Igår kväll, på väg till jobbet, solen som sken och värmen som äntligen, äntligen kikat fram. Jag trodde inte värmen hunnit komma än, så jag var påbylsad med min vinterjacka och vantarna på. Ganska snart insåg jag att jag var rätt ensam om vinterkläderna… Vårkänslor börjar pirra i mig.

Halvvägs till där jag skulle utföra mitt arbete, skulle jag byta buss. Jag satt på en busshållplats och väntade på min buss. Det kom en annan buss som stannade precis framför bänken jag satt på och tre personer ställde sig i kö för att kliva på. Jag ser att han sitter där. Busschauffören som hela Uppsala talar om. Han som är så vansinnigt trevlig och underhållande och framför allt som gör alla passagerare så glad.

Barnen har pratat om honom. Jag har läst om honom på lite olika ställen. I UNT. I Aftonbladet. Igen. Och igen. Glad, Glädjespridare, Trevlig, Vardagshjälte är några av de ord som brukar nämnas i samma andetag som busschauffören Amos från Tanzania. Men jag hade aldrig själv träffat honom, eftersom jag väldigt sällan åker buss och det varit mer ett undantag denna vinter att jag åkt en del buss.

Tre personer kliver på bussen och inte en gång, utan för varje person som kliver på bussen säger chauffören: ”Hej, hej och Välkommen!” Tre gånger. Vänd till varje person som kliver på. Samtidigt som han vinkar lite lätt med handen.

När alla klivit på bussen, böjer han sig fram en bit och lyfter handen mot mig och säger: ”Hej! Ha en trevlig dag!”

Han är verkligen en glädjespridare!! Helt plötsligt blir mina fötter så lätta, trots mina tunga vinterskor. Helt plötsligt blir det så oändligt mycket lättare och roligare att åka till jobbet!

Såna där människor skulle vi ha fler av och såna där människor och de skulle ha dubbel lön. Minst. Bara för att.

Amos har fått en egen fanklubb på Facebook och där tänker jag genast gå med nu efter att ha träffat honom personligen.

Läs även andra bloggares åsikter om uppsala, amos, busschaufför, media, glädjespridare, våren,