Moské i Serekunda, Gambia

Jag vill försöka beskriva mina känslor runt det jag ska berätta, utan att bli sentimental. Jag inser att jag inte kommer att lyckas, efter åtskilliga försök. Det här är nämligen ett ämne som berör mig allt för starkt. Jag tror det finns många människor som inte riktigt förstår det och lite svårt har jag ibland att förstå det själv, men inte desto mindre berör det mig så oerhört starkt.

För er som läste min reseberättelse efter hemkomsten från Gambia, kanske kan förstå en del av det som ligger bakom att jag blir så starkt berörd av just detta. För er som inte läst min reseberättelse vill jag verkligen rekommendera er att göra det. När jag skrev den kändes det mest som jag skrev den för mig själv. För att hålla kvar ett tag till i min resa, för att bevara. Att inte glömma bort. Men med den starka respons jag fick på berättelsen, så förstår jag att det var många av mina läsare som uppskattade den.

Vad som berör mig så starkt med Gambia, kan jag alltså inte riktigt förklara, för det är inte bara glada minnen jag har från mina resor där, även om det är de som överväger.

Jag beskrev hur jag inte kunde få tårarna att sluta rinna när jag tittade ut från flygplansfönstret och såg den för Afrika kännetecknande röda sanden. Hur jag inte kunde sluta le när jag steg av planet och kände den karismatiska doften av Afrika.

Jag beskrev hur jag var så starkt berörd av att återvända till Afrika, om än bara för några veckor, att jag hade svårt att inte låta bli att börja gråta och om den där klumpen i halsen som inte ville släppa förrän efter ett par dagar.

Youssou N ´dour

Det finns något annat som berör mig lika starkt. Något som man skulle kunna säga är ”närbesläktat”. Nämligen den Senegaleiske artisten Youssou N ´dour. Hans musik och hans engagemang berör mig mycket starkt. Något som berör mig allra starkast är hans låt New Africa, som jag har lagt upp i bloggen ett flertal gånger. Just den videon är min absoluta favoritvideo alla kategorier. Både bild, text, musik. Den berör mig på ett så starkt sätt att jag ännu inte sett videon utan att börja gråta:

För fyra månader sedan skrev jag om hur jag missade hans film: I bring what I Love när den spelades i Sverige. Jag är inte helt säker på att det är samma, men jag tror att det är den dokumentären som kommer att spelas just ikväll på SVT 1 klockan 22.00. (Med repris på Söndag kl. 03.00) Så här skriver man i programinformationen:

”På rundresa med den senegalesiske popstjärnan Youssou N’Dour. Han är muslim och vill visa upp islams vackra sida. Han sjunger om hopp och tolerans och är på sitt sätt en musikalisk politisk ledare.”

Det är sällan jag ser TV här hemma nu för tiden, men ikväll kan jag lova att jag sitter bänkad. Här är en trailer från just den dokumentären:

Jag tycker att den här dokumentären verkar väldigt bra. Jag har hört Youssou tala om Islam i tidigare sammanhang. Islam är ju samma religion, oavsett var den utövas, men det islam jag så ofta hör talas om här i Sverige, i media, i bloggar, i debatter, är ett islam jag inte alltid känner igen mig i.

Islam är samma religion, oavsett var i världen den utövas, men den utövas och tolkas på oerhört många sätt och det islam jag mött och lärt känna är den man oftast utövar i Gambia och Senegal. Det är den tolkning och utövande av religionen jag känner mig trygg med och fått insikter i. Tyvärr verkar den ibland ”krocka” med den Islam som det talas om mycket här i Sverige och som utövas av vissa personer, som fått väldigt mycket utrymme i dessa debatter.

Det Islam Youssou N ´dour talar om är en religion som jag känner värme och glädje med. Det har förstås mött kritik, även i hemlandet Senegal, men det har också mött mycket hyllningar. Idag pirrar det i mig, som ett litet barn på morgonen när man fyller år. Ni vet; när man ligger där i sängen och väntar…

Youssou N ´dour – ett musikaliskt geni

Läs även andra bloggares åsikter om islam, youssou n ´dour, i bring what i love, dokumentär, trailer, new africa, muslim, gambia, senegal,