Enligt en Brittisk undersökning som idag publiceras i Aftonbladet anser föräldrar att tonårsdöttrar är svårast att uppfostra. Själv har jag inte haft någon tonårsson ännu att uppfostra, så det är svårt att jämföra!
Men lite generellt, utan vetenskaplig undersökning, men genom att ha växt upp med bröder, uppfostrat tre döttrar som idag är 17, 19 och 21 år och med en 8-årig son, så skulle jag nog våga säga att de flesta killar kan vara lite busigare under uppväxten, medan tjejer generellt oftast är ganska svåra att förstå sig på under tonårstiden, med svängande hormoner och humörsvängningar som kan få värsta berg-och-dalbanan att framstå som en bebisgunga.
Men med min egen tonårstid ännu i bakhuvudet, så kan jag också påstå att det för många tjejer är den svåraste tiden i ens liv. Jag är nu på väg mot mitt 40:e år och tiden mellan 13-17 år är fortfarande de värsta åren i mitt liv och jag skulle inte vilja byta tillbaka till den tiden mot något i hela världen!!
Med det i färskt (nåja…) minne så är det inte så konstigt att det är en svår tid för både tonåringen och dennes föräldrar.
Så, ja, även om en av mina döttrar inte haft någon riktigt kaotisk tonårstid och att en annan av döttrarna var väldigt mycket ”jobbigare” än sonen även under småbarnsåren, så tror jag generellt att de flesta pojkar kan vara lite busigare under småbarnsåren och de flesta tjejer är svårare under tonårstiden än de flesta pojkar.
Så här, lite med facit i handen kan jag förundras över att jag ”kom ut” så välbehållen som jag är från föräldraskapet med mina döttrar.
Ã… andra sidan så är det ett lika stort under att min egen mamma överlevde min tonårstid.
Sammanfattningsvis om föräldraskapet skulle jag vilja säga: Man får göra sitt allra bästa under de förutsättningar man för stunden har och hoppas att det inte blir allt för tokiga beslut allt för många gånger. Sitt bästa är trots allt det vi kan göra. Med facit i hand är det lättare att ångra saker som redan skett. Men förhoppningsvis så blev det några bra beslut däremellan också…!
Läs även andra bloggares åsikter om tonåringar, tonårsmorsa, döttrar, söner, uppfostran, engelsk undersökning, aftonbladet,
”Man får göra sitt allra bästa under de förutsättningar man för stunden”
Ã…h tack, just vad jag behövde höra idag.
Jag har märkt att jag har en tendens att tänka
”om jag bara hade råd skulle jag göra det och det med mitt barn” eller
” om jag bara hade mitt hus kvar så skulle min son leka i den underbara trädgården och få frisk luft istället för att sitta och se på tv i vår trånga lägenhet med svarta ringar av avgaspartiklar på tapeten runt tilluftsventilerna…”
eller
”om jag hade mer energi skulle vi gå på en promenad istället för att sitta och dega inne”
Även om man inte kan ge sitt barn det man VILL ge så betyder inte det att man ska ge upp.
Målet kanske inte måste vara perfektion. Man kan ändå försöka att göra saker bättre. Bättre än att inte göra nånting och fastna i tankar på allt man inte har gjort/ gör.
Måste erkänna att när jag såg de härliga bilderna på Mabou när han red så kände jag ett litet sting av…misslyckande. Jag vill också kunna ge min son såna upplevelser på sommarlovet!
Det är hans första sommarlov när jag är ledig och han inte går på fritids eller dagis och… alla saker man VILL göra men som kräver BIL eller CASH eller…åtminstone en kamera.
Men nu när jag läste den här lilla meningen som du skrev så blev jag lite piggare och inse att det är rätt barnsligt att tänka som jag gör: ”Jag vill också…”
Det finns faktiskt en massa shit som är gratis och lokalt.
Typ bibliotetket! Och streetbasketplanen! Och så kan man boka en gratis tur upp 56 meter i kyrktornet (Jag dör av skräck när jag tänker på det men iaf. 🙂 )
Tack för den lilla insikten -att man inte kan göra mer än sitt bästa-Det finns konstigt nog en slags trygghet i den begränsningen. Det är ingen idé att få panik för allt man av olika skäl inte kan göra med barnen liksom…
Bättre att lugna ner sig och tänka på de grejer man KAN göra.
En tur till lekparken är inte samma häftiga grej som en ridtur, men what the fuck, det är iaf. bättre än att sitta inne och deppa. Byt ut ”fan vad synd det är om mitt barn som inte får rida..”
till: ”fan vad skönt att softa i parken och titta på när ens barn leker med en massa nya kompisar han träffat”
Och med den insikten fick jag plötsligt lite mer energi och inspiration till aktiviteter.
Puss på dig 😉
Jag har tre barn den äldsta en son. Han var inte ett dugg jobbig som tonåring utan som han alltid var, märkte att han blev lite slarvigare med att städa sitt rum.
Dotter nummer ett var det värsta jag varit med om under fyra år var hon som ett monster. Inget jag sa eller gjorde dög allt var fel. Det kom lika fort som det gick över. Dotter nummer två var betydligt lättare men otroligt trotsig. Bland mina vänner, arbetskamrater etc som haft båda könen i tonåren säger att tjejer är jobbigare och mycket svårare att handskas med…kanske mycket för att de räknar sig själv som vuxna och vill göra allt som vuxna gör. men de är ej vuxna och får ej göra allt vuxna gör.
mariebrima: Vad kul att jag kunde ge dig lite inspiration och energi med ett blogginlägg! 😀 Jag tror vi alla ibland behöver en liten ”knuff” i rätt riktning, då det är lätt att fastna i gamla spår och vanor! Puss tillbaka! 🙂
Kerstin: Ja, barn är ju olika, men jag tror också att de flesta tjejer är jobbigare än de flesta killar, just under tonåren!