Unga mammor

Binta 1 månad gammal

Jag hade precis fyllt 18 år när min äldsta dotter Binta (20 år) föddes. Jag var 18 år, men såg ut som typ 12. Ganska snabbt upptäckte jag att om man är en ung förälder, så ifrågasätts allt man gör. Ja, precis allt. Folk har en oerhörd förmåga att ifrågasätta allt man gör med sina barn. De utgår också från att de har rätt att kritisera, på ett sätt som man aldrig skulle göra med en äldre förälder.

Jainaba (4) , Binta (6)   och Isatou (2)

Mina två andra döttrar Jainaba (17) och Isatou (15) kom i relativ snabb takt, med två års mellanrum, vilket innebar att när jag var 22 år så hade jag inte mindre än tre döttrar.

Jag kan inte säga att jag hade koll på allt, för det hade jag inte. Men jag kan lova en sak och det är att jag försökte att alltid ha mina barns bästa för ögonen. Jag gick sällan ut, jag drack sällan och jag kämpade hårt för att barnen skulle ha det bra, även när det var tungt och jobbigt. Jag sticker inte under stol med att det ofta var det. Tungt och jobbigt. Särskilt som Binta var ett väldigt krävande barn och jag ofta brottades med dålig ekonomi. Men någonstans hade jag valt att försöka kämpa på med en positiv inställning och anda.

Jag såg aldrig mina barn som en börda, utan snarare som en tillgång. De var mitt liv och min framtid.

Det som var mitt största problem som ung förälder var omgivningens ifrågasättande, kritik och ibland till och med förakt. På sätt och vis ledde det till att jag var en sämre förälder. Jag kände hela tiden ett krav på mig att klara mig själv och att klara min föräldraroll inte bra, men bättre än andra föräldrar.

När barnen till exempel så småningom började på dagis så gick jag igenom deras kläder varje dag, för att se att det inte saknades något. Jag gick igenom blöjpaketet varje dag för att kolla så de inte var på väg att ta slut. Oftast köpte jag två paket blöjor till dagis och köpte ett nytt paket när det första tog slut. Jag minns att en dagisfröken vid ett utvecklingssamtal sa att ”om alla föräldrar vore som dig, med att hålla koll på sina barns behov, så skulle vi inte ha några problem som dagisfröknar”. Jag minns att jag grät av lättnad när jag gick därifrån.

Jag förstod på omgivningens förhållningssätt att om man är ung förälder så får man aldrig be om hjälp, inte beklaga sig när livet är tungt eller på annat sätt visa sig svag. Om man gör det så får man garanterat genast slängt i ansiktet: ”Nej, du är ju så ung så du förstod väl inte hur jobbigt det skulle bli” eller ”Nej, det är svårt att klara föräldrarollen när man är så ung”.

Idag vet jag att det jag tyckte var jobbigast när mina döttrar var små, skulle jag ha tyckt varit lika jobbigt idag, men idag skulle jag ha vågat ställa krav på ett annat sätt eller bett om hjälp eller i alla fall sett till att få ”prata av mig” när allt kändes tungt.

Det som retar mig är att alla dessa personer som kritiserade hur jag matade barnen, hur jag badade dem, hur jag lekte med dem, aldrig någonsin erbjöd sig att visa ett bättre sätt eller stötta det jag gjorde bra. Det var kritiken i sig som var det viktiga för dem. Att visa att de visste bättre. Ibland var det folk som inte ens hade egna barn som kom med all denna kritik, trots att jag hade tre barn och antagligen hade ganska mycket bättre koll på en hel del saker än vad de hade.

Det är klart man ska ifrågasätta och kunna kritisera, även en ung förälder, men kanske ska man fråga sig själv i vilket syfte man gör det. Gör man det för att man tror att barnet far illa? Gör man det för att barnet verkar må dåligt? Eller gör man det för att göra sig själv lite, lite bättre på någon annans bekostnad? Eller helt enkelt för att trycka ner en annan person?

Idag inser jag att på grund av denna kritik, så var jag så noga med att ursäkta och förklara allt jag gjorde för min omgivning, att det faktiskt tog tid och energi ifrån både mig och mina barn. Jag har aldrig påstått att jag är en perfekt förälder. En del misstag gör jag som jag jobbar på att förändra och säkert är det så att jag gör en hel del misstag som jag kanske inte ens inser att jag gör. Men likt många andra föräldrar så gör jag mitt bästa, med mina förutsättningar, med mina barns bästa i åtanke. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Men jag inser idag att jag faktiskt ångrar att jag gick omkring och bad om ursäkt eller förklarade mig konstant när mina döttrar var små.

Mabou några månader gammal

När jag fick Mabou hade jag precis fyllt 31. Jag tror faktiskt att jag begått fler ”misstag” med honom än med döttrarna, för äntligen hade jag slutat förklara mig eller be om ursäkt för varje steg jag tog. Jag insåg att eftersom ingen längre ifrågasatte allt jag gjorde eller inte gjorde, så kunde jag ägna mer tid åt att faktiskt ta hand om honom. Samtidigt fick jag ett mer avslappnat föräldraskap. Jag var inte på helspänn hela tiden.

Jag har börjat gå in och läsa Beckas blogg. Becka var 17 år (hon har nu fyllt 18) och har tre små döttrar. Hon uppdaterar sin blogg och skriver mycket om sina barn. Man ser att hon är en väldigt engagerad mamma. Där finns varken mode eller sminktips på hennes sida, utan sida upp och sida ner får man följa med Becka och hennes tre, fina barn på skogspromenader, runt bordet med fingerfärg. Allt med en härlig energi, glädje och enorm kärlek. Jag känner inte Becka, men jag är övertygad om att hon är en fantastisk mamma till sina barn. Trots att hon är så ung.

Jag känner igen det där med att Becka förklarar saker och snart förstår jag även varför hon känner att hon måste förklara sig och ursäkta sig. Hon bloggar och får då inte bara ta emot denna kritik från folk hon möter, utan även från folk som kommentarer i hennes blogg.

Jag har nu läst flera kommentarer som ifrågasätter Beckas kompetens som förälder, genom små, små pikar, tillrättavisanden och ifrågasättanden.

I stället för att skriva ”vilken härlig förmåga att ha koll på tre barn samtidigt, medan man badar det ena” så kommer det kommentarer som: ”man kan inte titta in i rummet efter ett annat barn om det ena sitter i badet!”

Jag menar att om man har tre barn och ett av barnen ska bada, så måste man snabbt titta in i ett annat rum ibland för att försäkra sig om att inte något av de andra barnen hittar på något som de kan skada sig på. Om barnet i badet mot förmodan skulle ramla under vattnet så hör man dels det om man bara står 1 ½ meter ifrån och skulle man mot förmodan inte höra det, så hinner ändå inte ett barn drunkna på tre-fem sekunder som det tar att titta in till ett barn i rummet bredvid. Becka skriver själv om detta HÄR!

Så till alla er som tycker att Becka gör ett fantastiskt jobb (gå gärna in och läs hennes blogg och bilda dig en egen uppfattning) uppmuntrar jag er alla att gå in på hennes sida och lämna en uppmuntrande kommentar, jag kan nästan sätta min högra hand på att hon av den uppmuntran kommer att bli en ännu gladare, positivare och bättre mamma!

Binta, Jai och Isa 2008, när Binta tog studenten

bloglovin

Här finner du mig på Twitter; http://twitter.com/tonarsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

8 svar på ”Unga mammor

  1. Tänk att folk inte kan låta bli att lägga sig i… Hur kan man tro att det man själv tycker är lika mycket sanning för någon annan?

    Jag tror att det viktigaste är att man verkligen tillåter sig själv att känna efter vad man själv känner som mamma och vad som är bra för sitt barn. För jag tror att det finns där instinktivt. Sen gäller det att tro på det, oavsett vad andra tycker!

    Ludmillas senaste inlägg..När livet sätts på sin spets, del 3

  2. Bra inlägg!
    Vem vet allt o kan allt innan man fått barn? Inte jag heller trots jag är 33 år med första barnet men är man ung så blir man säkert ifrågasatt eller törs inte visa att man inte kan eller fråga om hjälp för att man måste bevisa man duger hela tiden. Låter jättejobbigt!

  3. Jättejättebra skrivet! Tack, säger jag å alla unga mammors vägnar. Jag var ju visserligen hela 21 år när jag fick mitt första barn, men med en överdimensionerad känslighet inför folks stämningar och ett utseende som får mig att verka yngre än jag är, så har jag verkligen känt av det du skriver om. Bra gjort.

    Hannas senaste inlägg..Lägga näsan i blöt?

  4. Ludmilla: Ja, jag kan bara instämma. Jag är också trött på alla som tror att deras sanning är den enda sanningen!

    Weirdo: Tack, jag har gjorde dem alldeles själv. Nåja, till hälften i alla fall! 😉

    Sofie: Ja, den största skillnaden jag själv märkt mellan när jag fick tjejerna och Mabou är att när jag fick tjejerna, så vågade jag knappt fråga om det jag kände mig osäker på för att bli ifrågasatt i ett större perspektiv. Med Mabou kunde jag fråga och få svar på min specifika fråga och behövde inte oroa mig för att bli ifrågasatt i min föräldraroll. Ändå måste jag säga att det var nog när jag fick tjejerna jag hade viktigare frågor jag hade velat ställa.

    Hanna: Jag tror i och för sig att 21 också anses som relativt ungt att få barn, jag vet också hur det känns att se och uppfattas som yngre. Det är inte roligt att bli ifrågasatt som mamma, för att man gör saker på sitt sätt eller frågar om saker som ”vuxna” föräldrar ser som självklart! Tack!

  5. Superbra inlägg! 🙂 Du vet precis hur det känns och det märker man tydligt av det du skrivit!

    Tack!

    Varma kramar till dig 🙂

    Vi ses i juli, va? På mammagalan, för du ska väl dit?

    mammabeckas senaste inlägg..Glad påsk …

  6. Jag var också 21 år, som Hanna, när jag fick mitt barn och jag känner igen mig. Trots att flera av mina kompisar var mycket yngre när de fick barn och jag själv absolut inte kände mig så ung.

    För vissa verkade det provocerande att jag hade mer energi och gjorde mer saker med mitt barn än vad de själva orkade.

    Jag önskar att jag hade varit mer medveten om att man har rätt att sätta ner foten och sätta gränser för hur folk och förskola/ skola behandlar en.

    Man kan läsa Magdalena Ribbings hyfs och stilspalt i dn.se för att få tips på bra, smarta och coola sätt att snoppa av folk som kommer med oförskämda och gränslösa kommentarer och frågor.

    Mitt hjärta slår för unga mammor och när jag ser dem på stan får jag lust att gå fram och krama dem 😉

    • Ja, mitt hjärta slår också för unga mammor och jag känner att vi alla har så mycket att vinna på att ge dem mycket stöd, då de är med och formar barnen som ska bli vår nästa generation!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.