Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 reaktion på “Vi är många brottsoffer

  1. Bra skrivet.

    (Man kanske kan föreslå att biblioteket beställer ”Som en blomma på månen”? Det kostar bara 5 kr. att reservera via bibblans hemsida (iaf. förut)

    Tänker ibland på de barn som har föräldrar i fängelse.
    Ett par av mitt barns kompisar hade det (och mina kusiner).
    Det skulle vara bra om det fanns grupper där de barnen kunde träffa andra barn och unga i samma situation.
    Ungefär som det finns grupper för barn till missbrukande och psykiskt sjuka föräldrar.

  2. hej
    tack för det du lyfter fram och skriver om oss alla anhöriga
    till missbrukare och krimminela. min son sitter nu inne för första gången (5 år), fast jag är rätt så öppen om det och stöttar honom till 100 % så är man väldigt ensam om sin sorg som det är , man kan inte ringa när man vill, inte hälsa på så ofta man vill, inte krama om honom, alla frågor som det inte finns svar på , är detta första och sista gången han sitter inne eller..? .vad händer när han kommer ut? kris hjälp finns för brotssoffer ,jättebra. men vi som tvingas läsa i tidning vad våra anhöriga gjort, få husransakan i våra hem . leva i ovissheten att inte få kontakt med dom första tiden, finns mycket och skriva och säga . tack och kram för att du har vågat öppna ett fönster för oss alla.

  3. mariebrima: Tack för tipset!! Ja, det finns grupper, men tyvärr inte i alla städer. Bryggan vill jag varmt rekommendera. Här kan man finna länkar till de lokala föreningarna:

    http://riksbryggan.se/ Kram!

    mamma: ♥

    en mamma: Känner verkligen med dig. Jag tror det är mycket bra att vara öppen om detta. Det gör det också mycket lättare för andra att våga prata om det. Jag känner mycket för dig när det gäller din son. Att ha min mamma frihetsberövad har kostat mycket smärta, men jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha sitt barn där… Så massor av kärlek till dig och en massa styrka. Kanske kan du finna lite styrka i min tidigare anonyma blogg, liksom många säger att de funnit både styrka och tröst i den, när deras anhöriga har varit frihetsberövade. Här kan du läsa den, om du inte redan har gjort det: http://souldeep.wordpress.com/

    Kram till dig och till din son! ♥♥♥

  4. Hej.
    Smärtan är våldsam. Vart ska man ta vägen? Det finns ingen hjälp, ingen stödförening för oss anhöriga. Vi känner exakt samma sorg och förtvivlan. Du delar med dig av Christer Nordström polis i Uppsalas viktiga uttalande, i en intervju, precis det jag känt sedan det fruktansvärda hände. Att vi anhöriga glöms bort. Vi är verkligen lika drabbade som de som utsatts för brottet. Men för oss finns det ingen sympati. Vi får utstå journalisters äckliga frosseri. De ringer några timmar efter och vill att vi ska uttala oss. Dock har jag, blivit bra bemött av polis, personal på häktet och advokat.Visst, jag har själv inte gett mig utan ringt och inte gett mig. Annars hade ingen kontaktat mig. Ã…ret är 2011 och det finns ingen ”plan” hur man ”tar hand om och hjälper” oss anhöriga. kanske finns det en möjlighet att få mailkontakt med dig? Kramar till dig och din familj.

  5. Hej! Lusläser just nu nätet samtidigt som jag fyller på det på egen hand..Känner igen mig utifrån den plats i livet jag befinner mig just nu.. Uppmanar alla som ”sitter i samma båt ” att höra av sig till mig..Har just nu en son som sitter häktad för mord..

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.