OMG (För att göra en kort historia lång)

Oh My Goood, säger mina barn ibland. Det betyder något lite utöver det vanliga. Igår gick jag runt och skrek: Oh My Gooood, typ 50 gånger. Något jag knappt kunde tro var sant, hade hänt.

Nej, jag vann inte på Triss och jag hittade ingen skatt. Bara nästan.

För typ ett år och 3-4 månader sedan, tog Binta, min äldsta dotter, studenten. trots mina tvivel innan, på grund av kaos, blev det en fantastisk dag!

Men innan den stora dagen, var det en massa förberedelser. Ni som läste min blogg redan då, kanske minns att jag vände upp och ner på hela min och även Binta ´s lägenhet i jakten på det foto jag hade sparat i över 15 år, för att ha på hennes studentskylt? Jag låg faktiskt sömnlös på nätterna över den där jäkla bilden!!

Det var min bror, Ante som hade tagit studenten och jag fotade var och en av mina döttrar med hans studentmössa på. Det blev dock bara bilden på Binta som blev väldigt bra, så redan då bestämde jag mig för att spara den bilden till hennes studentskylt.

Sedan började den där stora studentdagen att närma sig och jag letade, letade och letade… Men bilden var helt borta.

Igår när Mabou kom hem från skolan ville han äta ett mellanmål. Han frågade om han fick ta ett bordsunderlägg (en bordstablett) och sitta i vardagsrummet och äta. Det fick han.

Själv höll jag på att städa. Jag dammsög vardagsrumsmattan. Så svepte min blick förbi denna bordstablett… Och DÄÄÄÄR, precis DÄÄÄÄÄR såg jag THE B-I-L-D-E-N!! Oh My Gooood!!

Mina bordstabletter är nämligen såna här bordstabletter i genomskinlig plast, med fyra fotofickor på baksidan av varje bordstablett. Jag köpte dem för flera år sedan, sen gjorde jag i ordning varje tablett med foton på den personen, vars bordstablett det var. D.v.s. på Binta ´s bordstablett var det fyra bilder på henne o.s.v.

Men jag hade köpt 3-4 tabletter extra, till gäster och där la jag in blandade familjebilder, som på den ovan: Först den omtalade studentbilden på Binta, sedan en bild på Jai, en på Isatou och till sist en bild på mig.

Jag hade alltid dessa bordstabletter framme för några år sedan, men sedan åkte de in i ett köksskåp och föll i glömska. Tills igår. När Mabou lyckades hitta dem igen.

Det lustiga är att när jag nu såg denna bild igen, efter så lång tid, så kom jag på att jag tog några av de finaste bilderna jag hittade + det på Binta med studentmössa, för att jag tyckte bilderna var ganska ”skyddade” i dessa plastfickor, så inte tjejerna skulle hitta dem i en hög foton och börja klipp- och klistra…

Så vad gör jag nu? Gör om hennes student? Haha…

Här är bilden som varit borta allt för länge. Återfunnen allt för sent…

Så här blev studentskylten när den blev klar (den ena sidan, vill säga, jag gjorde den faktiskt 2-sidig)

När jag nu satt och letade inlägg om just denna händelse så hittade jag flera inlägg om just Binta ´s student. Inlägg som jag tycker är värda en ”repris” för er som börjat läsa min blogg efter det, till exempel:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

8 svar på ”OMG (För att göra en kort historia lång)

  1. Ack så frustrerande. Jag har fullförståelse för hela händelsen. Jag har sedan barnsben haft som vara att lägga saker på ett tryggt ställe, så att jag inte tappar bort det värdefulla. För att sedan inte hitta det på länge, i många fall som dig, på flera år.

    Bättre sent än aldrig, bilden är nu trots allt tillbaka och trygg.

  2. När jag läser det här inlägget tänker jag på hur mycket bilder betyder. Att de är en del av ens rikedom. De är bärande av ens minnen. Det är ju det bästa vi har…minnena från vårt liv. Det är mer värt än alla pengar vi har. Du har ju en sån rikedom i alla dessa minnen med dina barn. Du ser väl till att du har dina minnen väl bevarade från stöld och brand? Det är de här bilderna som ska hjälpa dig att minnas, den dagen minnet börjar svikta.

  3. Hej gumman! Jag vill bara berätta att jag nu är det så att jag har knipit din tronplats av Uppsalas största privatablogg enligt bloggportalen! Jag vet att du har vart rädd hela tiden sen jag började blogga att jag skulle bli större än dig. Och nu har din farhåga blivit verklighet! Du måste förstå att livet är hårt ibland, och då måste du inse att jag är bättre än dig. Det är bara att inse. Jag tycker synd om dig gumman, men nu är det jag som har knuffat ner dig från tronen och jag kommer aldrig lämna tillbaka den till dig! Ha en forsatt trevlig dag gumman! Puss

  4. Detta eviga dilemma, att läga saker på ”ett bra ställe” så man vet var man har det. Jag kan riktigt känna din frustration, hur det hela tiden maler och maler i huvet. Nu blev det ju en bra solskenshistoria av det iaf! 😀 Jag ska ta och läsa dina gamla inlägg senare idag. Ha det bra!

  5. Maria M: Ja, bilden är trots allt tillbaka, men tyvärr inte till det ändamål den var avsedd… 🙁 Jag brukar också lägga saker på ett ”säkert” ställe. Tyvärr är inte mitt minne lika ”säkert” längre… 😉

    Britt: Du har så rätt. Bilder säger väldigt mycket och hjälper oss också när minnet sviktar. Sen gäller det förstås att minnas var man lagt dem, om de ska vara till någon hjälp. Haha… Nej, brandsäkert ligger de faktiskt inte…

    Gun: Ja, det var skönt!

    Blondaa – Martin Lilja: Är det något du tydligen inte gör, så är det att känna mig! Det där med missunnsamhet, avundsjuka och girighet ligger helt enkelt inte för mig och är egenskaper som är väldigt svåra att finna i mig. Tvärt om, faktiskt. Dessutom: för mig har bloggandet aldrig varit för att ”bli störst” eller ”komma först”. I tillägg är jag inte ens en tävlingsmänniska! Många listor har passerat sedan jag började blogga och jag har åkt upp och ner i dem alla. Det är jätteroligt med många läsare och det är jättekul med uppmärksamhet för det jag skriver.

    Du behöver alltså inte alls tycka det minsta synd om mig! Jag gratulerar dig till platsen och kommer aldrig ”kräva den tillbaka”. (Däremot så kan jag hinta dig om att ”plötsliga uppsving i statistiken” ofta beror på en länkning från media eller en väldigt stor blogg och då brukar man sannolikt även landa ganska snart igen.)

    Du skriver att jag varit rädd sedan du började blogga att du skulle bli ”större” än mig och mer fel kan man knappast ha. Jag har faktiskt ingen aning om när du började blogga och den enda gången jag besökt din blogg var när du skrev en kommentar på min dotters blogg där du var ganska oförskämd, i mina ögon. Ã… andra sidan vet de flesta bloggare att man drar på sig rätt många läsare av att skriva provocerande kommentarer, så inget nytt under solen…

    Om du missat det så måste man inte vara konkurrenter för att man bloggar. Tvärt om, kan man glädjas med varandra. Som jag känner med till exempel Mymlan, trots att vi båda nominerades i Stora Bloggpriset. Eller som härom dagen när Lady Dahmer ”vann” över mig i en bloggtävling. Jag gratulerade henne för att hon har en bra och populär blogg!

    Lycka till med fortsatt bloggande och jag hoppas verkligen att du behåller din plats längre än en vecka, eftersom detta verkar vara på riktigt blodigt allvar för dig och inte bara en trevlig bonus på ditt bloggande!

    Bitte: Ja, det där var något som verkligen fick mig att ligga sömnlös flera nätter och ju mer jag funderade, desto svårare var det att komma på var det kunde ligga… Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.