Ja, det var visserligen ett tag sedan jag själv ammade, men debatten verkar aldrig bli omodern, utan den har en förmåga att blossa upp med jämna mellanrum.

Själv undrar jag: När ska vi människor lära oss att alla är olika? Bara för att vi alla har fötts med två ben och två armar etc. så innebär det inte att vi tänker, känner eller upplever saker på samma vis!! Jag är så aaaas-trött på alla som ska fördöma och fördumma alla som inte tänker precis som de.

Att amning är bra för barnet tror jag inte har undgått en endaste människa i vårt avlånga land. Det är nyttigt, billigt, praktiskt och dessutom hjälper det till att magen dras ihop efter förlossning. Här är naturen verkligen fenomenal! Kort sagt: det är toppen att amma!!

MEN! Det finns alltid gränser. Det finns uppenbarligen kvinnor som inte vill amma. Av praktiska skäl, som i Lindas fall, där hon visste att hon skulle börja plugga snart efter förlossningen, eller av andra skäl. Det finns också kvinnor som vill och försöker amma, men som får sådana smärtor av amningen, eller som amningen är oerhört svår att få igång, att de faktiskt ger upp!

Det finns vissa s.k. u-länder där det är status att inte amma sina barn. Det är status för att det endast är de ”rika” som har råd att köpa mat till sina barn och inte de fattiga. Det här är naturligtvis en större katastrof för dessa kvinnor, eftersom det kan vara svårt att få tag på rent vatten och därför kan det vara förödande för både barn och föräldrar att inte amma.

Men, som sagt, här i vårt avlånga land tror jag inte det finns en enda mamma som inte förstått att det bästa är att amma. Men vi är ju alla olika. Jag blir förfärad när jag läser vissa kommentarer till denna artikel. Det finns de som går så långt att de menar att kvinnor som väljer bort amning inte borde kunna få fler barn.

Jag häpnar. En annan skriver att så här: ”Jag kan inte tro att det kan vara så jobbigt att pumpa.”

Nä, visst.

Såååå jobbigt är det inte att pumpa ur lite mjölk. Det är ju bara att sätta igång. Problemet är kanske inte att det är så oerhört jobbigt, problemet är att det med såriga bröstvårtor och ilningar i hela kroppen kan kännas ungefär som om… typ någon försöker slita ut ett äpple genom bröstvårtan. Eller som om du skrapat upp hela kroppen så att hela köttet syns och allt skinn är borta, för att sedan bada dig i ett saltkar. Prova det du!

Allvarligt talat. Jag har ammat mina barn. Längre och kortare. För det mesta har det funkat bra. Jag har ammat som kortast i tre månader och som längst i drygt ett år. Jag njöt för det mesta och när jag slutade att amma så berodde det i de flesta fall på att jag antingen började jobba tidigt, så jag inte hade möjlighet att amma hela tiden och att mjölken därför inte producerades lika enkelt, vilket gjorde att jag valde att sluta för att arbetet runt amningen blev så mycket mer än njutningen för mitt barn.

Några som kommenterat artikeln menar att man inte är en bra mamma om man inte ammar. Jag menar: om man har så mycket problem runt amningen att den upptar större delen av dina tankar och är så mycket jobb runtomkring att du inte har tid att njuta av ditt barn och tillfredsställa barnets behov. Om du sitter och gråter av smärtor och inte sover på nätterna för att bröstvårtorna blöder och du håller på att bryta ihop av stress, sömnlöshet och smärtor. Hur jäkla bra är du som morsa då?

Jag menar att amning är bra, för dig och ditt barn. Jag menar också att det är värt att kämpa för att komma igång med amningen, även om det är bökigt, jobbigt och smärtsamt. Men jag menar också att om amningen till slut bara förknippas med smärta och ångest, då skulle ingen barnmorska eller ”förstå-sig-påare” i världen få mig att fortsätta amma, när det finns så bra modersmjölkersättningar!!

De smärtor jag hade när jag fick mina två senaste barn, i magen, när den drog i hop sig (ja, den delen blir mer smärtsam för varje barn) var olidlig. Jag härdade ut ändå, sjukhuset stoppade mig så full av smärtstillande de vågade med tanke på amningen. Jag ville verkligen amma mina barn. Jag låg och grät och kände det som om jag genomgick en ny förlossning, så smärtsamt var det faktiskt. Nu stod jag ut, men det betyder inte att jag inte förstår de som faktiskt inte fixar det. Vi upplever alla känslor på olika vis och vi upplever också smärta på olika vis. Och vem är jag liksom, att komma och tala om för andra morsor vad som är bäst för dem eller deras barn?

Nej, jag är skitless på människor som har en massa åsikter utan att ha en blekaste aning om hur det är för just de här personerna. En som kommenterade skrev: ”En sak är säker, när man fattar ett sådant beslut, så inte har man satt sitt barns bästa i första rummet.”

Jag skulle vilja påstå att om man väljer att inte amma eller att sluta med det, så tror jag ändå att de har sitt barns allra bästa för ögonen. Jag tror inte heller att avsaknad av amning i sig (man kan ju ersätta närheten och hud mot hud på många andra sätt!!) kommer att ge några outplånliga spår för den här personen i vuxen ålder heller. Det är knappast så att personer som inte blivit ammade kommer att få höra: ”Nej, tyvärr har jobbet gått till en annan sökande, eftersom du inte blev ammad som barn”, eller: ”Tyvärr är jag tvungen att svara nej på ditt frieri och gifta mig med någon annan, för jag står inte ut med en man som blivit uppfödd på modersmjölkersättning!”

Så cut the crap and get real! Amma gärna och mycket och länge. Fixar du inte det så finns det gott om bra modersmjölkersättning för ditt barn!!

Som motvikt till de länkar jag lämnat, ett bra blogginlägg om amning:

Mamma ska amma till varje pris

Läs även andra bloggares åsikter om amma, amning, hysteri, modersmjölkersättning, korkade, förlossning, ångest, smärtsamt,