag ville veta allt…

Samtidigt som man blir nästan apatisk om man vaknar och har lite ont någonstans, för risken finns…

Vad har du för prognos idag?

Som det ser ut idag så är den en bra prognos. Jag har inget i det kvarvarnade bröstet. Jag ska iväg på skelettscint den 16 februari och får besked på den den 19 februari och då ringer min doktor mig, jag behöver alltså inte åka in till sjukhuset.. Detta är för att jag har ont i ryggen och höfterna, vilket till 99 % är biverkningar av hormonmedicinen som jag har ätit fram till nu, för den ger muskel och ledvärk, så jag har bytt preparat och det har blivit bättre och därför tror jag inte att det är något annat.

Sen går jag på antihormoner för att inte få tillbaka bröstcancern… Det är för att jag inte ska bli fertil igen och hålla östrogenproduktionen på en mycket låg nivå. Detta gör att jag då blir lite av en klimakteriehäxa och kan tända på alla cylindrar och det är tufft det också, för jag hinner oftast inte varna min omgivning innan det händer…

Vilket stöd får du av din omgivning när allt känns riktigt tungt?

Maken och jag pratar jättemycket och så har jag bloggen där jag kan spy ut mycket av det som jag inte har lust att belasta maken med heller, för cancer är tyvärr mycket en närstående sjukdom och de närstående får ingen som helst hjälp. Jo, de kan få en kurator, men om man inte vill prata med någon utomstående så står man där… ensam med en partner som är sjuk och som man ska stötta fast man har en massa frågor själv som man inte vet vem som ska besvara och vem som tar hand om mig när jag faller…

Ofta är det så att är jag stark så är maken svag eller tvärtom. Vi är aldrig svaga samtidigt, däremot är vi starka tillsammans!

Alla i byn vet också om det och alltid är det någon som kommer fram och frågar hur jag mår.

Sen finns det de som förtränger. Mamma och syrran. Syrran har jag inte träffat sen jag blev sjuk…

Vad får du för stöd från sjukvården?

Jag har ett nummer till bröstsjuksköterskan jag kan ringa om det är så att jag har frågor och det gäller fram till 2012 då jag i princip är ”frisk”. Som nu när jag har ont så fixas naturligtvis en skelettscint för att se ”om det finns något” och för att ha något att jämföra med… detta blir tredje scinten sedan jag fick beskedet.

Sen har jag också en jättebra kurator som verkligen ställer upp om man nu behöver hjälp och hon har ställt upp jättebra när det var riktigt akut en gång…

Hur ser du på livet och framtiden just nu?

Just nu försöker jag se bortom skelettscinten… och så ska jag på konsert i Göteborg snart och i höst åker familjen till Spanien, så jag försöker se lite framåt… Men ändå är tankarna på ryggen och scinten…

Jag väntar också på en kallelse från Sahlgrenska då jag ska få ett nytt bröst och jag har väntat länge…

Så jag ser på livet med ett ljust sinne, för det ljusnar faktiskt och våren är på väg och det måste firas.

Är det någon annan fråga som handlar om just bröstcancer som du känner att du vill belysa extra eller något annat du vill tillägga?

Ja, närståendes situation.

Jag som sjuk får allt och när jag är klar så får jag åka på rehabilitering i 14 dagar…

Maken får ingenting. Jo, han får prata med en kurator om han vill, men som han säger: ”varför när du och jag kan prata om det.”

En närstående behöver också få ladda sina batterier utan att behöva betala multum.

Där jag var på rehabilitering kostade det mig 80 kr/dygn.. och då hade jag tillgång till väldigt mycket skönt som massage, mat, hotell, sjukgymnastik, kurbad, simbassäng, bubbelpool och bastu.. dessutom otroligt vackra promenadstråk.

Hade maken velat bo där med mig hade det kostat 720 kr/dygn för honom..

Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män…

Så kolla era egna!

Tack så mycket Vera, för att du delat med dig om något så personligt och svårt som detta. Jag tackar så mycket och önskar dig all lycka till!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Tillägg 22/3-09: Den 20 mars 2009 fick Pysan beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka i form av skelettmetastaser… Du kan läsa om det HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 reaktion på “Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer

  1. Pingback: Tonårsmorsa » Intervju med Nemo om Beroende

  2. Pingback: Tonårsmorsa » Angående intervjuserien som jag lägger upp

  3. Pingback: Tonårsmorsa » Jag är verkligen ledsen…

  4. Pingback: Till minne av Pysan / Vera

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer […]

  2. […] den åttonde intervjun valde jag att intervjua Pysan; Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer. Just bröstcancer känns väldigt angeläget att ta upp i denna intervjuserie eftersom sjukdomar […]

  3. […] Ni som läste min intervjuserie (längst ner i inlägget) kanske även läste intervjun med Pysan om att leva med bröstcancer? […]

  4. […] drygt ett år sedan gjorde jag en intervju med Pysan i min blogg. Den kan du läsa HÄR! Just då såg hennes prognos ganska bra ut, men strax därpå fick hon besked om att hon fått […]