Boktips: Stockholmssyndromet

Jag har lyssnat klart på den självbiografiska boken Stockholmssyndromet av Janne Olsson. Boken är både intressant i många avseenden och väldigt ointressant i andra.

Det jag tycker om med den, är att den dels beskriver hur oplanerat det här brottet faktiskt var, från huvudpersonen. Den visar också att världen sällan är svart/vit utan fylld av gråa nyanser. Den visar Janne ´s väg att nå dit han ville, utan någon större eftertänksamhet, samtidigt som han hävdar att hans intentioner inte var ”onda” eller ”grymma”. Ã… andra sidan så ledde det ändå till att en polisman blev skjuten i handen och i ansiktet och det är naturligtvis Janne ´s skuld, även om det inte var hans avsikt, som han skriver om i boken!

Jag tycker också om att Janne visar hur han lyckas vända sitt liv, till ett ”vanligt liv” där han valde bort kriminaliteten. Det är alltid upplyftande och ger hopp om mänskligheten.

Det jag inte tycker om med boken är att han ibland ägnar sig åt verkligt navelskåderi i kombination med ”skryt”, samtidigt som han beskriver vilka ”skitstövlar” de flesta andra är. Skitstövlarna visar sig vara allt från Clark Olofsson själv, andra kriminella, till alla ”plitjävlar” på kåken.

Det är kanske lite överraskande att ”alla andra” är skitstövlar utom Janne Olsson själv! 😉 Men kanske inte lika överraskande att han själv anser det.

Boken är lättlyssnad och ger en rätt bra beskrivning av hur lätt det ändå kan vara att ”hamna snett”, särskilt om man inte ägnar sig så mycket åt planering och eftertanke. Samtidigt så är det, som sagt, en hel del ”navelskåderi” och även om jag kan köpa att Janne Olsson verkar ha kommit till många kloka insikter på äldre dar och verkar leva ett ”schysst liv” i Thailand med sin fru och verkar relativt sympatisk, så har jag lite svårt att smälta att han anstränger sig så för att förhärliga sig själv och den person han var som ung, under Norrmalmstorgsdramat och den person han är idag, med annat i sikte än att ta en bank och gisslan i besittning.

Janne Olsson bloggar också sporadiskt och även där väljer han att ha Stockholmssyndromet/Norrmalmstorgsdramat i fokus, vilket jag tycker är anmärkningsvärt hela 37 år efter händelsen.

Leif GW Persson är inte fullt lika imponerad av Janne Olsson, som han själv tycks vara.

Radiointervju med gisslan under dramat

P3 dokumentär om dramat

Sammantaget är boken läsvärd. Särskilt för oss som är intresserade av ämnet kriminologi i olika former, men den lämnar också en fadd eftersmak, så jag ger boken två och en halv Tonårsmorsor av fem möjliga. Däremot verkar boken gå att ladda ner gratis HÄR och det kan det allt vara värt! Gratis är gott!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 svar på ”Boktips: Stockholmssyndromet

  1. Jag tycker det är knas att göra karriär på att man är en f.d. ”värsting”, kriminell och sen blivit ”snäll”.

    Mitt objekt nummer ett i detta sammanhang: Paolo Roberto

    Glömmer Ej hans uttalande inför USA ´s andra attack på Iraq,han sitter i morgonsoffan på TV och säger: -Vi behöver för fan den där oljan!

    -Jäddra pucko!

  2. Tack för boktipset. Tycker det låter konstigt att det enda man är känd för är att för snart 40 år sedan ha tog gisslan i en bank…låter rätt tragiskt.
    Som du ser är dock även jag tillbaka på brottsplatsen!

    Kram på dig

  3. J2B: I sak håller jag egentligen inte med dig. Av flera skäl:

    1. Dels tror jag att många f.d. kriminella kan vara ett gott föredöme, just för att de upplevt ”medaljens baksida”. I vissa fall kan de även vara avskräckande exempel. Jag tror också att många berättelser om hur de hamnat där kan lära vuxna och folk som arbetar med kriminella hur man kan förhindra kriminalitet från tidig ålder.

    2. Jag tycker det är toppen om en kriminell person som valt att förändra sitt liv, kan finna ett annat levebröd, till exempel genom att föreläsa, skriva böcker etc.

    3. Mitt främsta skäl till att jag inte håller med dig är yttrandefriheten. Jag tycker den är väldigt viktig och därför är det viktigt att ALLA människor får möjlighet att yttra sig, även om deras liv inte varit en surf på en räkmacka. Om de sedan tjänar pengar på detta / lever på det så tycker jag även det har sin poäng (se punkt 2) men om man ska säga att de INTE får tjäna pengar på att ha tagit sig ur kriminalitet, så går det stick i stäv med min syn på alla människors lika värde och möjlighet till en ny chans.

    Däremot så är inte jag heller särskilt förtjust i Paulo Roberto, även om jag inte känner honom personligen. Han har gjort andra uttalanden som jag också reagerat på!

    Annica: Haha… Ja, där kan man snacka om att ”leva på gamla meriter”! 40 år, liksom… Det är ju ingen merit man borde vara särskilt stolt över heller, vilket jag tyvärr får en viss känsla över att han är…

    Roligt att du är ”tillbaka”! Var nog lika trött som du när jag läste kommentaren, för jag såg inte ens att du skrivit fel, förrän du påpekade det! 🙂

  4. Denna bok var med i bokpaketet från Adlibris som damp ner hos mig (eller jag var och hämtade det, ju…) i måndags. Ska bli intressant att läsa den – och blogga om den också, förstås!
    Den här händelsen tänker jag på ur journalistens synvinkel. För samtidigt som den utspelade sig låg vår förre kung för döden och journalisterna hade ett sjå att få sig själva att räcka till för all rapportering – från såväl Norrmalmstorg som sjukhuset…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.