Om du vill läsa hela min reseberättelse, så läs gärna de tidigare delarna först:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Denna dag började med att farbror Stewen/Siaka som jag tidigare skrivit om, kom och hämtade upp oss, med bilar och chaufförer. Jag undrar fortfarande när han sov, för han var alltid med tjejerna ute på nätterna när de ville gå ut, men det var ändå alltid han som ringde tidigt, tidigt på morgonen. Antingen så tidigt att han väckte mig, eller så ringde han precis när jag vaknat och alla andra fortfarande sov sin skönhetssömn.

Nåja, den här morgonen plockade han upp oss och tog med oss till Yasmina ´s i Senegambia, så vi kunde äta frukost. Därefter åkte vi till Kanifing och hälsade på en massa släktingar. Bl. a. föräldrarna till den kvinna som Isatou är döpt efter. Hon som Isatou är döpt efter bor i Oslo, så nu fick vi för första gången träffa hennes föräldrar.

När jag bad att få fota pappan, bad han oss vänta, så sprang han in och bytte om till en fin Gambiansk dräkt. När vi fotat några bilder, bad han oss vänta igen, så sprang han in igen, för att sätta på sig sina medaljer han fått sedan han deltog i kriget.

Utan medaljer

Med medaljer. Även en annan släkting var på besök hos familjen, med sin man och barn.

Därefter åkte vi och träffade storebror Babucarr, som bor i Kanifing Estate. Vi plockade upp honom och åkte vidare…

Babucarr och Binta. Big brother and Lil ´Sis.

Därefter blev vi bjudna på strandfest av farbror Siaka. Så vi åkte dit. Hade strandfest och åt nygrillad fisk på stranden med hjälp av ficklampor, då det hunnit bli bäcksvart redan. En annan släkting; Alhagie dök också upp på strandfesten. DJ ´n från England, som kom i sällskap med Siaka, spelade musik och vi såg till att njuta av nuet.

Isatou, farbror Alhagie och Binta festar loss

Därefter gick vi och käkade i Senegambia igen och sedan åkte vi till Siaka ´s bror ´s klubb, som jag inte minns vad den heter. Vi drack varsin läsk, jag dansade med tjejerna till ett liveband i två, tre låtar och sedan somnade Mabou i vår chaufför och vän Musa ´s famn, så jag åkte hem med honom och de andra drog vidare till andra nattklubbar.

Medan vi var på klubben tittade Hareg (min extradotter) på mig och sa: ”Det är så roligt att titta på dig, för du skrattar eller ler hela tiden. Jag har aldrig sett dig så här glad, Fatou!”

Detta runtkuskande till släktingar var alltid roligt, men tog oerhört mycket kraft och energi. Särskilt som vi var så många att det krävdes så många bilar varje gång vi skulle ta oss någonstans.

Något som störde mig otroligt mycket var att jag tappade rösten och kunde bara viska i 2-3 dagar. Jag hade antagligen pratat sönder den de första dagarna, då jag pratade och skrattade nästan hela tiden.

Barnen var dock glada och Jai kläckte ur sig: ”Äntligen är mamma tyst! Hoppas det dröjer länge innan hon får tillbaka sin röst…!”

Läs även andra bloggares åsikter om reseberättelse, gambia, resa,