Blir vi mer otåliga i välfärdssamhället?

Binta 3 år (nu 20) Binta var ett VÄLDIGT livligt barn och har säkert fått både en och annan person att ”go crazy” på tåget mellan Uppsala och Stockholm, som barn, om inte annat fick hon mig galen! 😉

Jag har en känsla av att vi får allt sämre tålamod i samma takt som vårt välfärdssamhälle byggs ut. Jag kanske är helt ute och cyklar nu (även om det känns som om jag sitter inne på min datastol). I förra numret av Uppsalatidningen skriver man att det är vanligare att folk klagar på sina grannar och att man delvis tror att detta beror på att toleransen har sjunkit.

Det var inte heller allt för länge sedan SvD skrev om att många önskar barnfria avdelningar på flyget. Jag har också skrivit om det tidigare.

Själv tycker jag mig upptäcka att jag allt oftare hör diskussioner om huruvida man ska få ta med sig barn på fester eller ej.

Nu är det så med mig, att min acceptans är väldigt hög. Det har jag förstått av att jag fått detta påtalat för mig många gånger och märker att jag sällan störs av saker som folk omkring mig uppenbarligen stör sig på. På mina fester (som är rätt sällsynta nu för tiden) så har det aldrig ens slagit mig om att det skulle vara barnfritt. Oavsett om jag har mina egna barn med eller inte, så skulle jag aldrig drömma om att be folk lämna sina barn hemma. Det händer ibland att jag själv väljer att lämna mina barn hemma, men då handlar det mer om att jag vill ägna mig mer åt mina vänner eller festen, än att jag inte tycker det passar sig med barn på en fest.

Nu är jag ju i och för sig i stort sett nykterist (dricker några glas ungefär vart 3:e till vart 4:e år) och aldrig haft några fyllefester. Det gör ju naturligtvis sitt till. Skulle jag gå ut för att rå-festa en kväll, skulle jag naturligtvis inte välja att ha barnen med mig den gången.

På samma vis har jag heller aldrig blivit bjuden på en fest där man bett mig lämna barnen hemma. Om det skulle ske, så skulle jag nog göra det, men det skulle samtidigt kännas mycket märkligt att någon annan bestämde det åt mig.

Visst kan det finnas tillfällen där det helt enkelt inte passar sig att ha med barn, men jag tror ändå de flesta föräldrar är så pass måna om sina barn att de då inte skulle välja att ta med sig sina barn på en sån tillställning.

Sedan ska jag erkänna att det hänt att jag suttit på en restaurang och folk haft med barnen och i samma takt som föräldrarna blivit allt mer onyktra, har barnen sprungit runt och visat allt större oro… Nej, jag tycker inte det känns okej.

Men, tillbaka till min grundtanke: har vi blivit mindre toleranta?

Jag har inte något färdigt svar, men jag slänger ut frågan och jag tror mig ha märkt att det är så. Jag tror mig ha sett att toleransen har sjunkit i vårt samhälle. Att vi blir allt mer känsliga för barn, för ljud, oljud, för störande moment, helt enkelt.

Jag jämför ofta saker här i Sverige, med Gambia, eftersom det är det samhälle jag har näst bäst kunskaper om. Samtidigt är det ganska lätt att jämföra Sverige och Gambia, eftersom en hel del i kulturen påminner om hur det var förr i tiden i Sverige.

I Gambia lever man fortfarande i storfamiljer och det finns ingen gård som inte har några barn boende där. På så viss höjs också acceptansen av barn. Man blir van vid ljudet av barn och man blir van vid barns behov och deras lek.

På samma sätt tycker jag att acceptansen i Sverige har sjunkit när det gäller omvårdnad och kanske i synnerhet hänsyn till våra äldre. Även små saker som att jag tycker det är allt mer sällan som vi reser oss upp på bussen för en äldre person, till att hjälpa en äldre person över gatan. Vi är mindre måna om människor i vår omgivning, som vi inte känner, än vi varit tidigare.

Det finns för- och nackdelar med alla system, förstås. Jag tycker det är bra i Gambia att både barn, äldre och andra med lite större behov får hjälp och stöd av sina anhöriga. Jag tycker att det är jättebra att man får vänja sig vid barn och att de blir en naturlig del av vardagen. Man får inte glömma att trots allt så har vi alla varit barn och trots allt så kommer vi alla att bli gamla en dag.

Det jag kan tycka är negativt med det system man har i till exempel Gambia är att man sällan ägnar sig åt barnen för deras egen skull. Det är förvisso lärorikt för ett barn att få vara med och att få vara en del av ett större sammanhang, tycker jag, men jag tycker också det är viktigt att man även umgås med ett barn på deras nivå. Det vill säga, leker med barnet och inte bara låter barnen leka med varandra. Det tycker jag kan vara en brist i Gambia.

Så visst, det finns för- och nackdelar med alla system.

Ändå. Jag känner att vi här i Sverige gått ifrån delar som vi faktiskt har haft och att vi faktiskt blir mindre toleranta. Jag tror, som sagt, att det är viktigt att barn får vara barn och att de får utvecklas i sin egen takt. Men jag tror också att det är jätteviktigt att de får vara med i vuxenvärlden. Att de får äta på restaurang bland vuxna. Att de får sitta med i flyget och steg för steg lära sig visa hänsyn.

De flesta barn sköter sig utmärkt bland folk. De kan få lite myror i brallan, ha lite svårt att sitta helt stilla en längre stund, eller ha svårt att hålla munnen, utan pratar rakt ut. Det är ju så barn fungerar.

Men jag tror att jag inte är ensam som förälder att någon gång ha suttit med andra människor och man haft ett helt hysteriskt barn med sig. Antingen som skriker i högan sky, eller som springer runt, runt och stör alla människor. Man försöker sätta barnet i knä, prata med det, förmana, sjunga för det, men så snart man håller fast barnet så skriker det ännu högre, så snart man släpper barnet så springer de runt och stöter i eller knuffar på folk omkring. Man blir allt mer hysterisk, förmaningarna sker i falsett, svetten lackar och man är övertygad om att man är världens sämsta förälder.

Jag har skrivit om det här fenomenet tidigare: Föräldrar som drogat sina barn…

Jag har inga klara svar och själv känner jag att det är okej med barn på fest, på restaurang, på flyget, eftersom jag tror att de allra flesta föräldrar gör sitt allra bästa för att inte barnen ska störa andra. Och ja, jag har blivit ordentligt störd själv av barn, men tycker så här i efterhand att man kan se det i ett större perspektiv, så har det ju faktiskt inte förstört mitt liv. Jag har förståelse för att folk som blir störda vill ha avskilda platser för att slippa bli störda, samtidigt så är jag lite rädd för att det är lite ”fel” väg att gå om vi inte ska bli helt intoleranta mot alla moment som möjligen kan störa?

Vad tycker du? Har vi blivit mer otåliga, eller ska man ha barnavdelningar på alla allmänna platser, för att inte bli störd? Är det okej att klaga på allt som kan upplevas som störande, eller får man stå ut med en del ”oljud” och störande moment (inom rimlighetens gränser, förstås)? Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 svar på ”Blir vi mer otåliga i välfärdssamhället?

  1. En bra fråga… Är vi mindre toleranta idag? Eller är det kanske även så att föräldrarna tycket att andra ska ta hand om deras barn åt dem, också???
    Tänkte på det när vi ifjol var ute och flög, Tunisien… Då är det oftast alltid småbarn med på flyget, som vanligt. Men, när barnen börjar klättra över stolsryggarna, hoppa i säten, skrika mindre bra ord i andra och bara vara mest till besvär (ja, nu var vi där), oförskämda mot omgivningen skriver vi då istället. När då personalen ber föräldrarna ta hand om sina barn… Då mer eller mindre tittar de på personalen, men vaddå??? Det är väl inte mitt problem, typ… DÃ… börjar jag fundera istället.
    Jag har haft mina på dagis, när det var den tiden – och när då någon var sjuk, så var alla hemma. När det var mammaledighet/pappaledighet – inget av barnet var på dagis… Idag tar ju föräldrar ledigt från jobbet, lämnar barnen på dagis och åker på stan och umgås med vänner och shoppar eller städar. Och är ett barn sjuk, det andra är på dagis ändå. Men… Är jag ledig, då vill jag vara med mina barn, då får det vara ”änglatofflor” i hörnen, shoppingen skulle få ske med skrikande ungar – och polare skulle få komma hem och fika om så var… Eller HAR jag fattat något helt fel???
    Må så grankott…
    ngn som av någon underlig anledning alltid kommer ifrån ämnet – undrar varför? Hm, packar trunken och åker ner till gymmet och rensar hjärnan??? som om det skulle hjälpa? 😛

    Bim HDs senaste inlägg..Måndag hela veckan lång…

  2. Bim HD: Hmmm… där har du ju en jättebra poäng! Själv anser jag ju att föräldrar är de som har hela ansvaret för sina barn, men även att de måste göra allt som står i deras makt för att barnen inte ska störa andra. I t.ex. flyg, tåg, bussar etc. Jag tar inte heller ledigt för att gå och shoppa ensam. Fast… jo, jag har nog gått tidigare för att hinna köpa julklappar någon gång… Räknas det? 😉

    Men en sak till som slår mig med din kommentar: Om man vanligtvis inte tar med barnen på till exempel shopping, hur ska de då lära sig att även följa med på sånt som är tråkigt för dem?

    Ja, det är en svår fråga som säkert inte har några solklara svar.

  3. Självklart måste man försöka och försöka lära barnen att de inte är ensamma i världen. Men som sagt man lyckas inte alltid! En av mina favoritrader ur en bok jag älskade som liten Kalle Vrånglebäck är när hans farmor beklagar sig över att han är ouppfostrad och pappan förklarar att Kalle visst är väluppfostrad men ”att det inte tagit”!!!
    Så kan det också vara!
    Erkänner att jag ibland låtit bli med flit när de fått sura miner redan innan de ens hunnit börja härja!

  4. Jag har ju varit hemma mycket med våra tre barn (nu 15, 16 och 19). Det var inte tal om att ha de äldre barnen hemma när jag var föräldraledig. Barnen har varit med i kyrkan en hel del, då de har gått på kyrkans barntimmar och miniorerna så de har på så sätt lärt sig hur man beter sig där. Självklart måste de vara med för att lära sig hur man beter sig på olika ställen.

    Jag är undrande över att min lillebror med fru som nu har två barn, en treåring och en ettåring, hur de låter den äldre vara på dagis, när de är föräldralediga med den yngre. Den äldre är på dagis 4 dagar i veckan, och fredagar blir min bror glad om vår mor tar hand om ett av barnen så han inte behöver ta hand om båda samtidigt, ensam…

    På mig själv har jag märkt att ju mer stressad jag blir, desto mindre tål jag i ”störningsmoment” som t ex barn som härjar runt med närvarande föräldrar som inte ens bryr sig om att försöka bry sig om sina barn…

    Så lite av den lägre toleransnivån som råder idag, tror jag kan bero på stress (som för mig). Jag har heller inte något bestämt svar, men detta är en liten teori i alla fall.

    Maldes senaste inlägg..Fick en fråga om min currysås

  5. Mycket bra fråga att ta upp tycker jag. Min åsikt är att, visst får barn myror i brallorna efter att vara stilla sittande en längre stund, det kan nog också hända att de pratar rakt ut. Men om de aldrig får ”va med” i sociala sammanhang hur skall de då lära sig att umgås som/med vuxna. Jag tror att de lär sig sociala sammanhang med tryggheten av deras föräldrars närhet och vägledning när de blir inkluderade. När det gäller fester, har jag skitsvårt att kombinera barn och alkohol. (detta har mer att göra med mina egna erfarenheter än nåt annat) Jag tycker dock att om alkohol konsumeras på ett vettigt sätt dvs inte bidrar till en massa onyktra vuxna som omger den. Då är detta också ett bra sätt för barn att få en hälsosam syn på alkohol. Det är nog nåt som de kommer att stöta på någon gång i sitt liv. Jag är nästan säker på att folk helt enkelt är mindre toleranta nu än förr. Tror också att i samma takt folk är mindre hänsynsfulla generellt sätt. Allt detta kan kanske ha med västvärldens nyfunna krav på ultimat effektivitet kanske? Det sista är bara en utbildad gissning.

    Sorry att jag tog upp så mycket space med den här kommentaren. Det är hel t enkelt nåt som står mig rätt nära och ibland får mig att gå upp i limningen på ren Norrländska.

    Hoppas allt är bra med barn och familj. Kram

  6. Kul att du tar upp ämnet, eftersom jag funderat mkt på just det här. Jag håller med dig helt och hållet. I Sverige blir man inte längre förvånad över barnförbjudna tillställningar och jag förstår verkligen inte poängen. Jag hade känt mig väldigt förolämpad om inte hela min familj blev bjuden på en tillställning. Jag hade förmodligen till och med struntat i att gå. Vem ger andra rätten att bestämma huruvida man får ta med sig en familjemedlem eller inte? Samhället har verkligen blivit så individorienterat, va hände med det samhälle där alla hjälpte till att uppfostra barnen tillsammans?

  7. Intressant! Är det så att människor är mindre toleranta? I och för sig skulle jag inte ha något emot att flyg o tåg hade en familjeavdelning o en för känsliga passagerare så de som störs kan sätta sig där istället för att klaga o sitta o irretera sig på barn. Läste någon som skrev ett klagomål på att dagens Lattemammor låter bebisarna skrika i barnvagnen o störa andra därför att de är så upptagna av att prata med sina väninnor o inte orkar rätta till bebisens napp…. Som om det alltid var så enkelt att få tyst en bebis. Jag tror nog de bebisar som skriker på stan inte skriker pga så lätttillrättade orskaker som att nappen fallit ur….Man blir nästan lite rädd att bege sig ut med barnvagnen när man läser sånt.
    Samtidigt måste jag i dag ge berömm åt en ung kille som rökte på busshållplatsen o när jag o bebisen kom så gick han o ställde sig bakom busshållplatsen. Snacka om att visa hänsyn till min bebis!

  8. Li Lo: Haha. Din sista mening är toppen! Fram med fler trots-mammor!

    Malde: Ja, kanske är det så? Att stressen gör oss mer otåliga och får mindre tolerans mot ”störningar”?

    Weirdo: Ja, jag har också lite svårt för kombon alkohol och barn, men jag tror att det är bra att barn ser när vuxna hanterar alkohol med förstånd och måtta. En period trodde nämligen mina barn att alla som tog en öl till maten var alkoholister. Vi var på en middag en gång och värdinnan lagade maten samtidigt som hon smuttade på en öl och ungarna kom inrusade till mig och sa: ”Mamma! Mamma! XXX är en alkis! Hon dricker öl i köket” Då började jag undra om mitt ”anti-alkohol” egentligen var så hälsosamt?

    Jag får också för mig att vi fått mindre tålamod och har svårare med överseende. Ursäkta inte din långa kommentar, det är bara intressant med åsikter!

    kochana: Ja, jag känner också att jag saknar det där samhället allt mer. Det kändes mer hälsosamt på något vis.

    Sofie: Ja, det är frågan? Först tänkte jag också att det var okej att man delar upp folk om det är så de vill ha. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Vad kommer här näst? De som vill äta på tåget måste ha en egen vagn, för det luktar yoghurt när de äter det och det stör. De som vill läsa tidningen måste ha en egen vagn, för tidningarna prasslar för mycket…

    Ja, jag vet inte. Om jag blev så lättstörd av folk omkring mig, skulle jag kanske försöka utsätta mig mer för störningar, så jag blev lite tåligare. För min egen skull, för det måste vara jättejobbigt att hela tiden bli störd också.

    Som sagt, det finns nog inga färdiga svar, tyvärr…

  9. Ha ha, skrattar åt vad som kommer näst alla som äte har egna vagnar.. 🙂 Ja man kan ju undra..Förövrigt blir man nästan lite rädd att bege sig ut nu efter jag läst vad du skrivit o också det jag läste just innan om klagomålet på lattemammorna som låter barnen skrika. Jag vill gärna ut på stan men inte kan jag garantera att min bebis inte skriker om han har ont i magen tex. Självklart gör man vad man kan men kontrollera allt kan man ju inte som mamma. Jobbigt om folk ska vara så lättstörda.

  10. Glömde detta med barnfria fester. Jag blir också irriterad på det, för jag tycker som du att är jag välkommen är mina barn välkomna. Maken och jag har tackat nej till tillställningar för att våra barn inte har varit välkomna.

    Maldes senaste inlägg..Intervju igår…

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.