Jag vill aldrig bliva stur

Jag, Jai och Binta

Pippi Långstrump hade många roliga ideér. I Pippi Långstrump i Söderhavet händer följande:

”Vi ska ha roligt jämt”, sa Annika. ”Här i Villa Villekulla och på Kurrekurreduttön och överallt.”. Ingen av de tre vill någonsin bli stor. Pippi plockar fram tre krumelurpiller och om man äter dem i mörker och säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”, ja, då blir man aldrig stor.

När jag var barn hittade jag aldrig några krumelurpiller, så har jag också fått acceptera att jag blivit stor. Men nu vill jag verkligen finna några att ge till mina barn.

Binta flyttade ju egentligen hemifrån för flera år sedan, men i praktiken har hon nog inte flyttat helt hemifrån förrän i somras, då hon varit hemma väldigt långa perioder och ofta.

Jai flyttade hemifrån vid årsskiftet.

Jai och Binta

Det blev en helt ny situation för mig och de två hemmavarande barnen. Först kändes det bara underligt. Och rätt bra. Isatou fick äntligen ett eget rum. Tvättkorgen fylls på i ungefär en tredjedel så snabb takt som innan. Tekoppar och tomma mjölkpaket som belamrade bord och diskbänk, slutade bli så snabbt belamrade. Schampo och balsam går åt ungefär en tredjedel så mycket per månad som innan. Skohögarna i hallen har mer än halverats. Listan kan göras rätt lång, på fördelar med att vara en lite mindre familj.

Men nu har det gått några månader. Ibland är hemmet ofattbart tomt och tyst.

Jag saknar de där samtalen som jag bara brukar ha med Binta.

Jag saknar de där kramarna som bara Jai kan komma och ge mig.

Mina två små flyttfåglar Jai och Binta

Kort sagt så saknar jag mina två stora flickor enormt ibland. De döttrar som jag gett liv till, de döttrar som fyllt mitt liv med så mycket liv. De döttrar som jag fått vara en så stor del av deras liv i snart 19 år respektive drygt 21 år. Nu har den där delen minskat. Som mamma är jag förstås fortsatt en stor del av deras liv, men den där stora delen har ändå minskat rejält. Det känns lite ensamt och tomt.

Jag vet att det här är en del av livet. Jag vet att det är naturens gång och jag önskar mina flickor ett vuxenliv. Att få lära sig ta ansvar för sin egen nutid och framtid, men det hindrar mig ändå inte från att känna lite tomhet över den förändring som nu sker.

I helgen var Binta här hemma. I går spenderade jag eftermiddagen med Jai. Jag märker att jag så snart jag träffar dem nu, återkopplar till deras barndom konstant. Så snart vi sitter ner i ett samtal, börjar jag att berätta för dem om episoder från deras barndom. En del av dem har de hört förut och en del av dem som jag inte tidigare berättat.

Jag kan inte förklara varför, men jag misstänker att det är ett försök av mig att ta farväl av deras barndom, att välkomna dem till vuxenlivet. Eller så kanske det är så att jag försöker intyga mig själv om att de faktiskt håller på att lämna sin barndom bakom sig för att ta sig ut på sina egna ben i världen? Kanske är det också så att jag först nu inser hur fort allt gick. Steget mellan de var 3-4 år och ställde till med en massa komiska händelser och nutiden när de börjar kliva in i vuxenlivet skedde över en natt, eller en kort sekund, samtidigt som det tagit en väldans massa år, skratt, svett och tårar att komma hit där de nu befinner sig?

Jai, Binta och Isatou som små

Var tog tiden vägen? Det där är ju en gammal klyscha när barnen växer upp. Att allt gick så snabbt. Men nu står jag där själv och frågar mig: var tog tiden vägen? När blev mina små, söta flickor med hårtofsar i grälla färger, så stora att de kunde ge sig av ut i världen, utan att hålla sina små, lena händer i mina?

Jag kommer förstås att fortsätta sakna mina stora, små tjejer i min vardag. Jag kommer sakna och längta, älska dem ständigt, samtidigt som jag ska släppa taget på dem så de kan möta en framtid med självständighet som betyder att jag måste backa några steg.

Mabou och Isatou i gemensam bakning

Samtidigt kan jag fortsätta njuta av den tid jag har kvar med de två ännu hemmaboende barnen. Njuta av den tid de har kvar av sin barndom, innan även de ska springa ut på egna, stapplande steg i den stora världen. Jag vet ju hur lite tid jag har på mig. Jag vet hur oerhört fort det går och jag inser att jag vill ta tillvara på varje sekund jag har med de två yngsta barnen här på Kurrekurreduttön… I alla fall så länge vi inte får tag på några krumelurpiller…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

4 svar på ”Jag vill aldrig bliva stur

  1. Väldigt fint skrivet, och jag känner igen mycket av det. Min äldsta flyttade hemifrån när han var 17, för tio år sen. De yngsta tre bor fortfarande hemma, men framförallt trean har flyttat hemifrån och tillbaka igen några gånger. Det är verkligen en blandning av glädje och sorg!

  2. Ja jag antar jag kommer känna så där om många år med. Just nu längtar jag bara tills dem blir stor här *S*

    Väldigt fint skrivet. Går inte ta miste på din kärlek till din barn 🙂

    Massa kramar

  3. Pingback: The flyttning from Hell

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] hundar, sköldpaddor och fiskar. Grillat på somrarna och gjort Afrikanska grytor på vintrarna. Jag har älskat och gråtit, skrattat så tårarna runnit och alltid välkomnat mina vänner till mitt enkla […]