Tonåringars självkänsla

Ni som följt min blogg under en längre tid, minns kanske att jag skrev ett inlägg om hur man bekräftar barn i Gambia? Inlägget heter just Att bekräfta ett barn. Det här är något jag ofta tänker på fortfarande. Vikten av att bekräfta sina barn för den de är och inte för vad de gör. (Även om jag tror att det är bra med uppmuntran för det man gör också). Jag är övertygad om att den vanan som finns så djupt rotad i Gambia (och många andra länder också) är en oerhört viktig del i att stärka sina barns självkänsla!!

Allt om Barn skriver idag en artikel om Mia Törnblom, som har skrivit en handbok om självkänsla riktad till tonåringar. Boken heter Du äger! På allt om barn lämnar Mia Törnblom sju tips om att stärka sina barns självkänsla. Ett av dessa tips är just att bekräfta sina barn, vilket jag tror är oerhört viktigt!! Särskilt när man bekräftar barnet för den de är och inte för vad de har åstadkommit. Så jag vill uppmärksamma artikeln om Mia ´s tips, men även om mitt tidigare inlägg: Att bekräfta ett Barn!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

10 svar på ”Tonåringars självkänsla

  1. Underbart att du lyfter fram det här :)! Har barn och ungdomar bra självkänsla så minskar risken att dom ska hävda sig. För när barn och ungdomar ska hävda sig hamnar ju alltid någon i kläm. Sådant märker man snabbt i skolan. Men någon med bra självkänslan stärker ju både sig själv och andra i sin omgivning. Barn som ska hävda sig och vill ha uppmärksamhet vare sig det är under skoltid eller fritid brukar ju inte ta så mycket hänsyn till andra runt omkring. Och vi vill ha människor i vårt samhälle som tar hänsyn till andra bl a.

  2. Hej!

    Jag har precis fyllt 21 och är faktiskt inte tonåring… men jag tycker det är super att du skriver om det här! det som mest gjorde mej, eller kunde göra mej ledsen enda in i hjärtat var hur onsynlig jag kände mej. Mest ett problem när jag var mindre tonåring (till 17 kanske)…

    Det kändes som att ingen såg mej, framföralt ingen hemma. Hade alltid fina vänner och trivdes bra så. Men hemma, det kände som om jag var totalt… oviktig. Jag funderade på hur lång tid det skulle ta innan någon märkte om jag stack hemifrån och om de skulle märka alls. Jag bör kanske lägga till att jag har växt upp i en kärnfamilj, med hiusdjur osv… ingen värstinguppväxt där inte och ÄNDÃ… kände jag såhär.

    Kommer ihåg exakt hur det kändes när jag låg på sängen och grinade så att ögonen trillade ur – och mamma kommer in, lämnar tvätten och går ut igen. Eller när jag fick tipset av en vuxenkompis (som såg mej!)att man inte behövde vara på rummer när man var ledsen, såg jag gick ner och grät lite istället. Och alla tittade lite konstigt och låtsades som jag inte fanns, eller att allt var som vanligt. Ingen hade koll på mej, kom ihåg var mina vänner hette eller vart jag var just den kvällen.

    Mamma och jag har pratat om det här sen. Eller, pratat och pratat. EN gång har vi gjort det och då skrek jag på henne så kanske inte så mkt konverserande… Jag förstår och hon förklarade att det var verkligen inte meningen att det skulle bli så eller att jag skulle känna så. Fattar jag väl, men ont gjorde det ändå… Det kändes lite som att nu är jag var tonåring fick jag ta hand om mej själv, från 13 alltså… Mamma berättade att hon hade läst någonstans att det kommer vara nyttigt för tonåringar att vara ledsna själva ibland och ”ta sig igenom det”. Jovisst, någon gång. Men inte från 13 till 18!

    Lite off topic, men det var precis så det kändes. Jag kände mej osedd och oviktig. Även fast mamma inte menade det så har jag verkligen inte förlåtit henne än.

  3. Underbara engagerade Fatou,

    Detta ämne vill jag läsa mer om! Nu hann jag bara kika på ditt inlägg om bekräftelse via namn i Gambia. Mycket intressant o tänkvärt – jag har aldrig upplevt det du beskriver om.
    I Latinamerika fungerade det inte så…. snarare tvärtom. Typ – vänd bort huvudet o förneka gatubarnens existens – då finns de inte. Men samma sak gällde handikappade o faktiskt ofta barn generellt som ofta skulle synas men aldrig höras osv… Men det är ju min upplevelse som utlänning där, självklart inte en sanning för alla.

  4. Bloggchefen: Ja, det tror jag också! Självkänsla är oerhört viktigt! Kanske ännu viktigare idag, då jag tycker det känns som om ungdomar oftare försöker trycka ner varandra…?

    Gun: Ja, det känns som ett ämne man kan älta vidare…!

    Sofia: Jag tycker inte alls det är off topic! Tvärt om! Det är ju precis detta mitt inlägg handlar om! Jag är dock ledsen över att du upplevt det du gjort under din uppväxt. Ur din mammas synvinkel ser hon det säkert på ett helt annat sätt, men det är illa nog att du upplevt det på det här sättet. Jag är ändå glad över att du förlåtit! Men du vet väl att det aldrig är för sent att börja arbeta med sin självkänsla, va?!! Kram och lycka till! ♥

    Rosa: OJ! Det kände jag inte till! Frågan är om det är en ”stöld” eller bara en oerhört olycklig tillfällighet? Oavsett lämnar det en dålig eftersmak! Men jag hoppas inte det avskräcker folk från att hjälpa ungdomar med sin självkänsla och få lite tips på vägen i alla fall? Tack för infon!

    Görel: Ja, det är ett viktigt ämne! Jag är väldigt förtjust i just den här vanan/traditionen i Gambia och önskar att den skulle spridas… Kram!

  5. Det här kan man inte prata nog om. Jag är en av de många som behöver påminnas om detta. Tyvärr. Hur mycket jag än älskar mina barn så är jag kass på detta, men jobbar på det. Har även talat om det för dem, att jag inte menar att visa för lite hur mycket de faktiskt är värda och betyder. För att de är just som de är!

  6. Ptja, i mina ögon en ren stöld. Ett känt namn säljer ju som bekant mer. Christina ”skänker” sitt manus på sin blogg till alla som vill ha.
    Kanske något du kan slå ett slag för i din blogg, same, same men gratis.

  7. Bitte: Ja, fast det tror jag de flesta av oss föräldrar måste påminna oss om ibland. Det är lätt att det där lilla, som är så viktigt försvinner bland alla vardagsbestyr…!

    Rosa: Ja, nu har jag ju inte läst någon av böckerna, men visst verkar det vara en underlig tillfällighet. Jag har redan skrivit ett inlägg med länkar till manuset, dock har jag inte lagt ut det ännu. Misstänker att jag kommer lägga ut det under helgen.

  8. Pingback: Manusplagiat eller ett olyckligt sammanträffande?

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] skrev för några dagar sedan om Mia Törnblom ´s bok: Du äger! Boken handlar om Tonåringars självkänsla. En bloggläsare; Rosa, uppmärksammade mig då på att […]