Mabou med sin favorit-cykel-reparatör; Cykel-Nestor

Jag cyklar nästan alltid. Men. Den här vintern har jag knappt cyklat alls. I alla fall inte sedan vi kom hem från Gambia i December. Jag har gjort allt för att slippa gå ut i onödan och cykeln har fått stå. När kedjan hoppade och trots att Isatou hängde på den, så hoppade den efter två tramptag igen, ja då var det ett bra svepskäl för att ”slippa” cykla. Bussen blev min nya vän och jag har för första gången på många år försökt passa busstider och varit en helt vanlig passagerare.

Men de senaste veckorna. Sedan snön börjat smälta bort och solen ibland ger sig till känna, har jag börjat sakna att få glida fram på Gamla Bettan. Igår tog jag med mig Mabou och tog en lååång promenad till stan, med min cykel, för att lämna in henne där jag brukar, nämligen till Cykel-Nestor.

Vi hade väldigt roligt på vår långpromenad och jag måste säga att min son är extremt underhållande. Det fanns delar av vägen till stan som jag skrattade så jag nästan föll omkull med cykel och allt…!

Snabbt, billigt och med ett gott humör tog han sig an Gamla Bettan och nu är hon som ny igen. Det är tydligen inte bara jag som är nöjd med Cykel-Nestor som cykelreparatör!

Medan Cykel-Nestor fixade till min hoj, gick jag och Mabou ner på stan, både för att uträtta ärenden och för att ögonshoppa lite i en massa affärer.

Den här från Kapp Ahl blev jag helt kär i:

Och dessa skor från Skopunkten:

Tyvärr tillät inte plånboken dessa inköp just nu, men, men, man kan inte få allt…

Kvällen innan hade jag överraskat Mabou med lite nya kulor till hans samling, då han spelar en massa kula just nu. Jag måste säga att den här generationen börjar bli rätt bortskämd, för nu duger det tydligen inte med att använda stenkulor, för de vill inte barnen att man ska spela med, när man skjuter pyramid, för ingen vill ha stenisar längre. Nåja, han fick några små och några lite större glas och porslinskulor (fast jag har fått lära mig nu att de heter ”mjölkisar” nu för tiden…)

När vi gick runt och ögonshoppade så ville Mabou gå in på Lekia. (Big misstake!) Där hittade han en super-duper-stor glaskula. Han ville gärna köpa den, men den skulle kosta honom nästan hela hans månadspeng och han hade redan gjort av med lite av den, så det fattades pengar. Eftersom jag köpt en handfull fina kulor dagen innan, så tyckte jag inte att jag skulle lägga ut mer pengar på kulor åt honom och ska sanningen fram så var jag inte helt förtjust i att han skulle lägga så mycket pengar på EN ENDA kula heller!

Han grät. Var supertjurig. Arg. Men jag gav inte med mig. Jag anser att när barn kommer till DET stadiet, så kan man bara inte ge med sig, för då lär man helt enkelt barnen att man kan gråta sig till saker. Så vi gick runt. En relativt glad mamma med en enormt sur son. Han hann utnämna mig till världens taskigaste mamma. När jag hittade min blus och insåg att jag inte kunde köpa den, så frågade jag om jag också skulle ställa mig mitt på stan och gråta? Efter det så lugnade han ner sig.

Det fattades 20 kronor till jättekulan. Jag sa att han alltid kunde spara pengarna till nästa månad och köpa den då. Han blängde surt på mig!

När stan började stänga och det nästan var dags att hämta hojen, så träffade jag två bekanta jag inte träffat på länge. Vi stod och pratade en stund. Vi stod nära Lekia. När vi nästan skulle gå så sträckte min ena bekanta fram en tjuga i handen på Mabou. Hans ansikte lös upp som en ficklampa. Så snart vi sagt hej då till de bekanta, sa han till mig att: ”HA! Nu kan jag köpa min kula i alla fall!!” Jag sa att de säkert redan stängt, men han sprang längs trottoaren och hojtade glatt till mig, när han kom fram till affären: ”Mamma! Mamma! Det är öppet!”

Vi gick in och han gick direkt och hämtade den enorma kulan för 110 spänn. ”Jaså, du lyckades övertala mamma till slut?!” Log kassörskan. Övertala mig? Världens taskigaste mamma? Inte en chans!

Däremot fick jag med mig världens gladaste son på vägen hem!

På vägen hem så cyklade jag som aldrig förr. Ferrari, släng dig i väggen! Min Gamla Bettan ger mig den totala frihetskänslan!! Och musiken som ringde i mina öron, hela vägen hem var naturligtvis Proud Mary! Även om jag inte ”rolling on the river” så rullar jag i alla fall fram på Uppsala ´s gator igen med Gamla Bettan och det känns helt underbart!!

Läs även andra bloggares åsikter om cykel-nestor, cykelreparatör, spela kula, ögonshopping, gamla bettan, uppsala,