Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi?

Från och med nu så tänker jag en gång i veckan (så långt det är möjligt) köra ett debattämne i min blogg. Ni får gärna föreslå ämnen och komma med egna ideér eller länka till olika fakta eller debattämnen ni som läser min blogg skulle vilja läsa om eller debattera! Maila mig gärna eller lämna en kommentar! Den här veckan spinner jag vidare på en artikel från Aftonbladet tidigare i veckan!

Aftonbladet rapporterar om en svensk långtidsstudie som visar att skilsmässobarn inte mår sämre som vuxna än barn som vuxit upp med båda sina föräldrar. Så här skriver man i den korta artikeln:

“ Den första enkäten i studien visar att det inte finns några skillnader i mental hälsa jämfört med unga vuxna som har föräldrar som inte har skilt sig, säger Teresia Ängarne-Lindberg, doktorand vid Linköpings universitet.

En grupp sticker dock ut, det är yngre kvinnor mellan 22 och 27 år som mår betydligt sämre än övriga i studien.

Dessutom framgick det att skilsmässobarnen oftare bryter upp från egna förhållanden senare i livet än andra.”

Det hade varit roligt om de hade skrivit artikeln lite mer utförligt, så man slipper läsa hela studien, men ändå får lite mer information att gå på. En av de som kommenterat artikeln drar genast följande slutsats:

”Just det! Skillsmässobarn skiljer sig oftare som vuxna. De får svårare att bygga upp långavariga relationer”

Ja, så kan det ju absolut vara. Men det kan ju också vara så att ”skilsmässobarn” vet att det kanske inte är så ”farligt” att skilja sig, så att man hellre vågar skilja sig än att fortsätta leva i ett dåligt förhållande/äktenskap. Det kan vara så att eftersom man känner till alternativet, så väljer man hellre att leva själv än att stå ut i ett dåligt förhållande.

Vi har alltid fått itutat i oss på alla möjliga sätt i vårt samhälle att i Sverige skiljer man sig allt för lätt. Det stämmer säkert att det finns många som skiljer sig, utan att tänka allt för långrandigt på konsekvenser och om det verkligen är den bästa utvägen. Jag har hört detta så länge och upprepas så många gånger att jag tror på det!

Men samtidigt, om jag tänker mig för och ser mig runt bland mina egna släktingar, vänner och bekanta, så måste jag säga att det påståendet stämmer föga! När jag ser mig omkring i min verklighet så skulle jag nästan vilja påstå att fler borde ta ut skilsmässa!

Jag kan inte komma på ett enda par jag känner till som borde ha kämpat längre och mer för att hålla ihop, men jag kan komma på flera par som har ett på väldigt många sätt dåligt förhållande och där även barnen verkar må dåligt av relationen föräldrarna har till varandra, som jag tror skulle må bättre av två föräldrar som mår bra, var för sig, än ett föräldrapar som har en uppenbart dålig relation.

En del av dessa par skulle kanske få det mycket bättre, eller till och med bra, om de tog professionell hjälp i sin relation. Ett verktyg för att ta sig ur ett negativt ekorrhjul, som bara rullar på, år efter år. Men i en del fall tror jag att skadan är så pass stor och allvarlig, att det faktiskt blir omöjligt att ”laga”. Där kärleken, omsorgen och glädjen faktiskt är helt försvunnen i vardagens alla tvätthögar och diskningar. Där jag tror att en skilsmässa faktiskt skulle gagna alla parter.

Det är förstås en svår och komplex fråga:

När är ett förhållande inte längre värt att kämpa för?

När är en relation bättre att ge upp, än att klamra sig fast vid?

När vet man att man måste eller borde släppa taget och gå vidare?

Naturligtvis är det svårare att bryta upp när det finns barn inblandade. Det är många att tänka på och inte bara sig själv. Faktum är att den/de man älskar mest i världen är de som står i centrum, inte ens egna behov och önskemål.

Tips på debattpunkter (du kan förstås även lyfta in andra):

  • Tror du att ”skilsmässobarn” som vuxna skiljer sig åt? Positivt eller negativt?
  • Skiljer sig folk i Sverige för lätt? Varför tycker du det?
  • Varför tror du att skilsmässobarn bryter upp från egna förhållanden lättare?
  • När tycker du att man ska överväga skilsmässa? När vet man att förhållandet inte är värt att kämpa för längre?
  • Tror du på att ”stanna för barnen skull”?
  • Har du ångrat en separation/skilsmässa? Har du ångrat att du inte brutit upp?
  • Tycker du att vi skiljer oss för lätt i Sverige?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

27 reaktion på “Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi?

  1. Pingback: Twitter Trackbacks for Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi? [tonarsmorsa.se] on Topsy.com

  2. Har du ångrat en separation/skilsmässa? Har du ångrat att du inte brytit upp?
    Svar JA på båda frågorna. Men vad tjänar det till att vara efterklok? De beslut man tog tidigare i livet kanske kändes rätt just då och de val man gjorde då är redan gjorda och kan inte göras om. Förhoppningsvis blir man lite klokare på vägen.
    Det är som det är. Man har valet att försöka göra det bästa av den situation man befinner sig i just nu.

    Man kan bli arg på sig själv för att man har ställt till det och skapat en onödigt komplicerad verklighet och ångra att man inte gick en enklare och bättre väg.

    Men det tar så enormt mycket energi att gå och vara bitter på sig själv. Den energin är det bättre att lägga på konstruktiva förbättringar av sin livssituation, men DET är en utmaning som iallafall jag kämpar med och måste påminna mig själv om dagligen.

  3. Valet av illustration var lite otippat… men skilsmässa är ju onekeligen en enorm förändring för familjen.

    Och har man barn är man ju sammanlänkade för alltid, även om banden är osynliga kan de kanske kännas tunga som kedjor att bära för vissa.

    Kram till dig! Bra idé, både val av ämne och idén att ha bloggdebatter.

  4. mariebrima: Nej, det kan ju inte förändra något om man ångrar sig, men kanske kan man fundera på vad som gick fel, rannsaka sig själv, sin situation, partnern och hela situationen, så man slipper göra om samma misstag igen. Sedan tror jag att det finns en mening med det allra mesta. Om man har gått igenom en skilsmässa/separation och har barn, så är det nog rätt troligt att man redan har rannsakat sig själv och lagt på sig själv skuld. Självinsikt är en sak, men jag tror inte att det gör något gott att lägga på sig själv en massa skuld, vilket jag tror att vi kvinnor är särskilt bra på att göra.

    Tror du att skilsmässor alltid/aldrig/oftast/sällan är positivt eller negativt för barn?

    Ja, visst är illustrationen otippad, men när jag letade en bild att illustrera så kändes den här klockren. Fastkedjad i familjelivet. På gott och ont! Kul att du gillar ide ´n om bloggdebatt! ♥

  5. Det minns jag att de hade som faktor i någon studie över vilken kommun det var ”bäst” att bo i. Då hade de få skilsmissor som en faktor. Alltså ju fler som höll ihop desto bättre. Och då tänkte jag ungefär som du. Att så måste det ju inte alls vara. Det kan ju istället vara tecken på något bra om man avbryter en dålig eller icke-fungerande relation. (Vad tråkigt det blir när man bara håller med :P)

  6. Pingback: BRIS för vuxna

  7. Veronika: Ja, det är trist när alla är eniga i en debatt, haha, men inte desto mindre intressant är det att läsa hur folk tänker i sitt resonemang. Just din mening: ”Det kan ju istället vara tecken på något bra om man avbryter en dålig eller icke-fungerande relation.” är lite så jag också tänker. Det som ser så uppenbart ut, behöver inte alls vara det!

    Jag tänker att det bästa för ett barn är nog att man har tillgång till båda sina föräldrar och att de är lyhörda för barnets behov. Om de sedan lever ihop eller ej, känner jag är lite underordnat.

    Tonismat.se: Tack för tipset! Det blir ett intressant ämne som jag gärna ger mig på! 🙂

  8. Jag själv var 17 år och bodde fortfarande hemma. Jag tyckte det var skönt att slippa bråk mellan föräldrarna men det var en chock att se min starka mamma bli så förkrossad.
    Att ha sina barn som förtrogna och diskussionspartner om detaljer i den andra förälderns svek är inget jag rekomenderar. Det är bättre att gråta ut och älta vad som gick fel med en vän eller en kurator.

  9. mariebrima: Det är en erfarenhet jag själv saknar, men jag har hört mycket talas om det och jag håller absolut med dig! Särskilt viktigt är det att man inte låter sin egen relation till sin partner/ex.partner blandas ihop med barnets relation till sin förälder!!

  10. Jag minns faktiskt att jag tappade tron på everlasting love när mina föräldrar skilde sig.
    Men jag vet inte hur det är för dem som aldrig har bott med båda föräldrarna. De slipper ju iaf chocken i separationen och flytt etc.
    Mitt barn har ju inte levt med sin pappa. Får förklara och svara på barnets frågor efter bästa förmåga.

  11. Intressant. Har själv varit på kommunens familjeterapi fyra gånger tillsammans med den andra föräldern. En av oss är sjuk och har haft många operationer och sjukhusvistelser, den andra ett arbete som kräver en hel del. Vi lever tillsammans med två tonåringar.
    Det som förvånar mig är att vi är visst de enda som fortfarande är tillsammans och går hos fam.terapin. De andra är redan skilda.
    Hur relationen utvecklar sig framöver vet jag inte än, men det känns så viktigt att fortfarande kunna umgås och träffas på ett bra sätt även om vi inte kommer att fortsätta leva ihop. Där tror jag fam.terapin kan hjälpa oss att få en bra kommunikation. För min del känns det som att en bra kommunikation är en förutsättning för en bra framtid.
    Intressant att läsa fler reaktioner i ämnet.

  12. mariebrima: Ja, det vet man ju inte. Själv separerade mina föräldrar när jag var väldigt liten, därför minns jag ingen skilsmässa. Mina föräldrar är oerhört olika varandra och därför har jag alltid tänkt att ”det var ju för väl att de separerade”. Jag har aldrig sett mina föräldrars separation som något negativt, utan mest som om jag kunnat ”plocka godbitarna i två familjer”. Däremot var jag med i skilsmässor med mina föräldrars respektiven och även dessa såg jag nog mest positivt på själva skilsmässorna. Men du har rätt, det är nog skillnad om man upplevt en skilsmässa eller helt enkelt föräldrarna aldrig levt ihop så man kan minnas det.

    Förälder: Mina spontana tankar när jag läser din kommentar är:

    1. Varför tar inte folk hjälp i större utsträckning, INNAN en skilsmässa/separation är aktuell? I förebyggande syfte?

    2. Vad bra att separerade par i så stor utsträckning går i familjeterapi, det tyder på att de har barnens bästa för sina ögon. De vill ha en bra relation till varandra för barnens skull, även om de inte vill leva ihop.

    Det var vad jag tänkte rent spontant. Sedan funderar jag också: Finns det par som gått skilda vägar redan, men som kanske i framtiden, med hjälp av fam terapi eller inte, kan hitta tillbaka till varandra igen? Intressanta funderingar väcker din kommentar. Tack för den och jag hoppas också att ni lyckas lösa er situation på bästa sätt, vilket sätt det nu må vara?! ♥ Kram!

  13. Jag är också förvånad att folk inte tar hjälp innan. Min erfarenhet är hittills bara positiv. I vårt fall är det en kvinna och en man med som ställer frågor, ibland samma som vi ställt varandra, men det är lättare att få frågan från någon utomstående.

    I många fall tror jag att man ska vara övertydlig i det man säger för att undvika att den andra ”tolkar” in andra saker som jag inte alls menar/tänker. Inte helt ovanligt att man tror att den andra är tankeläsare efter drygt 25 år tillsammans 😉

    Förhoppningsvis kan de som tar hjälp efter en separation få en bra kommunikation för hela familjens skull framöver.

    För tillfället känns livet bra och vi tar dag för dag. Fast det är ju egentligen det enda man kan göra i vilken situation man än lever i. Leva nu – lättare sagt än gjort, men vi försöker 🙂

    Kram

  14. Förälder: Jag kan bara instämma i allt du skriver ovan! Dessutom vill jag meddela att jag gärna vill ha fler kloka/ kritiska/tänkvärda/mänskliga kommentarer av dig! 🙂

  15. Tack!

    Tänkte bara tillägga att jag inte har skilda föräldrar och inte min man heller. Kan kanske ha viss betydelse i just det här ämnet.

    Dessutom är det ingen tredje part (vad jag vet) inblandad. Även det har nog stor betydelse av att vi vill försöka hitta tillbaka till det bra vi har haft.

    Kram

  16. Varför tar folk inte hjälp i större utsträckning innan en separation är aktuell? Kanske för att man går för länge och tycker att det inte är så farligt ändå, man hoppas och tror att det ska bli bättre.Och till slut har det gått för långt. Steget till att ta professionell hjälp tror jag kan vara väldigt långt för många. Vilka är det som går till familjerådgivning eller äktenskapsrådgivning?Har inga fakta, men min fördom är att det mest är högutbildade,”medvetna” par.Att söka professionell hjälp för att ta hand om/förbättra sin relation är väl inget självklart val ännu i vår kultur.Hade nån föreslagit att jag och min man skulle gå på rådgivning hade jag säkert avfärdat det som ren svammel,vem orkar hålla på och älta allt elände med dessa psykoanalytiker och psykologer?

    Men, man kan faktiskt hitta tillbaka till varandra. Var gift i 15 år, skilde mig för snart tre år sedan,och efter mycket möda, fortfarande helt utan terapi, så har vi ett fungerande förhållande fn.Vi bor inte längre ihop, vilket är skönt,och troligtvis också en förutsättning för att förhållandet ändå funkar.

  17. Mina föräldrars skilsmässa är en del av min uppväxt och därmed också en del av den jag är. Den har lett till att jag har tre syskon jag förmodligen inte haft annars. Idag har jag svårt att tänka mig att mina föräldrar skulle leva ihop. Jag hade nog haft ett annat liv då eftersom min mamma är mkt mindre sträng än min pappa.

    Däremot tog jag skilsmässan väldigt hårt som barn. Det tog mig ca 5 år att komma över den och kunna prata om det utan att gråta. Jag skämdes också väldigt mkt för att ha själva föräldrar av ngn anledning. Jag tror den har påverkat mina förhållanden på ett negativt sätt eftersom jag alltid satt väldigt mkt prestige i att hålla ihop förhållanden som är dödsdömda. Jag har också haft svårt att ta ett sunt förhållande till konflikter. Jag har inte velat bråka i ”onödan” och därmed dragit ut på det för länge istället för att ha en sund kommunikation och reda ut det direkt. MEN jag lär mig och utvecklas hela tiden. Idag känner jag att jag är ganska duktig på att kommunicera mina känslor.

  18. /Särskilt viktigt är det att man inte låter sin egen relation till sin partner/ex.partner blandas ihop med barnets relation till sin förälder!!/

    Ja absolut. Me även viktigt tror jag att man inte glömmer att även en 17 åring som är väldigt mogen,(som min killes son, han var 16 när hans föräldrar skildes-) kanske jobbar heltid (vilket jag gjorde, gick inte gymnasiet-), umgås med äldre kompisar och tar vuxen-ansvar
    -ändå INTE har erfarenhet av och förmåga att hantera en förälders sorg och agera samtalsstöd till sin förälder.
    Även om föräldern inte baktalar den andre föräldern.

    Tonåringen behöver själv stöd, inte ta på sig rollen som den starka och stöttande.

    Hur lugnt yta tonåringen än visar upp är det säkerligen många känslor som pyr under ytan.

  19. Förälder: Ja, det verkar ju ha viss betydelse om man läser studien som jag länkar till i inlägget ovan! Kram! 🙂

    Levidag: Ja, jag tror du har rätt i att många går och väntar ut att det ska bli bättre med tiden, i stället för att ta tag i det som är problemen, medan tid är. Jag har fått en känsla av att män är mer benägna att tro att det ”löser sig av sig själv” än kvinnor. Någon annan som fått den uppfattningen med, eller är det bara i min omgivning? Jag vet däremot inte om det stämmer att det bara är välutbildade och medvetna par som söker familje- eller äktenskapsrådgivning, då jag känner till flera par som jag inte kategoriserar så, som sökt denna hjälp, men de kanske är undantagen? Jag har inte heller några siffror på det. Vad skönt och hoppfullt att höra att ni hittade tillbaka till varandra i alla fall! ♥

    sarah: Vad jobbigt med så starka och smärtsamma upplevelser av sina föräldrars skilsmässa. Men vad klarsynt att kunna beskriva hur det påverkat dig själv i dina egna relationer. Tror du att du varit bättre på att kommunicera dina känslor från början i dina relationer om du inte haft så smärtsamma upplevelser från dina föräldrars skilsmässa eller om de helt enkelt inte hade gått skilda vägar?

    mariebrima: Ja, jag håller verkligen med! Barn, oavsett ålder, faktiskt även om de är helt vuxna och till och med flyttat hemifrån ska aldrig vara ett ”bollplank” i sina föräldrars skilsmässa. Man måste, som förälder, kunna skilja på sina olika relationer till olika familjemedlemmar och anhöriga. Helt klart!

  20. Det finns säkert lika många anledningar till att man skiljer sig som det finns orsaker till att man en gång trodde att man skulle leva tillsammans.
    I mitt fall handlade det om att rädda mig och sönerna från ett destruktivt liv med lättare kriminalitet, droger, alkohol och ständiga penningproblem.

    Att i det läget kunna vara neutral och kunna förklara för barnen varför pappa aldrig kommer när han lovat….Tjaa, jag tror inte att jag alltid klarade av det!
    Tog kontakt med BPU för att få hjälp med detta, men det gav inte mycket.

    Nånstans kände jag att det fanns en mening med att vara ärlig och tala om att det fanns en orsak till pappans beteende. Inte vet jag om det var rätt, men det verkar som om killarna (idag 22 och 20)inte anklagar mig idag för detta iallafall, min lilla son är med i ”Jag har världens bästa mamma” på facebook åtminstonde!

  21. Ingen aning faktiskt då kanke jag hade haft andra svårigheter om inget annat. Det kan ju vara en grej som kommit med ålder och erfarenhet också…det kanske hade kommit tidigare dock om ja inte varit så rädd för seperationer

  22. Oops, jag är ju inget skilsmässobarn och borde kanske läst rubriken bättre! Förlåt…Fast jag tycker det jag tycker ändå 🙂

  23. LiLo: Jag tycker snarare det låter som du har klarat det mycket bra! Att inte baktala den andra föräldern eller ge den skuld, innebär ju inte att man för den sakens skull ska ljuga och låtsas som om allt är toppen när det inte är det. Poängen med att inte blanda in barnen i äktenskapsproblemen eller skilsmässan är ju dels för att:
    1. Inte lägga skuld på barnet/barnen
    2. Barnet ska slippa ”välja sida” eller ”ta parti” och på så sätt hamna i ett dåligt utgångsläge för den andra föräldern.

    När det är som i ditt fall, tänker jag så här:

    Om du låtsats som ingenting, i stället för att berätta vad som skedde (nåja, kanske inte alla detaljer, men i stort) så hade ju barnet/barnen kunnat börja känna skuld och trott att det var DERAS fel att pappa aldrig dök upp som han skulle. Det är klart man ska ge barnet en förklaring, det förtjänar de! Jag tycker inte heller man ska ljuga för eller dölja det, för det skapar oftast ganska ohälsosamma familjeklimat och barn är dessutom smartare än man tror, så de VET när något är fel.

    Men så kan man ju göra det på flera sätt. Man kan antingen säga att ”din farsa är en jävla knarkare som skiter i sin familj och bara bryr sig om knark. Han stjäl och begår brott och är en riktigt kass farsa och människa.”

    Man kan också säga så här: ”Tyvärr är det så att din pappa har en del problem som han behöver hjälp med att lösa. VI kan inte lösa hans problem, det är han som behöver söka den hjälpen. Det är hans problem med (till exempel) droger som gör att han inte kommer när han lovat, men det är inte DITT fel, eller DITT ansvar. Det är hans vuxna ansvar för sitt eget liv. Pappa bryr sig om och älskar dig, men har inte förmågan just nu att se till dina behov eller ta hand om dig.”

    På så sätt försöker man hålla en öppen och ärlig relation och familjesamtal, men ändå inte skuldbelägga den andra partnern och för mig är det en oerhört viktig skillnad.

    I själva verket var du kanske jättebesviken, förbannad och helst hade velat slå något hårt i huvudet på din karl, men det är där jag menar att vi vuxna måste försöka vara just den vuxna och hålla våra innersta, primitiva känslor för oss själva. Jag tycker man kan säga till sitt barn att man är besviken, men att man egentligen vet att det här är något som den andra föräldern inte förmår ta hand om just nu.

    Nu vet ju inte jag hur det var i ditt fall, kanske stod du och skrek ut din ilska och frustration till barnen över deras far. I så fall kan man ju inte backa bandet, men visst kan man ta upp det med sina barn, till och med när de blivit vuxna (om man nu tycker att man handlat fel) att man har gjort fel och är ledsen för att det fick gå ut över dem.

    Jag tycker aldrig det är för sent att försöka ställa en situation till rätta. Även om vi är föräldrar och förväntas vara mogna och väl genomtänkta i hur vi hanterar relationen till våra barn, så är vi ändå bara människor och ingen av oss är felfri. Vi gör alla våra misstag. Men jag tror det är viktigt om man vill ha en öppen och bra relation till sina barn, att ta upp det man tycker man gjort sämre, även om de hunnit bli större eller till och med vuxna. Alla gör vi våra misstag och det som straffar oss mest är nog vi själva genom att slå på oss själva.

    Självklart får man lämna sina åsikter även om man inte är skilsmässobarn och just dina kommentarer ovan tycker jag förde debatten till en annan och lika viktig dimension. Relationer och särskilt de närmsta relationerna är oerhört komplexa och det finns sällan ett svar som är svart/vitt, utan livet är fyllt av en massa gråzoner och man kan faktiskt inte göra mer än att försöka göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar och efter sin egen förmåga utifrån sin egen specifika situation.

    Det är i alla fall min åsikt! Tack för din kommentar!

    sarah: Nej, det är sant. Ibland kan man helt enkelt inte veta. Det finns sällan något ont som inte för något gott med sig. Trots allt. Som sagt; relationer och livserfarenheter är oerhört komplexa.

  24. Tack för det kloka svaret. Sanningen är nog att jag oftast höll mig till att klokt och förståndigt resonera kring hans situation. Men ibland tror jag tyvärr att jag blev galen på hans lögner och svikna löften. Jag har nog gjort mitt bästa för att förtränga hela den delen av vårt liv, den var så jobbig.
    Som du säger så finns det många nyanser av grått och jag har i dag inte några samvetskval över att det var synnerligen krångligt under de år han höll kontakt med killarna. Den rann helt ut i sanden när den yngste var 5.

    Vi har pratat om det och jag känner inte att de lägger någon skuld på mig, de verkar ha förstått att han inte hade förmågan att sköta något umgänge och samtidigt att jag ibland var tvungen att ”skydda” dem från honom och hans leverne.

  25. Pingback: Grå vardagsuppdatering

  26. Pingback: Veckans Debatt: Missbruk

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi? tonarsmorsa.se/2010/05/03/veckans-debatt-skilsmassobarn-hur-mar-vi – view page – cached * Twitter Trackbacks for Boktips: En dag ska jag berätta om mamma on Topsy.com om Boktips: En dag ska jag berätta om Tweets about this link Topsy.Data.Twitter.User[‘tonarsmorsa’] = {”location”:”Uppsala”,”photo”:”http://a3.twimg.com/profile_images/759977351/Bild_1055_normal.jpg”,”name”:”Fatou Touray”,”url”:”http://twitter.com/tonarsmorsa”,”nick”:”tonarsmorsa”,”description”:”Bloggar pà ¥ http://fatou.se”,”influence”:””}; tonarsmorsa: “Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi? http://fatou.se/2010/05/03/veckans-debatt-skilsmassobarn-hur-mar-vi/ ” 28 minutes ago view tweet retweet Filter tweets […]

  2. BRIS för vuxna skriver:

    […] Veckans Debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi? […]

  3. […] Missa inte VECKANS DEBATT!! […]

  4. […] veckan startade jag min debattserie. Då handlade det om Skilsmässobarn och det var roligt att så många var med och debatterade. Särskilt roligt tyckte jag att det var […]