Vi kvinnor och våran jäkla vikt

Jag 1992


Jag ungefär 1994

Här började det gå uppåt, ungefär 1995

När jag väl var på stan idag, kände jag inte alls för att vända hem igen, när jag nu missat den där grejen jag kände att jag ville och borde ha gått på, så jag passade på att göra lite shopping i stället. Bland annat en klänning till tv4-galan på Söndagkväll. Men jag hade väldigt lite tid på mig och när jag upptäckte att det typ bara fanns en riktig finklänning i hela stan i min storlek och jag dessutom fick gå på en ”avdelning för tjockisar”, på Lindex för att köpa vanliga vardagskläder, så insåg jag att det är dags. Det är dags att för första gången i mitt liv börja att planera för en bantningskur.

Så här är det: under hela min uppväxt var jag inte bara liten i kroppen, utan väldigt smal. Jag var så smal att många trodde att jag hade allvarliga ätstörningar. Det hade jag inte. Jag åt det jag var sugen på och gick ändå inte upp ett gram.

Innan jag blev gravid med Binta vägde jag så lite som 39 kilo. Jag fick mycket gliringar för det. Jag hade en hel del komplex för att jag var så mager. Som tonåring tyckte jag att det var extra trist att jag inte hade tillstymmelse till former. Helt platt. Inga tuttar, ingen rumpa och ingen midja.

Några år efter att jag fick Isatou (som nu är snart 16 år) började jag helt plötsligt, från ingenstans gå upp i vikt. Jag fick en rumpa som hette duga och äntligen, äntligen en midja. Jag var så stolt över att äntligen få lite kvinnliga former.

Så småningom kunde jag se att de där formerna tog sig allt större proportioner, om man säger så. Idag blev jag chockad. Jag kunde inte ens ha storleken över den storlek jag handlade förra sommaren, utan TVÃ… storlekar över. Jag inser. Jag måste ner i vikt. Kvickt. Jag som varit så stolt över att aldrig ha bantat en dag av mitt liv, inser att det nog är den enda utvägen för mig. Jag känner mig faktiskt inte ens stolt över min kropp längre. Inte så att jag går omkring och skäms, men mer att jag kommit till ett stadium, där jag inte tycker det känns bra att knappt kunna hitta kläder jag trivs med.

Jag måste inse att det inte bara är mina kläder som krymper, utan att jag faktiskt fortsätter och fortsätter att gå upp i vikt och att det är no goood.

Rockar fett var kul för några år sedan. Nu är det inte kul att rocka fett. Längre.

Mitt måtto är dock: skit i kilon och mode, skit i kalorier och vad andra tycker. Sträva efter att uppnå en viktbalans som DU mår bra med och som DU trivs med! Det är ändå bara du som ska leva med din egen kropp!!

Det är just det jag ska göra nu. Hitta en vikt där jag faktiskt trivs med mig själv och mår bra, sen får andra tycka vad de vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 svar på ”Vi kvinnor och våran jäkla vikt

  1. Jag håller med dig…det viktigaste är att trivas med sig själv, så gillar man inte sin vikt tror jag att det är bra att kanske ändra matvanor och motion. Grejen är den…jag tror inte att någon blir glad av att hysteriskt banta…kanske är det bättre att motionera och ändra matvanor. Jag tror inte på ”10 dagars kurer” easy come easy go. Av min erfarenhet har folk som fort gått ner en massa ofta gått upp igen…Har svårt att tro att jag någonsin skulle fixa dessa mirakel kurer…fast och andra sidan skulle jag precis som du beskriver endast försöka gå ner i vikt för mitt eget välmående. Hälsa, att man vill klä sig annorlunda och känna sig fin etc.

  2. Raisa!: Ja, Binta och jag är nästan kopior (förutom färgen, förstås! 😉 ) från när jag var ung, fast nu har hon snyggare tänder än mig, sedan hon tog bort tandställningen! 😀 Jag är helt svensk, med samiskt påbrå på min mammas sida. Jag tar absolut inte illa upp för såna frågor.

    Weirdo: Ja, jag tycker det är där man ska lägga fokus. På vad man själv trivs med. Jag tror egentligen inte heller på bantningskurer, däremot så är jag nog till och med villig att ge det ett försök just nu! 😉

  3. Hm, du var väldigt smal, och vacker för det. Vissa är inte vackra som såpass smala – DET är ett plus i kanten dock. Du är vacker nu också – även om du kanske inte trivs med storleken…
    MEN, det är ju som så – försök komma ner i vikt du trivs i. Inte superbanta, svälta sig osv. Det finns hjälp att få så man kommer ner på rätt sätt och kan ändra kostvanor. Gå ut och traska långa promenader, töm hjärnan, ta ngn dotter med eller polare. Planera under tiden… Röra på sig och lägga om kosten kan göra massor bara det.
    Man ska som sagt var kunna känna att man trivs med sig själv – eller så ska man faktiskt kunna finnas för sina barn också. Nu vet jag varken din vikt, eller längd. MEN, det kan ju tom bli sjukdom av rejäl övervikt – barnen… Men, ta hand om dig under vägen, lova!
    Må så grankott…
    ngn som vägt 48kg till sina 170 – kanske mindre bra… väger mer idag, tur nog – men omformateringen hoppas jag kommer hjälpa till så det kan bli lite mer ordning på VAR kilona sitter? 😀 Muskler väger mer än fett – och byta lite kilon där vore inte helt fel 😉 Hm, kör dans med dottern? 😛 vore väl häftigt?

  4. Det enda som är viktigt är att kroppen mår bra så den kommer att räcka länge. Därför ska man äta hälsosamt och göra en hälsokoll ibland.

  5. Jag är också en sån som såg rent anorektisk ut som ung och nu är jag betydligt tyngre. Det jobbiga är att man inte själv hänger med i den där förändringen. Helt plötsligt passar ingenting i garderoben! Man känner inte igen sin kropp och vet inte vilka kläder man ska köpa. Min pappa fick Typ 2 diabetes och lade om sin kost och började promenera. på 1 år gick han ner 30 kilo från 115 till 85 kilo! Så det bästa vore väl att vi alla åt diabeteskost och promenerade! Det gäller bara att komma igång.

  6. Bra skrivet. Förutom möjligtvis ordet banta, för om jag förstår dig rätt handlar det väl mer om att hitta bättre vanor än att göra någon galen snabbkur?
    Jag tycker i alla fall det är intressant att läsa, eftersom jag själv är smal på gränsen till pinnig (27 år och två barn), och undrar om det ska börja gå ”uppåt” för mig också så småningom. Precis som du skriver om ditt yngre jag vill jag jättegärna lägga på mig några kilon och former, men inte helt plötsligt stå där och inse att ”hoppsan, nu vill jag inte gå upp mer, hur gör jag för att sluta?”…

    Hannas senaste inlägg..Avslutning

  7. Pingback: Tonårsmorsa » Mitt livs första bantningsförsök

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om att, trots att jag är lite smått emot bantning och liknande, nu insett att jag inte längre mår bra med min viktökning de senaste åren. Därför har jag nu alltså bestämt mig för att göra något åt det. Jag har varit väldigt stolt över att aldrig ha bantat en enda gång i mitt liv och jag har faktiskt aldrig heller avstått från att äta något p.g.a. att jag varit orolig för min vikt. När jag de senaste åren har lagt på mig en del, så har jag till och med känt mig stolt och glad, då jag hade mer komplex över att vara väldigt underviktig när jag var yngre än att vara överviktig de senaste åren. […]