Springande barn i Gambia 2008

När mina två äldsta döttrar (Binta 20 och Jai 18) var små, så reste jag till Gambia med dem under en längre period. Det är den bästa tid jag haft i mitt liv. Det var inte en särskild lätt tid för mig, dels för att jag låg i skilsmässa och helt plötsligt stod ensam med två små barn. Att jag var 20 år och nästan ett barn själv (även om jag inte ansåg det då) gjorde inte saken lättare.

Jag spenderade ett halvår i Gambia med barnen, ungefär och det hade kunnat vara en ganska enkel och vilsam tillvaro där om jag inte varit så förbannat envis.

Jag bestämde mig för att jag skulle tvätta våra kläder och barnens tygblöjor själv, städa och sköta hushållsarbetet själv. Jag fick också en hel del kritik för det senare, när det visade sig att det jag tyckte var att ”ta reda så sin egen skit” och att jag inte ville agera ”den vita, rika kvinnan som utnyttjar lokalbefolkningen” i stället tolkades som att jag var för snål för att ge lokalbefolkningen en välbehövlig inkomst. (Jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på det.)

Jag och Jai i Gambia 1992

Trots att det var en oerhört tung tid både fysiskt och psykiskt, så mådde jag bättre den perioden än jag gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har vi i familjen varit tvungna att resa till Gambia i omgångar genom åren, då det är väldigt dyrt för en hel familj att resa så långt samtidigt. Själv har jag inte varit där på 5-6 år, eftersom jag har prioriterat barnen i stället, då jag anser att det varit viktigare att de fått åka för att lära känna sin kultur och släktingar, än att jag ska resa ”bara” för att jag älskar Gambia.

Men nu är det på gång. Det är fortfarande oklart exakt vilka från familjen som får ihop biljetter, men klart är i alla fall att jag och Jai reser. Det är troligt att Mabou följer med och några av barnens kompisar. Binta och Isa följer eventuellt med och det är naturligtvis min stora dröm, att de ska kunna resa med, för jag vill besöka Gambia tillsammans med alla mina barn.

Isa är den som det är mest osäkert med och den jag har lägsta prioritet på just nu, eftersom hon var den som senast var där!

Oavsett hur det blir så reser i alla fall jag och Jai, som sagt var och det här innebär ett garanterat lyft för bloggen, vågar jag utlova redan nu.

Jag får ofta mail och kommentarer där man önskar att jag ska skriva mer om Gambia. Problemet är att jag inte har så mycket inspiration om Gambia, eftersom det är så väldigt länge sedan jag var där! Men nu kommer jag alltså att komma iväg, för nu kan inget stoppa mig! Min semester är beviljad och min biljett är betald!

Sist jag reste så var jag lite småkrasslig i halsen, så jag gick till läkaren i förebyggande syfte. Jag talade om att inget skulle kunna stoppa mig, men bad om råd OM jag skulle bli ännu krassligare. Läkaren svarade att det var ofarligt. Jag kom fram på kvällen och gick ganska omgående och la mig, då jag inte var pigg. När jag vaknade följande morgon så kunde jag knappat andas och jag fick för mig att jag fått vatten i lungorna. När jag hostade så var jag övertygad om att jag skulle hosta ut alla mina inre organ.

Det gjorde jag inte, men jag åkte till Victoria Hospital (i folkmun tidigare kallat ”One Way” då folk menade att om man blev inlagd där så kom man aldrig mera ut. Idag har man utvecklat sjukhuset avsevärt) i Banjul (huvudstaden) och efter röntgen visade det sig att jag fått Bronkit. (Troligen förvärrades det av klimatombytet) och jag fick antibiotika och ett väldigt väl omhändertagande (där jag inte behövde betala en krona, för att läkaren tyckte synd om mig).

Nåja, jag ska göra allt för att inte dra på mig några sjukdomar denna gång. Jag kommer att ha en lång vintersemester i December, men p.g.a. barnens skolor har jag tyvärr inte möjlighet att spendera mer än ett par veckor i Gambia, men det gör inget, för bara att få sätta ner mina fötter på den marken gör mig LYCKLIG, LYCKLIG, LYCKLIG!! Att få träffa mina gamla vänner och barnens släktingar gör mig LYCKLIG, LYCKLIG, LYCKLIG!! Att få känna doften av Gambia gör mig LYCKLIG, LYCKLIG, LYCKLIG!! Att få vara i värmen och känna den kärlek jag känner för landet gör mig till Sveriges lyckligaste kvinna!

Jag kommer nu, under min flik Om Gambia (högst upp på sidan) att lägga in uppdateringar inför min kommande resa, under rubriken: Inför min resa till Gambia 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om gambia, resa, dröm, semester, fatou,