Den första delen vi medverkade i Nyhetsmorgon i morse, den andra delen som än mer berörde boken: Som en blomma på månen, är dessvärre inte utlagd…

Det är tungt att leva med hemligheter och sorg och det är lätt att leva med sanningen. Idag är livet så lätt, så lätt. Samtidigt så har allt sin tid.

Jag ångrar inte att jag lyft på locket, tvärt om känns det väldigt mycket som en befrielse. Samtidigt kan jag inte riktigt se att jag har bearbetat dessa händelser tillräckligt för att lyfta på det där locket, förrän nu. Det har tagit flera år, men samtidigt så kände jag just nu att tiden är rätt.

För barnen är det en än större börda som lyfts från deras axlar och det är väl den delen som jag önskar att jag öppnat upp tidigare, men det finns skäl till att jag inte kunde det. Men utifrån deras synpunkt så kändes det väldigt viktigt att vi nu bryter det dysfunktionella så vi inte skapar nya murar i familjen som för alltid påverkar barnen, även om man många gånger håller inne med hemligheter för att skydda barnen. Tyvärr blir konsekvenserna av det oftast det motsatta. Man lägger ytterligare bördor på sina barn, i stället för att bryta negativa mönster.

Om man talar med professionella inom alla yrken med social omsorg så är svaret entydigt: var öppna mot barnen och prata uppriktigt om vad som varit fel. Jag är medveten om att det är något ”enklare” för oss, då min mamma har tagit på sig skulden för det som skett och inte försökt lägga någon skuld på någon annan. Bearbetningen kan på så sätt göras enklare och fokus läggas där man bör: att fördöma brottet, inte människan bakom det, vilket är en stor skillnad. Samtidigt blir det också då lättare att ”lyfta av” känslan av skuld från barnen.

Men det finns också hjälp att få. Jag har blivit väldigt väl bemött och fått positiv respons från mina barns lärare genom åren, då jag valt att prata öppet med dem i olika perioder om det som skett i vår familj. På så vis har lärarna haft kännedom om saken och kan på så sätt även vara lyhörda, så att barnen inte skulle få negativ respons från skolkamrater och liknande. Det har också hjälpt oss genom att lärarna har kunnat vara lyhörda på om barnen haft reaktioner av olika slag för deras känsla av förlust över mormor eller saknad och oro för mormor under de år hon satt frihetsberövad.

I ett tv-program på några minuter är det svårt att lyfta alla de frågor och tankar jag haft under dessa år, så ”risken” är att jag nu kommer att lyfta dessa ämnen i min blogg till stor del den närmsta tiden.

Det finns många saker jag vill passa på att lyfta i det här ämnet och det är också anledningen till att jag nu även kommer att föreläsa i detta ämne framöver, ur anhörigperspektiv. Både jag och min mamma har fått flera anbud av olika föreningar, Kriminalvården, skolor etc. om föreläsningar och samtal i detta ämne och om du är intresserad av det, så kontakta gärna mig på tonarsmorsa@gmail.com

Några av de saker jag vill lyfta här framöver är dels dessa:

• Minderåriga barn till frihetsberövade föräldrar
• Vuxna barn och andra anhöriga till frihetsberövade
• Stigmatiseringen hos framför allt kvinnor som har suttit frihetsberövade
• Den generella tabun för anhöriga till frihetsberövade
• Den än mer tabubelagda debatten för anhöriga till frihetsberövade med yrken inom rättskedjan
• Fördomar mot missbrukare
  

Hittills har responsen enbart varit positiv och det stärker förstås vår uppfattning om att det är ett viktigt ämne som behöver komma upp till ytan och man bör våga ta debatten även om den många gånger är oerhört smärtsam.

Någons mamma – Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om frihetsberövad, någons mamma – någons dotter, anhörig, stigmatisering, rättskedjan, anhörigperspektiv, föreläsningar, samtal, dysfunktionell, missbruk,