Jag och Mabou är utkastade ikväll. Jai ska fira sin 18-års dag med sina kompisar. Jag och Mabou får inte ens vara med. Jag tycker det är oerhört orättvist och funderar på att binda fast både mig och Mabou vid trappräcket, så ingen kan lyckas kasta ut oss.

Först hade jag tänkt tacka ja till en inbjudan att åka till en vän i Märsta, så de får fira sitt kalas här hemma. Men sedan insåg jag det orimliga i att lämna ett gäng tonårstjejer hemma och lämna stan. Nej, tack. Jag tror jag stannar.

Då föddes en ”Plan B” i mitt huvud. Jag skulle helt enkelt låtsas åka bort, men i stället smyga omkring här utanför och kolla i alla fönster vad de har för sig… Så kom jag på att det kanske inte är en fantastisk idé att smyga omkring utomhus med Mabou sent på kvällen…

Nu är min plan att vi antingen ska hälsa på en vän till mig eller alternativt låna Bintas lägenhet ett par timmar. Dessutom har jag lovat Mabou att han ska få äta på restaurang i kväll. Det känns lite lagom sådär. Att lämna stan eller åka på en lite längre utflykt känns inte helt okej i det här läget. Det kan bli livat, det kan börja brinna, de kan supa sig askalas, det kan bli bråk, det kan bli hångel i min säng, det kan komma objudna gäster… Jag ska inte ens tänka tanken på allt som skulle kunna hända på ett par timmar, så jag tänker i alla fall hålla mig relativt nära och jag tänker i alla fall hålla en stadig telefonkontakt.

Tanken är att de ska ha fest här till klockan tolv på natten för att sedan gå ut på krogen. Jai fyller ju egentligen i morgon, så hon kan inte gå in på någon krog innan klockan tolv.

Jag vet inte hur lång tid till vi får stanna hemma, för just nu är födelsedagsbarnet på andra sidan stan och gör naglar.

Mabou har dock svårt att förlika sig med att vi är utslängda:

Mamma! Jag är i alla fall inte utslängd, för ingen har sagt något till mig!

Jag: Ja, men du har ju tjatat hela dagen på att du inte orkar vara hemma och inte har något att göra.

Mabou: Ja, men nu vill jag inte gå någonstans… Jag tänker i alla fall vara hemma…

Jag: Nej, du måste nog följa med mig, men vi kan försöka ha lite mysigt.

Mabou: Men det spelar ingen roll, för Jai bestämmer i alla fall inte över mig. Inte ett enda dugg.

Jag: Nej, men då får väl jag bestämma att du inte får vara kvar hemma då.

Mabou: Men det gills inte, för Jai fick komma på mitt kalas på Nickis om hon ville, men hon kom inte, så nu får jag också vara på hennes fest om jag vill. Om alla mina systrar ska ha fest så vill jag också vara med, för annars är det ORÄTTVIST!! (Mabous favoritord)

Jag: Mabou! Du kommer att måsta följa med mig i alla fall, du kommer inte att få vara kvar hemma. Punkt.

Mabou: Försök släpa mig ut härifrån då…

Vi får se hur den här dagen/kvällen kommer att sluta. Kvällen har inte ens börjat och redan är det ett mindre krig här hemma… Vem vet? Jag kanske väljer att stanna hemma också… Försök släpa ut mig då…

Läs även andra bloggares åsikter om fest, tonåringar, tonårsmorsa, barn, orättvist, utslängd,