Isatou

Om några veckor fyller hon 16 år. Min yngsta dotter. Hon fyller 16 år och är den av mina döttrar som inte haft bråttom att växa upp och ”hitta på tok”. Hon har nöjt sig med det lilla. Varit ordentlig och strävsam, hjälpsam och en tonårstjej som inte gett upphov till det minsta oro.

Nu har hon börjat gå ut. Med kompisar. Hon lägger ner mer tid på sitt utseende. Hon fnittrar en mer än tidigare. Hon föredrar att gå ut med kompisar i stället för att sitta hemma med mig och ha ”myspys”.

Jag vet att det är naturens gång. Jag vet att det är helt normalt. Jag vet att det är en del av utvecklingen för en ung tonårstjej. Jag vet att det är bra att bli självständig och jag vet att hon behöver gå sin egen väg, för att bli en stark tjej. Jag vet att hon är väldigt ansvarsfull för sin ålder och att jag egentligen inte behöver oroa mig.

Ändå. Jag vill dra tiden tillbaka. Till den där tiden då jag var hennes största idol. Jag vill ta den där tiden tillbaka när hennes storasystrar hittade på tok och stack ut på kvällarna och hon dyrt och heligt lovade mig att aldrig föredra en kväll med kompisarna, framför en kväll med mamma, lillebror, en bra film och något gott att äta.

Jag vet att det är en del av utvecklingen och en tid tonårstjejer måste igenom, ändå ångrar jag nästan att det fanns en tid när jag tjatade på henne att gå ut. Varför gjorde jag det? Det var ju så bra som det var! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om tonårsmorsa, tonåringar, isatou, ironi,