Tankar på morgonkvisten…

Vid samma stund som jag födde henne,

så föddes din lilla flicka.

Samtidigt som mina glädjetårar rann längs mina kinder,

så rann dina på samma vis.

När jag höll mitt lilla knyte, mitt lilla nyfödda barn så nära intill mig och drog in den ljuvliga babydoften, så gjorde du samma sak.

När mitt lilla knyte blev sjuk för första gången med hög feber, så kände jag samma rädsla och vanmakt som du kände för din lilla bebis.

När mitt barn tog sina första, stapplande steg och formade sina små röda läppar till ”mamma” för första gången, så kände jag samma innerliga glädje, stolthet och lycka som du kände när din lilla flicka gjorde detsamma.

Med samma omsorg och moderskärlek som du flätat ditt barns blonda lockar, har jag flätat mitt barns mörkbruna, krusiga hår.

När jag ser din dotter så fylls jag med kärlek för ett litet fint, oskuldsfullt barn, en liten älva med blonda lockar och rosiga kinder. Vem kan känna något annat för ett barn?

Men när jag ser mitt eget barn, så fylls mitt hjärta med en kärlek som hotar spränga mig i bitar. Precis som du känner när du ser ditt barn.

Sitt barn kan man bara känna den där enorma kärleken för. Man kan bli galen på något barnet gör eller säger, men kärleken finns där lika stark som när hon första gången slog upp sina ögon i dagsljuset.

Så det spelar ingen roll vad du säger om mitt barn. Fula skällsord eller ord så fyllda med hat. I mina ögon finns bara kärlek och därför kommer jag bara se det vackra som hon är inför mina ögon.

På samma sätt som du kommer att se detsamma i ditt barn.

Skillnaden är att jag kan se även ditt barns skönhet och känna kärlek inför ett barn som lever och finns, medan du bara kan se färgen på mitt barn. Du är förblindad av ett inre mörker. Färgen som förgör ditt inre av hat och bitterhet som egentligen grundar sig i ditt eget inre…

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, tankar, hat, svar på rasistiska kommentarer, samma sak,