Min stora, underbara familj!

Familjer med många barn har en förmåga att ofta bli kritiserade, i alla fall upplever jag det så. Familjer med många barn är däremot oftast väldigt stolta över att ha många barn. Aftonbladet har en artikel där man tar upp för- och nackdelar med att ha många barn. En av fördelarna är att barnen får mer social träning och känner trygghet i att alltid ha någon man kan leka med, prata med eller rådfråga.

Enligt Bengt Grandelius kan det handla om föräldrar som själva vuxit upp i stora familjer och vill ha många runt omkring sig.

Men det kan också vara frågan om ett slags duktighetssyndrom.

– Kvinnan blir duktig i ett traditionellt avseende, den gamla ”bullmamman” har kommit tillbaka. Ju fler barn hon har desto duktigare bullmamma är hon. De finns också de som har barnen som en slags social uppvisning, säger Bengt Grandelius.

Finns det några baksidor med storfamiljen?

– Det finns nog inte så mycket utrymme för väninnoliv eller karriär. Och man kan fråga sig om mannen och kvinnan får någon tid för varandra. Men det kanske inte är så viktigt. Deras livsuppgift har förmodligen varit att skaffa en stor familj.

Ingen av ovanstående punkter stämmer överens med mig trots att jag har fyra barn. Jag har aldrig ansett att det är någon social uppvisning. (Social uppvisning, när man ibland krupit på knäna av jobb och stress för att få vardagen att funka?!)

Jag är inte heller uppväxt i en storfamilj. I och för sig har jag tre bröder, men endast en bror har jag som jag bott med under vissa perioder. Dessutom är alla mina bröder mycket yngre än mig.

Någon ”bullmamma” har jag heller aldrig varit eller ens strävat efter. Min plan var att skaffa två barn. En flicka först och en pojke sedan. Nu blev det inte så. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nej, mina barn har aldrig varit någon social uppvisning, däremot är jag naturligtvis mäkta stolt över vart och ett av mina fyra barn och är väldigt glad över att jag har vart och ett av dem. Jag vet inte heller på vilket sätt en stor familj skulle vara en social uppvisning. Jag har aldrig mött (vad jag kan minnas) en enda människa som sagt: ”Men gud så roligt/coolt/bra med en så stor familj” Snarare brukar reaktionen bli: ”Oj, vad mycket jobb” eller ”oj, vad många barn…”

Vilket retar mig, för jag är förstås otroligt stolt och glad över vart och ett av mina barn och det hade jag säkert varit om jag bara haft två eller om jag haft tio stycken också.

Det jag kan hålla med om i artikeln är det gäller det negativa är att det varit tidsbrist när det gäller allt utanför familjen. Det är trist att det är så svårt att få tid till allt man vill. Ã… andra sidan är ju barnen alltid viktigast, så det gäller att försöka prioritera sin tid.

En sak som jag upplevt som en svårighet är att ge egentid till varje barn. I perioder har jag verkligen varit jättebra på det. När flickorna var små så var det väldigt regelbundet jag gjorde en sak i veckan och bara hade med mig ett barn i taget. Andra perioder har jag haft när jag inte alls har varit duktig på det.

Laxrom-bloggen håller inte alls med mig. H*n anser till och med att det är barnmisshandel med många barn.

Så länge man skaffar barn av kärlek och för att man tror att man har något bra att ge sina barn och ger barnen tid, kärlek och respekt, så kan jag inte se varför det skulle vara dåligt på något sätt. Jag tror att VARJE barn är en gåva, varje barn är en tillgång. Varje barn är en fantastisk människa.

Jag tror att jag kan sitta här och rabbla upp 100-tals för- och nackdelar för en stor familj med många barn eller en liten familj med få eller inga barn. Jag tror dock inte att det hänger på antalet barn för hur ”bra” eller ”dålig” en familj är. Tack och lov.

Läs även andra bloggares åsikter om stor familj, många barn, aftonbladet, prioritera, prioritering, familjeliv, gemenskap,