En sovande man, kanske berusad?
Förra veckan startade jag min debattserie. Då handlade det om Skilsmässobarn och det var roligt att så många var med och debatterade. Särskilt roligt tyckte jag att det var att några fick in helt nya infallsvinklar i debatten, vilket breddade ämnet avsevärt!
Jag fick också önskemål om att ta upp ämnet Missbruk, så det är min tanke denna vecka.
När det gäller just missbruk tycker jag det finns så enormt mycket dubbelmoral. Det beror nog till stor del på att vi har en kultur i Sverige runt just berusning. Jag tänker då på alkohol, vilket är vårt mest utbredda missbruksproblem i Sverige. Jag är väldigt splittrad just runt alkoholen. För samtidigt som jag inser att de som inte har problem runt alkohol men använder det som en social dryck,är väldigt problemfritt i sig och man vill förstås inte ta ifrån folk utan problem med den biten. Samtidigt undrar jag ibland om det verkligen är värt det?
Faktum är att alkoholmissbruk är så utbrett och berör så oerhört många fler än just den som missbrukar det. Massor av barn, partner, föräldrar, syskon, vänner etc. blir negativt berörda av det alkoholmissbruk som finns.
För att inte tala om att de flesta våldsbrott som begås, begås under rus av alkohol eller droger.
Själv har jag inga problem med att folk dricker, även om jag själv valt att inte göra det. Jag har inget problem alls med socialt drickande, utan tvärt om kan jag ibland känna att det skulle vara trevligt att ta ett glas vin i socialt syfte. Det är lite trist att sitta där med en sockerdricka eller cocacola i stället, det ska jag erkänna.
Det finns inga moraliska värderingar bakom mitt beslut att inte dricka alkohol, utan det handlar framför allt om att jag inte tycker det är gott, men också för att jag inte känner mig bekväm med att bli onykter.
Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över just den skada som alkohol och droger gör i vårt samhälle och funderar på om det verkligen är en så viktig del för de som dricker, att det är värt all smärta och skada som alkohol gör i vårt samhälle? Både ur samhällssynpunkt, ekonomisk synpunkt och för den enskilda individen.
Nåja, jag har inga intentioner att förespråka alkoholförbud, utan det handlar bara om lite spridda tankar.
Oavsett beroendet, om det gäller spel, sex, alkohol eller droger, så är beroendet i sig lika förödande oavsett medel. Däremot blir det ju en uppenbar skillnad när det gäller just droger, då de är förbjudna. Det är alltså kriminellt att ens bruka dem. Det är ju den uppenbara skillnaden. Sedan finns det förstås den ”finare” skillnaden att med en spruta heroin så är det lättare att ta en överdos och ”råka dö” än det är med till exempel alkohol, som kräver mer ansträngning.
Men i stort ser jag ingen större skillnad för individen, oavsett beroendeform.
Något som slagit mig den senaste tiden är att jag upplever det som om många känner förakt för missbrukare eller före detta missbrukare. Det är något som jag inte har tänkt på tidigare eller helt enkelt inte upplevt tidigare. Särskilt tycker jag detta förakt finns för just kvinnor.
Visst är det så att särskilt om man började med droger som väldigt ung och sedan använt det under väldigt många år, så sätter det ofta sina spår. Jag har träffat en hel del personer som helt har stannat i sin egen utveckling, även om de varit drogfria ett tag, just för att man tagit droger under större delen av sitt liv och det har satt sina spår. Detta blir särskilt tydligt för personer som började missbruka som väldigt unga.
Men ofta träffar jag också folk som har missbrukat där du inte ens kan ana att det funnits/finns ett missbruk. Det finns många, många personer som lever ett bredare liv än bara med drogerna, även om de har/haft ett beroende. Jag har lite svårt att förstå att man känner förakt för människor som har ett beroende.
De flesta missbrukare, oavsett vad de missbrukar, bor i vanliga hem och sitter inte på våra berömda ”parkbänkar”.
Däremot tror jag det är rätt vanligt att missbrukare måste ”slå i botten” för att verkligen klara av att ta sig ur ett missbruk och söka hjälp för det. Många är tvungna att få ett bryskt uppvaknande, för att verkligen finna styrka att vända sina liv. Kanske att man mister sin familj/jobb/bostad/vän/hamnar i fängelse eller helt enkelt blir frälst. Jag tror det är rätt vanligt att man måste få kännbara konsekvenser av sitt beroende innan man tar sig ur det och för en del räcker faktiskt inte ens det.
Det är också här de anhöriga kommer in och det man brukar kalla för medberoende eller möjliggörare.
Att stötta någon ur ett missbruk är oerhört svårt och kräver oftast ändå professionell hjälp. Utan professionell hjälp riskerar man att i stället för att bli ett stöd, bli just en möjliggörare, som i stället för att hjälpa någon, gör det möjligt för den beroende att fortsätta missbruka utan att behöva ta konsekvenserna för sitt missbruk.
För mig är det viktigt att ta avstånd från missbruk, men inte från missbrukaren. Men jag tycker också det är viktigt att man själv ser sin roll i det hela, även om man inte medvetet har gått in i den. DU kan inte sluta missbruka åt någon annan!
Frågeställningar att spinna vidare på, om du inte har helt egna infallsvinklar i ämnet:
- Hur ser du på missbruk?
- Vad tänker du när du hör ”Missbruk”?
- Finns det en dubbelmoral runt alkohol i Sverige?
- Tror du själv att du har ”anlag” eller ”tendenser” som gör att du skulle kunna bli beroende?
Ordet är fritt!
Läs även andra bloggares åsikter om droger, alkohol, missbruk, debatt, veckans debatt,
Pingback: Twitter Trackbacks for Veckans Debatt: Missbruk [tonarsmorsa.se] on Topsy.com
Jag vill börja med att säga att du gjort det igen, skrivet ett fantastiskt bra inlägg i ett oerhört viktigt ämne.
Jag har själv en bakgrund av missbruk i mitt liv, redan som 12-åring missbrukade jag narkotika regelbundet men inte förrän i mitten av min tonår började jag missbruka alkohol. Alla historier om missbrukare är likadana men ändå olika och min erfarenhet av missbruk är också anledningen till jag inte dricker alkohol idag, inte för att jag inte tror att jag skulle klara av att hantera det utan för att jag efter min aktiva tid som missbrukare kände att alkoholen var den värsta drogen att bli av med för vart du än går så påminns du om alkoholen tillgänglighet, vilket gör att det är otroligt mycket svårare att sluta med den.
Missbruk för mig är att av fri vilja inte kunna avstå något, jag vill alltså dra det lite längre än dig och menar att rökning, att snusa och t.o.m mat kan vara/bli ett missbruk.
Jag tror inte att man kan bli pundare eller alkoholist tack vare genetiken, det känns nästan som en absurd tanke i min värld. Däremot tror jag man kan ”ärva” ett missbruk i viss mån, exempelvis om man växer upp med en alkoholist eller missbrukare, oavsett hur illa det kan verka från sidan så finns det också ljusa punkter i en missbrukares liv, dem ljusa stunderna är det exempelvis barn minns mest och kan då dra paralleller till narkotika eller alkohol.
Det var lite tankar från mig 😀
Tonismat.se: Ja, det här ämnet är svårt. Inte för att man inte vet vad man tycker, men för att det är så oerhört stort att man inte vet var man ska börja… Att sluta är desto värre då det finns så mycket att diskutera att det inte riktigt finns något slut.
Jag motsäger dig absolut inte när det gäller nikotin. Det är absolut ett missbruk. Skillnaden mot alkohol och andra droger är dock att man inte blir ”personlighetsförändrad” när man tar dem, vilket man ofta blir av andra droger och det ger heller inget ”rus”. Däremot så är beroendet i många fall minst lika starkt. Jag träffade en gång en man som missbrukat det mesta han kommit över och han sa: ”Det var svårt att sluta röka braj, men det gick, det var ännu svårare att sluta ta heroin, men det gick det med, men nikotinet har jag försökt bli av med utan att lyckas!” Så ja, det är ett beroende, helt klart.
Jag tror i och för sig att beroende är både genetiskt och socialt överförbart, men naturligtvis även att det handlar om ens egen personlighet.
Jag tror också det är lätt att ”byta ut” ett beroende mot ett annat. Om man till exempel varit beroende av heroin och lägger av, så tror jag det är lättare att få alkoholproblem om man fortsätter dricka alkohol, även om man inte haft problem med det tidigare. Därför tror jag du gjort ett bra beslut när du låter även alkoholen vara.
Alkoholens lättillgänglighet försvårar naturligtvis att avstå från den, när man har ett beroende.
Tack för dina tankar, de är intressanta i debatten!
Visst ligger det en dubbelmoral i att dricka socialt men förakta missbrukaren. Föraktet är det första jag skulle vilja få bort.
Precis som du skriver är det omöjligt att sluta åt någon annan. Ansvaret är därför missbrukarens eget. Vård och stöd behövs självklart. Det behöver vi ju när det gäller alla våra självförvållade krämpor och obehag, antingen det är hål i tänderna, övervikt, ett brutet ben eller ett beroende. Fast vi måste pallra oss iväg till tandläkaren själva. Missbrukaren äger problemet OCH lösningen. Jag säger inte att det är enkelt, men många gör sig fria.
För mig som inte är beroende av alkohol, droger eller cigaretter verkar det olidligt att vara det och på något sätt självklart att man vill sluta. Riktigt så självklart är det kanske inte. Jag skrev att ansvaret är missbrukarens eget och sedan att vård och stöd behövs. Det ser ut som om jag menar att det är missbrukarens plikt att sluta, och att åtminstone lida förskräckligt i annat fall. Men precis som med att gå till tandläkaren, Det är mitt ansvar att se till att gå dit, och gör jag inte det kan det få obehagliga följder. Problemet med missbruk är förstås att det berör så många fler än missbrukaren. Vad tycker ni? Är det en plikt att sluta?
Lilla grisen: Jag förstod precis vad du menade med första kommentaren och jag kan bara instämma. Bra jämförelse med andra krämpor. Jag brukar dra en liknande när det gäller psykisk ohälsa eller självmordsfunderingar: Det är ”skamligt” att gå till en psykolog när vi inte mår bra psykiskt, men om vi bryter benet så är det en självklarhet att gå till en läkare och gipsa det.
Sedan väcker du en mycket intressant fråga om det är ens plikt att söka hjälp för sitt missbruk.
Jag har inte tänkt i den banan och spontant tänker jag så här:
En av delarna i ett missbruk är ju ofta förnekelsen att man har problem och den kan ju sitta nog så djupt. Det är ju svårt att söka hjälp för något man inte anser att man har problem med. Men sedan när man inser att det finns ett problem, så tycker jag nog att man i första hand för sin egen skull är skyldig att söka hjälp, men även för sina anhöriga.
Jag tror ju inte att man kan sluta missbruka för ”någon annans skull” utan att det måste vara för att man själv tycker att man är värd ett annat liv, ett liv utan allt vad ett missbruk innebär! Däremot är det ju viktigt, som du skriver att man känner stöd och får hjälp. Förresten! Det är ju lite av de 2 första stegen i 12-stegs:
1
Vi medgav att vi var maktlösa inför effekterna av beroende, och att vi inte kunde hantera våra liv.
2
Vi började tro att en Kraft större än vi själva kunde göra oss till hela människor igen
http://www.acoa-sverige.org/step.htm
Jag hoppas fler ”nappar på” din frågeställning, för jag tyckte den var väldigt intressant. Tack för din kommentar och åsikt!
Frågor jag dagligen brottas med är vad är missbruk o vad är skillnad på riskbruk och missbruk? Vem bestämmer det? Detta är diskussioner jag dagligen håller med mina patienter och dess anhöriga. Viktiga frågor att prata om.
kram
Soulsister: Intressant att du tar upp det, eftersom det är en fråga jag funderat mycket på. Min egen teori på ett riskbruk är när man tycker att det är en uppoffring att inte kunna bruka det man vill. Ett missbruk blir det när man brukar det ändå, trots att det innebär att man tar en stor risk för att få negativa konsekvenser.
Så här tänker jag: Det är kanske inte så accepterat att säga, men jag anser att man i stort sett kan bruka nästan alla droger utan att man är missbrukare, om man gör det tillräckligt sällan och det inte är ett problem att låta bli. Det finns uppenbarligen människor som faktiskt lyckas med det, även om det inte är merparten. Att bruka en drog är ju fortfarande kriminellt, ett risktagande ur många perspektiv, eftersom de flesta droger också är starkt beroendeframkallande. Man kan i och för sig även då hamna i en negativ konsekvens, som man inte kunnat förutse, men risken måste ändå ses som tämligen liten.
Sedan har vi det du benämner riskbruk. För mig är det när man brukar något ”lite för ofta”, när man börjar tämja på sina egna gränser. Som ett exempel så finns det en person som röker hasch ibland. H*n gör det kanske någon gång per månad och det innebär inga andra risker än att det är förbjudet i sig. Personen har klara gränser att den till exempel aldrig köper drogen själv, utan ”bara” tar när h*n blir bjuden och aldrig på en vardag, utan endast till fest. Men så kommer den där dagen när man faktiskt går och köper själv. Eller röker det på en vardag. Då har man förflyttat sina egna gränser och där anser jag att det blivit ett riskbruk.
Sedan kommer man till missbruket. Missbruk för mig är när man kanske avstår från att göra roliga saker, för att man vet att man inte får möjlighet att ta sin drog. Att det börjar kosta mer än man har råd till och på så sätt drar på sig skulder. Att man kanske hamnar i bråk vid de här situationerna, eller att ens familj tycker att man förändrats och kanske tar mycket hänsyn till drogen och att använda den. Eller att man drar sig undan vänner och andra personer som man vet är emot all form av bruk. Eller att missbruket helt enkelt driver en till att börja begå brott.
För mig är det skillnad på dessa tre. Däremot så vet ju ingen om man själv kommer att bli missbrukare när man börjar använda droger. Jag är säker på att det inte finns en enda missbrukare som planerat att bli just det. Därför är ju det enklaste rådet att inte använda alls, för det är ju egentligen det enda sättet att säkert veta att man inte blir missbrukare. Så tänker jag, men det är förstås lättare sagt än gjort.
Men för mig är det skillnad på bruk, riskbruk och missbruk. Hur tänker du själv, Soulsister? Vad säger du i dessa diskussioner med dina patienter och anhöriga?
Hade inte hört uttrycket ”Riskbruk” tidigare, men det är väldigt bra.
Jag skulle tro att jag som tonåring definitivt tillhörde den gruppen. På 70-talet i Stockholm var det definitvit mer regel än undantag att vi rökte hasch, och vi var många som dessutom provade på det flesta droger vi kom över.
Men nånstans på något sätt fanns det alltid något som höll mig ifrån att bli missbrukare. Rädslan var nog den största kraften. Jag var rädd för att leva i det idag så uttjatade ”utanförskapet”. Jag visste också så innerligt att min familj skulle bli så besvikna och ledsna om jag släppte taget om ett normalt liv, med arbete, bostad och sociala kontakter.
Så att ett starkt kärleksfullt nätverk är viktigt, men tyvärr inte alltid tillräckligt är något jag tror på.
Vad som får en person att kliva över gränsen till ett missbruk tror jag kan finnas precis hur många anledningar som helst till.
Likväl tror jag att det finns lika många anledningar till att man bestämmer sig för att kliva ur det.
Båda är dock individens eget beslut medvetet eller omedvetet, omgivningens möjligheter att påverka är ytterst, ytterst små. Man kan stödja, peppa och finnas till vilket självklart är oerhört viktigt.
Ang. alkohol:
I Sverige är det mer provocerande att tacka nej till ett glas vin än att dricka för mycket upplever jag det som.
Man måste alltid ha en anledning eller vara beredd att svara på frågor av typen:
-är du gavid?
-Kör du?
-Är du nykterist? (ibland frågat med ett skrattretande aggresivt tonfall)
– Är du troende?
Jag är inte nykterist, religiös eller gravid och har inte en körkort (än…) men jag väljer oftast bort alkohol.
Även på midsommar och till jul (har aldrig riktigt fattat vad julen har med alkohol att göra.)
Även om alla andra i min familj följer svenska seder att dricka vid festliga tillfällen.
Detta enkla val kan provocera folk otroligt och jag har fått ta emor rena förolämpningarna av den anledningen av folk som inte ens står mig nära.
Ibland har det hänt att jag har tackat ja till ett glas för att inte vara oartig eller krångla till det för värden/ värdinnan eller bara för enkelheten skull.
Ibland tackar jag ja till alkohol för att jag känner för det.
– Jag känner mig dock inte bekväm att dricka mer än ett glas vin om jag är i sällskap med mitt barn.
Min släkt har som så många andra släkter sin egna repressentant bland grabbarna som hänger vid parbänkarna utanför systemet i centrum…
Slöseri med mänskliga resurser…
Bra skrivet av dig förövrigt. Och ett bra val av ett tyvärr alltid lika aktuellt ämne.
Det finns definitivt en dubbelmoral. Folk älskar alkohol men ser ned på alkolister.
LiLo: Jo, jag tror också att det går att förebygga ett missbruk, men information och kunskap, utan att fördöma och med vad man bär med sig i bagaget. Men det hjälper inte alltid. Men sedan tror jag återigen på det där sociala och biologiska arvet. Jag tror att det gör sitt till, även om det finns många som börjar missbruka ändå och många som låter bli, trots att de har det. Jag tror många tonåringar har testat olika sorters droger, framför allt hasch. Det innebär ju inte att alla blir missbrukare, som sagt. Men jo, visst kan det vara ett riskbruk. Man är lite ute och går på tunn is. Tack och lov så håller den för många, medan den inte gör det för andra…
mariebrima: Jag måste hålla med dig helt och hållet. Man ”måste” ha en ursäkt för att inte dricka. Att man medicineras, är gravid, kör eller är nykter beroende är ”accepterat”, men inte att man bara valt bort alkohol. Då blir man genast lite suspekt i mångas ögon. Trist. Hittade ett gammalt inlägg som jag skrivit om just den saken:
http://fatou.se/2008/03/21/att-avsta-fran-alkohol-frivilligt/
SARAVANJA: Ja, visst är det så.
För er som tycker debatten är intressant så hittade jag ett annat inlägg som jag skrivit om vad jag anser om ungdomar och alkohol. Jag langar ju bara lite grann: http://fatou.se/2009/04/02/jag-langar-ju-bara-lite-grann/
Jag är väldigt glad att min is höll!
LiLo: Jag med! 🙂