De senaste dagarna har ägnats väldigt mycket tid åt att underhålla min 8-åriga Prins Mabou. Mabou äger många bra egenskaper. Tålamod är dock inte en av dem…

Det har inneburit att vi läst ut Bröderna Lejonhjärta. Och spelat TV-spel. Kollat på film. I flera dagar har han tjatat om att vi ska bygga puzzlet vi fick i julklapp. Det på 1000 bitar. Igår tyckte jag det var dags att vi satte igång. Så vi öppnade paketet. Vi hjälptes åt att lägga upp alla tusen bitarna var för sig på bordet och med motivet uppåt. Sedan gick Mabou i väg och började leka med något annat. Så där satt jag. Med ett puzzel på 1000 bitar.

Efter någon timme kom Isatou ner och jag försökte få henne att hjälpa till lite.

Isa: Vaaa? Tror du jaaag ska lägga puzzel?

Det var alltså INTE aktuellt att få någon hjälp av henne.

Det är sällan jag ger upp. Men igår skedde det. Eller ge upp och ge upp… När jag efter 2-3 timmar fortfarande inte ens lagt hela kanten runt puzzlet, så la jag ner bitarna i kartongen igen (omsorgsfullt) och bestämde mig för att ta tag i det där en annan dag. Någon gång i framtiden…

Som ni kan se så har puzzlet typ 3 färger. Gul, Röd och svart. Jag säger inte att det är omöjligt. Men jag säger att det får vänta. Till en annan dag…

Läs även andra bloggares åsikter om puzzel, vardag, tålamod, familjeliv, jullov,