Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 svar på ”Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

  1. Då kanske jag inte var helt fel ute då jag tyckte jag såg dig i Liljeholmen på Skrikande Kocken i förra veckan. Var så där nära att hälsa som det blir ibland då man ser någon man tror man känner men sen kommer man på att NEJ, det är ju en kändis :-)! Pinsamt!

  2. Sofie: Ja, så är det verkligen!

    Blackcat: Nej, du är nog helt rätt ute. Skrikande kocken har jag ätit på många gånger under dessa utbildningsveckor.

    Och du, hälsa gärna nästa gång, jag är INTE någon kändis, jag är bara Fatou, en trött gammal tonårsmorsa! 😉 Kram! ♥

  3. Gu så härligt att få höra nått sånt om sitt barn!
    Det där med dåligt samvete förstår jag till 100%, o då har jag bara ett barn. Jag går också i skolan och hinner inte alltid med det jag vill/tänker. Men jag försöker liksom du tänka att utbildningen gagnar både mig och familjen i långa loppet…och jag planerar ha måååånga lååååånga lopp med min familj :

    KRAM

    Soulsisters senaste inlägg..Semlebak

  4. Pingback: Tonårsmorsa » Frågor och svar

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] väldigt svårt att hinna med att svara på kommentarer just nu, på det sätt jag gjorde tidigare. Mitt pendlande och utbildningen, barnen och en massa andra saker tar mycket tid av mig. Sedan när jag får tid så hittar jag inte alltid tillbaka till de […]