Nu ska jag äntligen börja berätta om resan som vi kommit hem ifrån. Vi började resan, sju personer den sjunde December tidigt, tidigt på morgonen. Det var jag, mina fyra barn, min ”extradotter”: Hareg och min mellandotters kompis och kollega.

För er som följt min blogg vet att den här resan varit min dröm i hela 17 år. Jag har haft möjlighet att resa till Gambia lite då och då, men har valt att avstå då jag tyckt det varit viktigare att mina barn skulle få besöka det land de har halva sitt ursprung från. Sedan 1992 har jag endast gjort en resa och då var det en kort resa, som jag åkte på för att göra en del viktiga saker. Jag låg sjuk nästan hela resan och har bara några få, suddiga minnen från den.

Sedan 1992 har mina barn varit varsin gång i Gambia, men vid olika tillfällen. Förutom att Binta (20) och Mabou (7) var där en gemensam vecka för snart två år sedan.

Men det här var alltså något annat. För första gången sedan 1992 fick jag möjlighet att resa till Gambia tillsammans med alla mina barn på en riktig semester. För mig var det inte bara stort, det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Resan ner gick bra, förutom att vi blev kvar på Teneriffa i Spanien, där vi mellanlandat tre timmar extra och på så sätt kom väldigt sent till Gambia.

När jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg den röda sanden som är så kännetecknande för Afrika, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tårarna rann och barnen kramade mig, pussade mig och vi skrattade och grät om vartannat. Jag skulle snart få sätta mina fötter på den heta, röda sanden och dra in doften av den Gambianska rökelse (Churay) som jag älskar.

Det började mörkna redan när vi landade och när vi hade hämtat ut våra väskor var det redan bäcksvart ute.

Vi blev mötta av släktingar på flygplatsen och det stod bilar och väntade på oss.

När jag 1992 bodde i Gambia med Binta (20) och Jai (18) i sex månader, så bodde vi med släktingar. Vi delade då lägenhet med en farbror och bodde granne med farbror Fansu, hans fru Jai (som min dotter är döpt efter) och deras fem barn.

Tre av dessa fem barn bor i dag i Sverige och den ena kusinen var ett väldigt stort stöd för oss när Lamin gick bort för drygt ett år sedan.

En av kusinerna har nyligen flyttat till Göteborg och börjat spela fotboll för Västra Frölunda efter att ha spelat för lite olika länder, senast för Finland. Det var också han som ordnade med boendet för oss i Gambia, då han är hemma på besök just nu.

Men sedan 1992 har vi alltså inte träffats hela familjerna förrän nu. Efter att vi lämnat vår packning i Kololi där vi bodde, åkte vi direkt hem till farbrodern Fansu och hans fru Jai. Det blev ett kärt återseende.

Vi bjöds på fantastisk god mat som Jai lagat till oss.

Äter man med händerna, så måste man också tvätta dem noga.

Jai och Jai, två skönheter

Fatou, som bara var 9 år 1992 hade vuxit upp till en ung, vacker kvinna, med två små barn. Sina stora, vackra ögon hade hon dock behållit! Fatou hade vi inte träffat sedan 1992 och återseendet blev väldigt kärt! Fatou, eller ”F” som vi kallar henne, kom att bli vår närmsta vän under de kommande veckorna. Hon åt, sov och gjorde precis ALLT med oss och för oss under vår resa.

Hennes (F ´s) söner ville genast visa sin fina cykel.

Stor uppståndelse blev det när en stor groda/padda hoppade runt på gården. Tjejerna skrek i högan sky och barnen på gården förstod inte riktigt vad de var så upprörda över. De lyfte vant och orädda upp grodan i handen…

Jag misstänker att grodan var mer rädd för oss, än vi för den…

F och Hareg fångar in den.

Även de bästa av dagar tar slut och det gjorde även denna. Mabou på väg att gå och lägga sig.

Vår resa har precis börjat…

Binta ´s videoblogg från första kvällen:

Läs även andra bloggares åsikter om gambia, resan, del 1, videoblogg, reseberättelse,