Jag har lyssnat på ljudboken Rymmaren av Thomas Bodström. Jag hade inte några högre förväntningar på Thomas Bodström som författare, men jag ska erkänna att den här boken i sin helhet var över mina förväntningar.

Den är spännande, men ger samtidigt en inblick i politiken, på ett lättsamt och intressant sätt, samtidigt som den också ger en inblick i rättsapparaten på ett lättsamt sätt.

Boken handlar om intriger och kriminalfall i en salig blandning, men som ändå är lätta att hänga med i. Ett mord begås på Österåkersanstalten på en torped, som varit vägledare och som är släkt med Miro, som även han avtjänar ett straff på Österåkersanstalten. Den mördade torpeden hade precis innan sökt förflyttning, då han kände sig hotad, men fått avslag, varpå intrigen börjar som omfattar både Kriminalvårdschefer, Generaldirektören för Kriminalvården, advokater, poliser, åklagare och journalister.

Man får följa politikernas vägar när de trasslar in sig och ur sig ur sig genom olika intriger, där många är insyltade.

Boken är som sagt spännande och jag gillar upplägget och sättet berättelsen blir framförd på. Men något som retade mig är hierarkin. De allra flesta; advokater, poliser, åklagare, politiker har en ”ond” och en ”god” på ett lite väl svart/vitt sätt, men den yrkesgrupp som finns med som konstant framställs som ”de riktiga bovarna” är kriminalvårdarna i boken. De kallar de intagna för ”svartskallar” och hjälper till vid en stor rymning med halsdukar för sina ansikten.

Om världen var så svart/vit och om ”onda” och ”goda” var så uppdelade, så vore nog världen en mycket lättare plats att leva i. Om Thomas Bodström har så negativ uppfattning om de ca 5000 människor som arbetar inom kriminalvården idag, så skulle vi nog inte lyckas ha den kriminalvård som ändå bedrivs idag.

För mig blir det lite cyniskt att en f.d. justitieminister och advokat framställer ”högstatusyrken” som väldigt väl etablerade och med inslag av både goda och onda (vilket blir lite väl genomskinligt också, eftersom de flesta av oss har både ock i oss och inte bara antingen eller), medan ”bovarna” och de med mer lågstatusyrken är genomgående ”skitstövlar”, utan nyanseringar.

Nåja, som sagt, boken har en intressant berättelse och är spännande nog för mig att ändå tipsa om att läsa/lyssna på, även om man bör ha i baktanke att karaktärerna i boken är enormt fyrkantigt beskrivna!

Jinge var mer positiv till boken än jag.

Jag ger boken tre tonårsmorsor av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

Läs även andra bloggares åsikter om tonårsmorsa, boktips, ljudbok, böcker, thomas bodström, rymmaren,