När Medelklassen hånar Arbetarklassen

Som jag skrev tidigare i veckan, så var jag inbjuden till en bokafton med ämnet: Mamma förr och nu, som tema. Ämnet skulle berättas av Hanne Kjöller som skrivit boken: I huvudet på en mamma och Karin Thunberg som skrivit boken: En dag ska jag berätta om mamma.

Jag hade i sanningens namn inte riktigt koll på dessa böcker innan jag gick dit, men tyckte att ämnet lät väldigt intressant.

Först ut var Karin som berättade lite om sin bok, om hur och varför den blev till och en del om innehållet. Den handlar om att det dels är lättare att förstå sig själv och sitt liv, om man förstår sin mammas liv. Den handlar om familjehemligheter och om vikten att förstå vad som ligger bakom. Hon berättade bland annat om den familjehemlighet som deras familj bar på och som handlade om hennes mamma i första hand. Men den handlar också om hur viktigt det var för Karin själv att inte bli som sin mamma i dessa avseenden.

Hon tog upp flera intressanta tankegångar och aspekter på detta med generationsklyftor, mammarollen förr och nu o.s.v. Jag upplever också att Karin kommit till insikt på många sätt om varför hennes mamma var som hon var, som kanske är svårt att förstå som barn, men som hon idag kan förstå.

Jag ska tillägga att jag inte hunnit läsa någon av böckerna, men att jag planerar att göra det. (Har en hel hög böcker just nu, som ligger före på listan bara.) När jag läst dem kommer jag absolut skriva om det i bloggen och betygsätta dem, på det vis jag brukar göra med de böcker jag läser.

Karin ´s bok verkar intressant.

Sedan skulle Hanne Kjöller berätta om sin bok. Jag ska här säga att jag första kvarten bara hade följande ord ringande i huvudet: ”klasskillnader, arbetarklass, medelklass…” Det berodde till stor del på hur Hanne presenterade sin bok och sina tankar runt moderskapet. När jag kommer hem och bläddrar lite i boken (som sagt var så har jag inte hunnit läsa den ännu) så ser jag att Hanne redan i inledningen skriver följande:

Låt mig säga detta först

Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro. Inte en bok om fembarnsfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Inte en bok om föräldrar med funktionshindrade barn som kämpar för att få den hjälp och avlastning de borde ha rätt till i ett välfärdssamhälle. Inte om mammor och pappor med kolikbarn som håller på att förlora förståndet av uppdämd sömnlöshet och otröstliga barn.

Det här är i stället en bok om oss andra. Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några. Om oss som lever i en tid, i en del av världen och under sådana omständigheter att vi har alla skäl att känna oss nöjda. Men som ändå inte är det.”

Så kan man läsa i Hanne ´s bok. Innan den ens har börjat. Jag passar alltså inte in i den läsargrupp som Hanne efterlyser. Inte för att jag passar in på alla exempel ovan, men kanske något av dem i alla fall. Hur jag blev inbjuden till just denna bokafton funderar jag över? Eller så var det just därför. Jag är ändå glad att jag blev det, även om jag känner mig väldigt kritisk till en hel del som Hanne sa. Men jag är framför allt glad att jag fick en inbjudan och att jag gick då det dragit igång mina tankar rejält de senaste dagarna. Om moderskap. Om klassamhälle. Men visst, det ska finnas böcker till alla. Det hindrar dock inte mig från att ha en åsikt om dem.

Hanne börjar med att berätta att hon, likt många kvinnor, i synnerhet i Stockholm som allt för sent i livet ville skaffa barn och det inte blev några just därför. Hon berättar om hur hon gjort flera IVF behandlingar och har en varmt efterlängtad dotter till följd av detta. (Jag har för mig att hon sa att hon gjorde några av dessa försök efter att dottern var född, för att försöka få ett syskon till henne, men som inte lyckades)

Hanne berättar vidare om hur hon anser att många mammor som egentligen har det väldigt bra, klagar för mycket på föräldraskapet och dess problematik, i stället för att fokusera på det positiva med att få barn i ett land som Sverige där vi har så pass mycket trygghet som vi har. Så långt är jag med. Vidare ger Hanne en del rätt slående exempel och en hel del roliga kommentarer till vårt gnällande i detta land.

Bl.a. tar hon upp exemplet med att vi kvinnor ofta är rätt snabba på att skapa framtida problem redan i ett tidigt skede. Problem för oss själva. Hanne nämner bl.a. att man inte först kan ta ut den största delen av föräldraledigheten och sedan kräva att man ska vabba hälften var. Där vill jag sätta en liten parentes för att det finns familjer som inte har ekonomiska möjligheter att om mannen har ett mer högavlönat yrke, låta mannen vara hemma halva tiden. Men för övrigt så tycker jag det ligger en del i den kommentaren. En del andra intressanta betraktelser delade Hanne med sig. Barn som blir tröstade av pappan och mamman kommer och tar barnet ur pappans famn för att ”H*n behöver mig nu!”

Det fanns en del poänger i Hanne ´s resonemang. Sedan fanns det en hel del som jag inte alls håller med om.

Bland annat tar hon upp att mammor väldigt ofta har dåligt samvete, trots att våra barn har det väldigt bra. Hanne slänger ur sig frågan snabbt till publiken: ”Har ni dåligt samvete?” Jag håller bokstavligen på att ramla baklänges när jag hör ett rungande: ”Nääää…”

Jag börjar fundera på om detta också är en klassfråga? Jag känner nämligen inte en enda mamma som inte har dåligt samvete. Jag tänker att om man lever med en man och ett barn, har en skaplig ekonomi och jobbar med ett arbete som man trivs väldigt bra med och som kanske inte ställer så väldigt höga fysiska krav på en. Ett arbete där man har möjlighet till flextid eller på andra sätt har fördelar som kommer familjen till godo.

Då kanske man faktiskt inte heller har dåligt samvete?

Om man inte behöver jobba över påskhelger och lämna barnen till barnvakter, för att fritids inte har öppet, eller skicka barnen till släktingar eller vänner på julafton för att man själv jobbar. Eller för den pappa som arbetar som byggnadsarbetare/ställningsbyggare eller vilket annat fysiskt ansträngande arbete som helst och som bara inte orkar leka med barnen när han kommer hem från jobbet på kvällen och undrar hur han ens ska orka ställa fram mat på bordet. Det är klart att det ger dåligt samvete. Det bör ju rimligen göra det och jag tycker inte ens att det är negativt. Tvärt om så tycker jag att det visar att vi vill våra barn väl och faktiskt har en plan för vår uppfostran av barnen och en tanke bakom för hur vi vill spendera tid med våra barn och hur vi vill ägna mer tid åt barnen.

Om man alltid har det barn som hämtas sist på fritids/dagis. Det barn som alltid får gå på fritids på alla lov. Eller ett barn som är mer krävande men man ändå inte lyckas tillgodose behovet som kan handla om att ha fler aktiviteter än barn ”normalt” har, eller att göra mer fysiskt ansträngande aktiviteter som kräver en förälders fullständiga uppmärksamhet mer än man har möjlighet att ge.

Är det konstigt då om man som förälder får dåligt samvete? Är det ens negativt?

Då kanske det faktiskt även här finns en klasskillnad? För det är klart att det är rimligt att ha dåligt samvete om man hela tiden är tvungen att prioritera bort saker som skulle komma barnen till godo, till förmån för att kunna försörja sin familj. Däremot så är det kanske orimligt att gå runt med dåligt samvete om man faktiskt kan avsätta så mycket tid, engagemang och stimulera sitt barn så mycket som man önskar.

Hanne ger också exempel på att barn blir kreativa av att ha tråkigt och att de inte alltid behöver vara sysselsatta eller att man måste sysselsätta sina barn. Att det föder kreativitet att ha tråkigt. Det är sant. Till viss del. Men återigen ramlar jag in på spåret att det är en klasskillnad. Det är en sak att barnen har tråkigt ibland och tvingas bli mer kreativa för att roa sig själva, mot att alltid uppleva att man som förälder måste säga nej på grund av ekonomiska eller tidsbegränsade skäl, medan Hanne ´s ”nej” av pedagogiska skäl, säkerligen är bra, då hon vid ett senare tillfälle kan ta sig tid och råd att stimulera sitt barn.

Jag kan dra upp extremt många fler exempel på det Hanne redan inleder sin bok med; nämligen att den här boken inte är för oss som kanske har gått igenom lite fler saker på vägen, såsom skilsmässor, arbetslöshet, sjukdomar, en partner som gått bort eller annat. Det är definitivt inte en bok för oss som anser oss tillhöra arbetarklassen. Särskilt inte om man vill ha tips och råd i sitt föräldraskap eller få uppmuntran i sin mammaroll. Snarare tvärt om uppfattade jag det som om Hanne visar ett visst förakt för oss som inte lever under i hennes ögon ”perfekta” omständigheter och inte heller drar sig för att ironisera över detta.

Särskilt när hon avslutar sitt samtal med att referera till den Expressen-artikelserie där bland annat jag medverkade i höstas. För det första har hon helt missat handlingen i artikelserien om otillåtna skolavgifter, där en del familjer lyftes fram som exempel på att ha det eller ha haft det svårt i någon period att få ihop just till dessa dolda utgifter, utan hon avslutar sin pratstund med att referera till Expressens artikelserie med: ”Ja, det kanske inte är så svårt att fatta att man inte kan resa till Thailand om man har fem barn”. Vilket hon spinner vidare på och sedan nämner att man kanske inte kan ha fem Lamborghini och ändå tro att man ska kunna göra en massa andra saker…

Jag tycker det är roligt när människor och mammor ”lyckas” i livet genom att förverkliga sig själva. Jag tycker att det är toppen att kvinnor som gjort andra prioriteringar (som att förverkliga sig själva) får hjälp till IVF behandlingar så att de också kan få ett varmt efterlängtat barn. Jag tycker också det är toppen att överviktiga människor kan få hjälp med operationer för att minska sin vikt. Jag är även gärna med och betalar detta med min skattsedel.

Det som retar mig är när dessa personer slår på till exempel:

  • En fembarnsmammas önskan om att få resa utomlands med sina barn för att hon är låginkomsttagare/skild/arbetslös/änka/sjuk/
  • På arbetarklassen trots att hon har lyckats förverkliga sig själv JUST på grund av att kvinnor i arbetarklassen på 70-talet slogs för dagisplatser, kvinnors lika berättigande till arbete och studier som gjort det ens möjligt för dessa kvinnor att kunna förverkliga sig själva. För det hör till saken att Hanne i sin bild av sig själv, sitt yrkesmässiga självförverkligande i kombination med föräldraskapet är väldigt historielös
  • När man, liksom Hanne visar ironi och förakt mot kvinnor/mammor som av olika skäl inte kan avnjuta den frihet och lycka som Hanne anser sig kunna avnjuta.
  • Att man visar förakt för flerbarnsfamiljer (som dessutom kanske hade helt andra förutsättningar när man bestämde sig för att skaffa sina många barn, än vad de får senare i livet?) då det faktiskt är tack vara flerbarnsfamiljer som vi alla förhoppningsvis får en pension som gamla. Det är inte enbarnsfamiljer, där man alltså inte ens reproducerar sig själva, som två föräldrar, som gör att vårt land förökar sig såsom krävs för att vi ska kunna leva som vi gör idag och önskar göra i framtiden. Sverige behöver mer barnafödande och det funkar inte så bra om alla väntar på att ha förverkligat sig själva, för att kunna skaffa barn.

Några andra saker som jag stör mig mycket på är dels att Hanne inte verkar tro att man kan ha ett starkt efterlängtat barn, för att man inte genomgått IVF för att kunna bli befruktad, eller för att man inte lever under samma ekonomiska trygghet som henne. Jag citerar:

Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några.

Eller att vi inte skulle ha någon framtidstro kvar, för att vi kanske inte har planerat våra liv på samma sätt som henne. Jag citerar igen:

Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro.

Inget kunde naturligtvis vara mer fel! Trots att jag både var tonåring och utan utbildning på den tiden jag fick mitt första barn, så kan jag garantera att det inte gått en dag av min idag 21-åriga dotters liv utan att jag haft framtidstro. Trots att två av mina fyra barn heller inte var ”planerade” så kan jag garantera att de var minst lika efterlängtade som de övriga två!!

Vad jag vänder mig emot med Hannes samtal runt hennes bok och det lilla jag har hunnit kika i hennes bok, är alltså inte att boken vänder sig till medelklasskvinnor, eller hur deras liv ser ut, utan jag vänder mig emot just ironin och föraktet som jag tycker att Hanne visade i direkt klarspråk. Jag ska tillägga att jag har flera vänner och bekanta som tillhör både medel- och överklass och likt Hanne på många sätt har det väl förspänt på många plan. Som är gifta i bra äktenskap och med god ekonomi, men som för den skull inte visar samma förakt eller ironi över andra mammor som inte haft samma möjligheter i livet, av olika skäl!

Till sist vill jag säga, att trots att jag i detta inlägg har tagit upp väldigt många negativa aspekter på att vara ensamstående förälder/låginkomsttagare/sjuk/arbetslös etc. och leva under andra premisser än vad Hanne Kjöller gör, så vill jag ändå avsluta med att lyfta fram det fantastiska med föräldraskapet, med att ha barn. Jag tror att min blogg nästan helt uteslutande har varit av den positiva karaktären när det gäller föräldraskapet, sedan jag började blogga för snart fem år sedan.

Jag har alltid försökt lyfta fram det positiva med att få den gåva som ett barn är, den fantastiska upplevelsen med att vara förälder, på ett humoristiskt, positivt, kärleksfyllt och glädjande sätt. Jag tycker dock inte att det innebär att man för den sakens skull kan blunda för de svårigheter många av oss föräldrar får kämpa med i vår vardag.

Slutligen tackar jag för att du orkat läsa hela detta inlägg, som troligen är ett av mina allra längsta!

Texten till Björn Afzelius Medan Bomberna Faller

Tillägg, andra bloggar som är relaterade:

Feel in the Blogg: Hanne Kjöller och utbrändheten (Om sjukskrivna)

Kulturbloggen: Hanne Kjöller kan få mig att säga upp prenumerationen på DN (Om arbetslösa)

Röd Libertarian: Hanne Kjöller, rövslickarnas drottning

Svensson: Att argumentera med Hanne Kjöller (Om förslag om inskränkningar i de mänskliga rättigheterna)

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

17 reaktion på “När Medelklassen hånar Arbetarklassen

  1. Inte bara långt, dessutom fantastiskt bra, klokt, vist och härligt!

    Det är så gott om skildringar av medelklass i litteratur, krönikor, blaskor och TV. Ytterst sällan känner jag igen mig, mitt liv eller mitt sätt att tänka eller ännu mindre sättet att förhålla mig till mina vänner, min familj och medmänniskorna. Men hos dig är det tvärtom, här är jag hemma och nickar igenkännande åt det mesta.
    Dags för en nytt varv av ”arbetarlitteratur” i Sverige?

    Stor varm kram

  2. Wow. Jag höll nästan andan när jag läste. Det märktes att det här verkligen var något som berörde dig. Hannes bok ska väl vara lite av ett svar till Bitterfittan? Jag är nog någonstans däremellan. Jag är mycket glad att bo i Sverige, men tycker inte det är helt lullull att vara förälder bara för det.

  3. LiLo: Ja, det är ju bra att det finns litteratur för oss alla att känna igen oss i. Jag ser fram emot att läsa båda dessa böcker. Även Hanne ´s, men jag har ju onekligen skapat mig en uppfattning som inte är så positiv… När jag funderat en del på detta, så kan jag inte låta bli att känna lite: ”Bit inte den hand som föder dig”. Skönt att du känner dig ”hemma” hos mig!

    Monica Ceesay: Tack, det är nog alla vi mammor! 🙂

    Veronika: Haha, ja det har onekligen lett till mycket tankar sedan i Onsdags, det kan jag medge. Vilken klockren beskrivning mellan Bitterfittan (som jag ju precis har läst ut) och den uppfattning jag fick av Hanne ´s samtal runt boken och det jag hunnit kika i den. Jag kan nog hålla med om att även jag är någonstans mitt emellan. Jag tror jag har en ganska positiv syn på föräldraskap, samtidigt som jag inte skulle ”sparka på de som redan ligger”, om jag uttrycker mig så. Det är viktigt för mig att känna empati och förståelse med de som har det sämre än vad jag själv har det, samtidigt så håller jag ju med Hanne om att det ibland är ”mycket gnäll”. Men det fyller ju också ett visst syfte som inte behöver vara negativt i slutänden!

  4. Hej! Långt, men Mycket bra och väl skrivet. Många utgår alltför ofta från sin egen situation när de tänker på hur andra har det. Vi var med i en tidningsartikel där jag kommenterade att det var dyrt med många barn samtidigt som vi stod framför vårt stora hus och fick kommentarer som: -Jo säkert fattigt med så stort hus!! Saken är bara den att med ett stort hus i liten by där vi bor är kostnaden lika stor som en etta i huvudstaden.
    Ha det gott.
    Idag har jag spridit awarden som jag fick av dig vidare :). Tack än en gång.
    Mvh Anna 6barnunder7år

  5. Fantastiskt bra skrivet. Det känns som att efter din text och Björn Afselius klockrena musik är det mesta sagt och mycket bra sagt. Jag har också haft ”förmånen” att lyssna på Hanne och är väl ännu mer kritisk än dig just på de grunder du beskriver. Jag är speciellt uppretad på historielösheten. Själv födde jag dig i en tid då daghem inte var någon självklarhet. Det första året då jag jobbade efter din födsel hade vi en nödlösning med farmor, sen var det några år med dagmamma. När vi demonstrerade och kämpade för dagis var våra värsta motståndare just kvinnor ur medelklassen och överklassen. På den tiden ansåg de fortfarande att det var kvinnans plikt att stanna hemma om hon skaffade barn. De förfärade sig över alla skador barnen skulle få på dagis. De ansåg dessutom att samhället inte skulle betala omsorgen för barnen. Till det ville de inte lägga skattepengarna, eller snarare sina mäns skattepengar, för man ska minnas att dessa kvinnor slogs för ”rätten” att vara hemmafruar. Debatten var het. Jag minns att vi kallade hemmafruarna för lyxprostituerade och krävde dagis för att slippa beroendet av män.I gengäld fick vi veta att vi var ansvarslösa och att våra barn som växte upp på ”institutioner” skulle bli ligister. I Sundsvall bildade vi FISK, Föräldrar i Sundsvalls kommun, en förening som slogs för kommunal barnomsorg. Vi kämpade också för nattöppna daghem men där förlorade vi. Tack vare den kamp vi förde kan idag varje förälder få en dagisplats. Det är faktiskt inte längre än 30-40 år sedan. Historien glöms lätt, och vissa individer tror att de själva fixat allt. Att det är deras egen duktighet och klokhet, men bakom all välfärd och samhällsutveckling står som oftast en kämpande klass. Tyvärr får de sällan det erkännande de förtjänar. Idag försämras dagis på många håll, större barngrupper och mindre personal. De rikare söker privata dagis med bättre resurser. Arg blir man när man tänker på hur de kämpade emot utvecklingen och nu tar det bästa av den och samtidigt slår sig själva på bröstet. Utan historien vore de ingenting. Och du är en klok och kreativ kvinna som det blev folk av ”trots” dagis.

  6. Längsta kanske och garanterat ett av de BÄSTA.
    Jag citerar dig:
    /…Om moderskap. Om klassamhälle. Men visst, det ska finnas böcker till alla. Det hindrar dock inte mig från att ha en åsikt om dem./

    Otroligt bra skrivet. Måste bara säga det.
    Jag kan bara instämma med de tidigare kommentarerna här.

    Du resonerar så himla bra och beskriver med konkreta exempel hur du tänker, utan att döma eller ironisera.
    Egenskaper som Kjöller skulle behöva ta till sig kanske.

    Länkade till det här inlägget på facebook för att det var så bra och jag vill att fler ska läsa det.

    Jag har retat mig på Hanne Kjöllers åsikter i hennes krönikor. Hennes åsikter och livssyn är väldigt olik min egen.
    Det har hänt att jag bara har lagt ifrån mig tidningen för att jag blivit så irriterad att jag inte orkat läsa klart hela texten.

    Du är verkligen ett språkrör för mina (och säkert även andras) åsikter och tankar i många frågor Fatou.

    Tack för att du delade med dig av din upplevelse från denna bokafton.

  7. Skitbra inlägg Fatou håller helt med dig. Finns inget att tillägga direkt ville bara säga att på tal om det här med dåligt samvete hos mammor så har min mamma alltid känt så och försökt överkompensera det på olika sätt. Men det är inte säker att man som barn upplever det på samma sätt. Min mamma har sedan jag varit 10 varit ensamstående. Hon har jobbat mycket obekväm arbetstid innan det. Hon är iofs utbildad sjuksköterska och vi har periodvis haft det minst sagt gott ställt (när mina föräldrar var gifta). Jag och min bror fick allt vakna själva på morgonen, göra frukost och ta oss till skolan. Hon har jobbat julaftnar ibland och andra högtider. Likadant efter skolan fram tills mamma kom hem från jobbet. Men jag har aldrig någonsin känt att jag haft en frånvarande mamma. Har alltid känt att jag har kunnat gå till henne, att hon varit med vid viktiga tillfällen om hon kunnat och att hon sett mig och stöttat mig. Ja kan inte tro något annat (genom att läsa din blogg) än att du varit en toppenmamma till dina barn. Kvalitet är bättre än kvantitet 🙂

  8. 6barnunder7år: Ja, och allt är ju relativt. Det är ju svårt att få med ett helt liv i en tidningsartikel, men sammantaget kan man nog säga att det väcker mycket aggressioner och ilska att tala om fattigdom, eller relativ fattigdom, som det också kallas, i vårt land. Att den finns vet jag, sedan är det ju på olika nivåer, men det finns definitivt väldigt fattiga nivåer, annars skulle vi inte ha till exempel Majblomman… Tack för dina ord!

    mamma: Ja, mycket av mitt inlägg kom ju efter vår långa debatt efter bokaftonen. Tänk vad mycket man hinner avhandla på någon timme! Så mycket av det jag skrivit är ju din upplevelse som jag höll med om också! 😉

    Gun: Vad bra! Jag kunde bara inte med att korta ner i det här fallet, trots att jag rätt snart insåg att det skulle bli VÄLDIGT långt! 😀

    mari: Jo, du skrev ju redan innan jag gick iväg på denna bokafton, fast då hade jag ingen aning om vad du menade. När jag gick därifrån kunde jag ana…! 🙂 Skönt att jag inte är helt ensam om dessa åsikter! 😉 Jag trodde mitt inlägg skulle få massor av kritik. Men den kanske kommer?

    sarah: Det låter ganska mycket som med mig. Min mamma (som också var med på bokaftonen, läs hennes kommentar ovan) har också haft mycket dåligt samvete över att jag var ”nyckelbarn” så tidigt. Men jag har aldrig heller upplevt att hon varit frånvarande. Tvärt om. Min mamma har alltid varit mycket närvarande. Men utan det där samvetet, kanske hon inte hade det? Vem vet? Det är inte lätt att vara barn för alla barn och det är inte lätt att vara förälder för alla föräldrar, men en fantastisk upplevelse är det ändå nästan alltid!

  9. Detta var riktigt intressant läsning! Nu vill jag ju genast läsa de två böckerna och se om jag också går igång. Jag har ju själv inte barn, men en mig närstående person har ju fyra.
    BRA skrivet inlägg av dig – och att det var långt har ju att göra med att du blev berörd! Långa inlägg behöver inte betyda trista eller ”inte-orka-läsa”! 😀

  10. Och jag som tyckte att bitterfittans (medelklass)huvudperson kom lindrigt undan. Nog är det dags för en ny arbetarlitteratur alltid.

  11. Tofflan: Nej, det är svårt att korta ner när man får mycket att bemöta. Hade jag inte haft så mycket i huvudet att det inte fick bli för långt, hade det nog blivit dubbelt så långt. Skönt att höra att några orkat ta sig igenom det i alla fall! Berätta gärna vad du anser om böckerna om du läser dem!

    Birsen: Tack! Skönt med en kommentar av just dig, som också genomgått IVF och är en av de jag verkligen beundrar för den livserfarenheten!! Och gladdes åt när allt gick vägen! DU är väldigt bäst!

    Lilla grisen: Men den här boken kom väl inte så lindrigt undan? Ja, kom gärna med lite förslag. Jag vill ju inte alltid bli arg när jag läser! 😉 Sen vill jag ju också kunna läsa en del litteratur som jag är ”rätt” målgrupp för! 🙂 Ser fram emot att läsa Alakoskis senaste. Då ska jag skriva om den också! 🙂

  12. Pingback: Boktips: I huvudet på en mamma

  13. Tack för ett bra inlägg, det får mig att förstå hennes inställning till alla andra människor lite bättre. Det tedde sig så oerhört märkligt när hon i dagens ledare attackerade de som försöker få barn med sjukvårdshjälp, som hon själv gjort flera IVF’er. Men ok, hon hoppar helt enkelt på oss allihop…

    /FC som då lever i en helt annan situation än din…

    • Sent svar men jag vill bara tillägga att jag anser att Hanne Kjöller har ett starkt människoförakt och särskilt ett förakt till arbetarklassen och det är nog därför hon upplevs som att hoppa på folk. Jag har som sagt MYCKET svårt för hennes texter och ledare och inte tycks det ha blivit bättre med åren, även om jag läst mer av henne nu… (Försöker dock undvika det in i det längsta! 😉 )

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] Men kan väl lugnt säga att jag “skrev ner” Hanne Kjöller och hennes, som jag upplevde det, föraktfulla och ironis…. […]