Det är inte alltid jag håller med Malin Wollin. Eller rättare sagt: det är inte ofta jag håller med. Men just nu känner jag en enorm tacksamhet till hennes krönika angående reportage-serien i Aftonbladet om ensamstående mammor.

I kommentarerna under krönikan läser jag åtskilliga inlägg om hur vi ensamstående bara vill att folk ska tycka synd om oss, leva på bidrag och hur vi har hindrat våra barns fäder att ha kontakt med sina barn.

Det här stämmer säkert in på en del mammor, men i många fall kan det verkligen inte vara mer fel.

Jag lever inte på bidrag, jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig och jag har inte motat bort någon pappa att ha kontakt med sitt barn.

Ändå. Jag ska inte förneka att jag är ensam i mina beslut, i min vardagliga kamp för mina barn eller att jag ensam är den som bär problemen på mina axlar.

Jag tänker inte heller sticka under stolen med att det skulle vara svårare att klara mig utan barnbidragen och bostadsbidraget.

Men framför allt: jag vill inte att någon tycker synd om mig, däremot så suckar jag djupt av tacksamhet över Malin Wollins krönika och Aftonbladets artikelserie.

Jag vill inte att någon ska lägga huvudet på sned och titta på mig med medlidandets ögon och säga ”stackars dig”.

Däremot känns det skönt när någon har förmåga att sätta sig in i de delar som faktiskt är väldigt tufft för en ensamstående förälder, lägga en hand på min axel och säga: ”du är ingen perfekt förälder, men du gör ditt bästa, jag ser dig, jag bekräftar dig och du gör så gott du kan, det är gott nog!”

I en tvåsamhet kan man stötta och uppmuntra varandra på ett helt annat sätt än vad som oftast sker när man är ensamstående.

Det är det där lilla som blir så betydelsefullt. En klapp på axeln, lite uppmärksamhet, lite försök till förståelse…

Jag älskar verkligen mina barn och de ger mig enormt mycket glädje i livet som jag känner verklig tacksamhet för. Jag är också levnadsglad och försöker att alltid se saker och ting väldigt positivt.

Samtidigt, med all denna tacksamhet, kärlek och lycka som jag faktiskt känner till själva livet, så är det en annan sanning att det funnits dagar när brutit ihop i förtvivlad gråt för att jag tycker att ansvaret som ligger på mig har varit mig övermäktigt. Det har funnits kvällar när jag säckat ihop i sängen och funderat på hur jag ska orka kliva upp ur sängen ännu en morgon. Det har funnits morgnar när jag dragit täckte över huvudet och önskat att jag bara kunnat sticka i från allt…

Jag ser mig inte som någon ”stackars ensamstående mamma”. Jag ser mig som en kvinna som lever själv med mina barn som kämpar för att ständigt förbättra mitt och barnens liv och framtid. Jag ser mig själv som en stark kvinna, fylld av resurser. Resurser man kan använda och resurser som hittills är oanvända!

Jag ser att jag är en person som jobbar alla mina vakna timmar. Jag har ett heltidsarbete som jag trivs bra med, jag skriver krönikor, kåserier och bloggar. Jag jobbar med hemmets alla hushållssysslor (med god hjälp av döttrarna) och när jag inte jobbar med något av ovanstående, så jobbar jag med relationerna i min familj. Ibland med lyckosamma resultat och ibland med mindre lyckosamma.

Det underliga är att när barnen gör en bra prestation av något slag, som klarar av en uppgift som h*n har svårt för och kämpat för, när barnen gör något som jag blir stolt över, eller helt enkelt för att de gör mig glad för att de är den de är, då lägger jag all ”cred” på barnen själva.

När de gör något som jag blir besviken, arg, eller ledsen för, då tar jag alltid på mig den skulden själv. Jag känner mig övertygad om att om jag hade gjort ”si eller så” i stället, så hade det aldrig hänt. Jag är säker på att jag inte är ensam om det, eftersom alla föräldrar antagligen bär den känslan i olika situationer och kanske i ännu större utsträckning gör ensamstående föräldrar det.

Därför är det så tacksamt med en sådan krönika av Malin Wollin eller vem som än skulle skriva något liknande. Bara att ha fått en ”klapp på axeln” gör att man klarar faktiskt lite till…

Därför: Tack Aftonbladet och Tack Malin Wollin!! Tack för att ni ser oss, uppmärksammar oss och visar ett mått av förståelse för våra tunga vardagar. Vi ger aldrig upp!!

Läs även andra bloggares åsikter om ensamstående, mailn wollin, tonårsmorsa, artikelserie, krönika, svårigheter, glädje, resurser, barn,