Idag skulle en av mina bästa väninnor ha fyllt år. 50 år. Det är en aktningsvärd ålder, men ändå väldigt ung för att ha förlorat livet så snart. Jag känner sorg. Sorg för att hon fick en så kort stund här på jorden. Sorg för att vår vänskap inte hann bli mer långvarig. Samtidigt känner jag ilska för att cancern har tagit henne ifrån mig. Precis som den gjorde med min ex-man mindre än två månader tidigare. Jag känner skuld. Skuld för att jag inte med ord hann tala om för henne hur mycket hon betydde med mig. Skuld för att jag inte åkte och träffade henne en sista gång. Men jag känner också tacksamhet. Tacksamhet för att jag fick känna Helene och för att vi hann skapa så fina band som vi gjorde. Tacksamhet för att hon lärde mig så mycket om nätet, som hade tagit mig åratal att lära på egen hand.

Jag saknar henne hela tiden. Trots att det nu har gått drygt fyra månader. Hon saknas i min vardag och hon saknas inom mig. Det är en tomhet som ingen annan kan fylla. Vi har så olika relationer till alla vi möter i livet, att en relation inte kan bytas ut mot en annan.

Jag försöker finna en mening med hennes bortgång, men jag har faktiskt inte lyckats!

Vad säger man? Grattis på födelsedagen?

Tidigare bloggat om Helenes bortgång:

• Idag förstod jag att hon är borta för alltid…
• Helenes son Jimmy sjunger i melodifestivalen ikväll
• Saknad…
• Att ta farväl av en vän…
• Minnesstund för Helene (Alter Ego)
• Det kom ett mail…
• Vår bloggvän begravs på måndag
• Det beskedet var den bästa julklappen
• Så stannar världen till och jag faller åter i en otröstlig gråt…
• Jag visste inte att det skulle bli så smärtsamt och tomt…
• Jag har svårt att acceptera hennes bortgång
• Brevet till min bloggsyster Helene
• Rest in Peace, min bloggsyster

Läs även andra bloggares åsikter om helene, alter ego, födelsedag,