Ja, reseberättelsen är inte alls slut på ett tag ännu, jag tog bara en liten paus för att fira nyår och kurera mig lite från min förkylning. Jag är glad att jag fått så mycket positiv respons på min reseberättelse. Tack för alla mail och vad roligt att så många lever sig in i min reseberättelse. Jag fortsätter med del 9 här. Om du inte läst de tidigare delarna, så kan du göra det om du klickar på dessa länkar:
Följande dag hade vi bestämt att vi skulle besöka en skola. Egentligen hade vi från början pratat om att gå till en skola, men när F ´s äldsta son (Maas 4 år) en dag kom hem från skolan och sa till sin mamma att det varit turister och fotat på hans skola och undrat om inte Fatou och barnen också skulle komma och ta kort i hans skola, så fann det sig naturligt att det var dit vi skulle gå.
Vi gick så till Maas skola. I skolan fanns det tre klassrum. Ett litet, ett mindre och ett pyttelitet. Det rum som låg längst in var inte större än ett pyttelitet rum som det är tveksamt om det ens skulle få kallas för rum i Sverige, än mindre en skolsal.
Här är vi på väg till skolan. Som ni hör är min röst heeelt kaputt, men här hade jag börjat kunna tala igen, efter att helt ha varit utan röst i tre dagar:
Och ja, jag pustar, det är inte helt lätt att gå i sand…
Jai och Maas 4 år i sin skoluniform. Han var väldigt glad och stolt över att vi besökte hans skola
Sammanlagt var det 70 barn i skolan den här dagen.
All undervisning sker på Engelska, då Engelska är det officiella språket i Gambia. Den manliga läraren berättade vilka mål han satte upp för barnen och visade vad de kunde för något. Han berättade att hans mål var att varje barn skulle kunna 200 ord på Engelska, när de går vidare från hans skola, till nästa.
Mabou med de yngsta skolbarnen i det största rummet
De lite större barnen i det mindre rummet
De äldsta barnen i det minsta klassrummet
Innan vi lämnade skolan, så gick vi iväg till Fansu och Jai ´s affär och köpte ballonger, pennor och lite godsaker till barnen och lärarna
Binta och Hareg delade ut, så att alla barnen skulle få någonting. Den manliga läraren står i förgrunden och den ena kvinnliga i bakgrunden.
När vi lämnade skolan, var den slut för dagen, så Maas fick följa med oss hem. På bilden Jai och Maas
Om någon spontant känner att de vill stödja skolan ekonomiskt eller materiellt, så kan ni maila mig, då jag kan förmedla kontakten till skolan: tonarsmorsa@gmail.com
Därefter gick vi hem till ”stora” Jai och Fansu. Jai var precis på väg hem till en släkting, som precis fått barn.
”Stora” Jai. på väg att besöka sin nyförlösta släkting. Alltid lika vacker.
Jai och Jai
Maas i djupa funderingar?
Därefter åkte vi hem till Mabou ´s toma/namne, men han var inte hemma. Vi satt och väntade en stund och pustade ut, sedan drog vi vidare…
Sedan var vi ruggigt hungriga och åkte till Amsterdam Dolphins och käkade. Binta är nog den enda som åker till Afrika och beställer varm choklad med vispgrädde…
Här var våra tre favoriträtter, alla beställde oftast någon av dessa på Amsterdam Dolphins:
Fish and Chips
Chicken and Chips
Steaksandwish var min egen favorit, men det fanns andra restauranger som gjorde den mycket godare
Nåja, nog om mat. När vi blivit mätta och lite gladare, åkte vi in till Serekunda för att träffa fler släktingar:
Aunti Saffi och tjejerna
Familypicture
Vi kom hem först på kvällen och då hade Demba lagat mat till oss; Domoda. Därefter skulle tjejerna tvätta upp lite kläder, men det gick inte så bra, så det slutade med att F tvättade det mesta.
På morgonen klev jag upp och tvättade det mesta av mina och Mabou ´s kläder. Det var en rolig ”flashback” från min resa 1992 då jag lärde mig tvätta för hand.
Sent på kvällen gick några av tjejerna ut, men de flesta av oss stannade hemma.
Ur min privata resedagbok:
”Tiden går allt för fort, vi hinner inte alls med allt vi borde hinna med. Det är så många att hälsa på, så många att hinna besöka, så många olika viljor då vi är många personer. Jag försöker dela upp tiden så alla ska bli nöjda, men inser att det är helt omöjligt.
Fortsätter njuta av det som är kvar.”
Läs även andra bloggares åsikter om resa, reseberättelse, gambia, tvätta kläder, besöka skola, koto, serekunda, amsterdam dolphins, afrikansk mat,
Min fina ”extra-dotter” (född i Gambia) som vi har glädjen att ”låna” ibland berättar att hon och hennes klasskamrater brukade få visa sina händer för läraren och om de var smutsiga under naglarna fick de ett litet rapp med linjalen på fingrarna, hon brukade också få ta med sig en liten slant till skolmaten. Hon var runt 8-9 år när hon kom till Sverige och hon var verkligen förundrad över den svenska skolan och lärarna 🙂
Hade jag själv inte varit ”fattig” student hade jag definitivt donerat en slant till skolan! Men efter julen nu så finns det inte många kronor kvar på kontot tyvärr! Men när jag är klar och fått jobb, ska jag skaffa mig ett fadderbarn och bli världsförälder! Har även funderingar på att åka som volontär och efter studierna när jag är klar, kanske de behövs förskolelärare i Gambia? 🙂 Är så otroligt spännande och roligt att se och höra om er resa! Jag förstår att du njöt! Kram
Pingback: Reseberättelse Del 10
Pingback: Reseberättelse Del 12
Pingback: Reseberättelse Del 13
Pingback: Reseberättelse Del 14
Pingback: Reseberättelse Del 15
mariebrima: Ja, skolorna här och där skiljer sig verkligen åt. Det finns fördelar med att bo i Sverige, kan man lugnt säga…
Maria: Låter som en bra planering. Det är nog svårt att besöka ett fattigt land, utan att börja hjälpa till. Risken är nog snarare att man tar på sig för mycket…! De behöver säkert förskolelärare i Gambia, men de har tyvärr väldigt låga löner, så det gäller att man brinner för det man gör! ♥
Pingback: Giving by Doing-Gabriella goes to Ghana
Pingback: Fotboll med dödlig utgång i Afrika | Tonårsmorsa – Fatou