Är det bara jag, som springer och köper jordgubbar för att muntra upp mina älskade barn, för att sedan hitta samma jordgubbar intrampade i min nytvättade köksmatta av samma, otacksamma barn?

Eller… vad är det jag skriver egentligen? Sitter jag här och anklagar mina egna barn för ett så fruktansvärt brott, utan att de fått varken advokat eller en rättvis rättegång? Det kan ju vara den där ”Ingen” som varit på besök igen. Om jag tänker efter så är det kanske högst troligt att det är just ”ingen” eller ”någon” som varit här igen och med flit trampat in jordgubbar på min nytvättade köksmatta.

Mina små älskade sötnosar skulle ju aldrig visa en sån enorm otacksamhet när jag försökt vara lite snäll och uppmuntrande… Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om otacksamhet, barn, familjeliv, jordgubbar, vardag,