Idag förstod jag att hon är borta för alltid…

Idag. Precis idag. Förstod jag. Jag fattade på riktigt. Det var där på tåget hem som det gick upp för mig att jag förlorat min vän för alltid. Det är klart jag förstod att hon är död redan tidigare, men jag förstod inte att hon var borta för alltid. På något sätt har jag burit på hoppet att hon ska ringa eller komma hit…

Jag råkade hamna på Deepeditions gamla inlägg om när Helene gick bort. Jag kände hur jag blev alldeles kall och varm om vartannat. Sedan blev det helt tyst och jag kunde inte ens höra tågets dunkande… Det kändes som om hon fanns där hos mig. Som om hon bad mig släppa taget. Om det var mina egna sinnen, eller Helenés närvaro, låter jag vara osagt och det spelar faktiskt ingen roll. Jag upplevde i alla fall hennes närvaro och omsorg när hennes hand strök mig försiktigt över håret.

När jag klev av tåget kunde jag inte låta bli att gråta. Vi gick armkrok till busshållplatsen och Helené bad mig att inte vara ledsen, att hon har det bra nu. Jag grät medan jag väntade på bussen och jag grät på bussen hela vägen hem. Det var en smärtsam gråt för det hade äntligen gått upp för mig att Helené faktiskt är borta och inte kommer att komma åter.

Jag känner glädje över att få ha varit en del av Helenés liv och sorg för att hon är borta! Jag känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att ta farväl av Helené vid begravningen. Det fanns en annan väsentlig skillnad idag mot de gånger jag sörjt Helenés bortgång tidigare och det är att hon har skällt på mig varje gång tidigare. Hon har instruerat mig hur jag ska göra och hon har skällt när jag har gjort fel. Idag skällde hon ingenting, idag var hon sådär glad och mild i tonen som jag minns att hon var den där dagen jag bjöd henne på Grekisk restaurang (den dagen vi tog bilden ovan på henne och mig).

Nu har äntligen polletten trillat ner för mig och jag förstår att Helené är borta. Jag förstår att jag inte kan förvänta mig att hon kommer tillbaka. Men sakna henne, det kommer jag alltid, alltid att göra.

Vila i Frid, min vän, tills vi ses igen

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 svar på ”Idag förstod jag att hon är borta för alltid…

  1. Halsen snörs ihop bär jag läser det du skrivit. Jag tycker så obeskrivligt synd om dig för att du förlorat en vän som betyder så otroligt mycket för dig. Döden är så grym…

    Hannas senaste inlägg..Kråkor

  2. Jo, i början har man kanske inte fattat vidded av det hela. Det är nästan värre när man fattar att man aldrig, aldrig, ALDRIG mer kommer att kunna träffas eller prata en stund i telefonen. Man behöver ju gràta ocksà ibland 🙂

    Kram

  3. Pingback: Tonårsmorsa » Våfflor för hela slanten

  4. Pingback: Tonårsmorsa » Grattis Helene på din födelsedag

  5. Pingback: En liten hyllning till min mellandotter!

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] det blev. Vi använde oss även av det på vår trippelbloggträff sommaren 2007. Det var jag, Helene och […]

  2. […] Idag förstod jag att hon är borta för alltid… […]

  3. […] tung och svår för oss alla. Inte blev det bättre av att vi vid samma tidpunkt fick besked om att min bloggvän och en av mina absolut bästa vänner Helené också hade fått obotlig cancer. Helené höll ut till den 10:e […]