Sömnlös in Uppsala… (och kaos i mitt hem)

Jai och Binta

I inlägget igår kväll skrev jag att Isa inte stod på några pluspoäng hos mig just nu. Jag lovade också att den som väckte mig under den gångna natten skulle bli utan julklappar. I tio år!! Jag kan lova att jag har tio billiga jular att se fram emot!

Jag somnade vid 23-tiden i går kväll. Klockan 23.41 kom första sms:et från Jai:

”Sover du?”

Bestämmer mig först för att inte svara, men så ligger jag orolig i 10 minuter. Det KAN ju ha hänt något!! (Det är av samma anledning en 4-barnsmorsa inte stänger av mobilen på natten, när man har tre döttrar som inte sover hemma!)

Jag: ”Nej, men jag gjorde det tills du väckte mig…”

Jai: ”Kan du gå ner och öppna dörren jag ska komma hem snart.”

Jag: ”Nej! Jag SOVER!! Ni får lära er att ta nycklar eller säga till dagtid när ni ska sova hemma, så jag kan ställa upp dörren!”

Jai: ”Jag trodde inte att du sov än men snälla du kan du bara öppna dörren har ingenstans att sova annars.”

Jag: ”Dörrjäveln är öppen! Men ni är så stora nu att ni inte kan förvänta er att ha tillgång till mig 24 timmar om dygnet. Ni måste respektera att folk sover på nätterna!”

Jai: ”Har du öppnat? Förlåt visste inte att du sov, men nu ska jag inte messa dig i fortsättningen såhär sent, men det var bara nöd denna gång.”

Två och en halv timme senare och många svordomar och vändanden i sängen så lyckas jag äntligen somna om vid klockan 02.30.

Klockan 03.54 ringer mobilen. Det är Binta ´s danskompis, så min första tanke är förstås att något hänt Binta. Kastar mig över mobilen och svarar:

Jag: ”Jaaaa?”

*Binta ´s röst*: ”Kan du komma ner och öppna dörren, jag är utanför!”

Sliter av mig täckhelvetet. Stampar ner för trappan, om någon skulle ha fått för sig att somna. Sliter upp ytterdörren:

Jag: ”Men ni får väl för f-n säga till på dagtid när ni ska sova hemma, så man kan planera med nycklar och allt. Jag har inte fått sova ordentligt på TRE dygn nu för att ni väcker mig konstant!!”

Binta: ”Vaddå? Är Isa hemma”?”

Jag: ”Nej, men Jai!”

Lyckades tack och lov somna om ganska omgående den sista gången. Men om det är någon småbarnsförälder som får för sig att det blir bättre med nattsömnen när barnen blir stora, så kan jag säga: HA-HA! GLÖM DET!!

Men mina kommande 10 jular kommer att bli VÄLDIGT billiga, eftersom jag i bloggen igår lovade att: ”Den unge som väcker mig, får inga julklappar. De närmsta 10 åren!”

Just nu har jag alltså tre döttrar som inte står i så hög kurs hos mig just nu!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

8 svar på ”Sömnlös in Uppsala… (och kaos i mitt hem)

  1. Det är inte lätt att vara tonårsmorsa, och dessutom ha svårt att somna om när man blivit väckt. När barnen är små längtar man efter att de ska bli stora så man får sova på nätterna.. haha, vad fel man har! Dom är fina ändå, dina barn.;)

    Vilken snygg header du har fixat! Du är så snygg på bilden, och så gillar jag att ditt vackra förnamn finns med där också.

  2. Nej, nu blir jag förbannad. Ska det inte bli bättre när barnen är stora??? Efter alla mina sömnlösa nätter ser man ju framemot att få sova ngn gång. Det är ju lite svårt att bli asförbannad på en konstant sjuk 1-åring.
    Men vuxna barn som strular med nycklar!!!! Tycker de är skyldig dig en väldigt fin julklapp och födelsdagspresent detta år!

  3. Gun: Ja, normalt brukar jag inte ha svårt att somna om, men av någon anledning så verkar det som jag haft det sista dagarna, när jag haft sömnbrist. Och det är sant, det blir inte lättare för att de blir äldre! Vad är det man säger? Små barn=små problem, stora barn=stora problem…! 😉 Tack, jag är jättenöjd med nya headern, det känns väldigt mycket ”jag”. Tanken är nu att min blogg ska bli allt mer ”Fatou ´s blogg” och allt mindre ”Tonårsmorsa” av bloggen. Även om jag inser att jag nog alltid får leva med att många känner till mig som ”Tonårsmorsa”! Smällar man får ta! 😉

    Vicke: Haha, nej, det bet tydligen inte, eller så läser de helt enkelt inte bloggen! 🙂

    Sofie: Nej, tyvärr, Sofie! Jag skulle nog påstå att det första året är bland det lättaste året, även om du haft det tungt det här året… Men som sagt: Små barn=små problem, stora barn=stora problem. 😉

  4. HAhahahah Jag garva som attan från första raden till sista , underbar situationskomik ! Stackars dig , jag hoppas verkligen att du sover bättre nätterna som kommer! Det är lite krulligt och knepigt det där när ens barn har andra planer än en själv. Jag hoppas att det löser sig =), du ! var lite ego och stäng av telefonen denna helg så fattar de små busarna vad man får och inte får! Stor kram och lyckönskningar Anouschka !

  5. Det är nog individuellt vilket år som är svårast. Om sömn o mat o fungerar någorlunda kan jag köpa att första året är minst svårt men i vårt fall verkar i alla fall andra året som vi är inne på nu lättare.För nu varierar det. Inte kaos o krisigt på alla plan hela tiden.

  6. Pingback: The flyttning from Hell

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] om alla bråk jag och flickorna haft. Alla skratt. Alla tårar. Binta som alltid låste in sig i badrummet uppe och klättrade ut genom […]