Inga cellförändringar den här gången…

För någon vecka sedan genomgick jag mitt livs första mammografi. Jag tror inte på något sätt att jag är en hypokondriker till vardags, men för andra gången i mitt liv (den första gången var för 18-19 år sedan) så har jag lyckats intala mig själv att jag har en livshotande sjukdom.

Som storrökare i hela mitt vuxna liv, så har jag de senaste åren inbillat mig mer och mer att jag måste ha någon typ av bröstcancer. De senaste månaderna har jag blivit allt mer övertygad. Jag har tänkt varje gång jag fått en kallelse till mammografi att jag borde gå men sedan har jag backat. Antingen har jag fått kalla fötter och inte vågat gå, eller så har jag kommit med en massa dumma bortförklaringar till varför jag inte kan gå.

Sedan jag slutade röka dagen efter min 40-årsdag i December så hade jag dock bestämt mig för att gå nästa gång. Härom veckan var jag kallad.

Jag var så nervös inför att jag skulle gå dit att jag lyckades skrämma upp mina två äldsta döttrar och mina kollegor så vi var alla övertygade om att jag skulle få ett negativt besked.

Förra fredagen kom beskedet. Jag har inga synliga cellförändringar i mina bröst i alla fall. Inte den här gången. Jag kan pusta ut. I alla fall tillfälligt.

Jag ringde de två äldsta döttrarna som jag lyckats skrämma upp rejält för att berätta den goda nyheten.

Jag trodde de skulle bli jublande glada, men där tog jag fel. Den ena dottern skrek i telefonen:

”Du är ju helt störd i huvudet! Skräm oss ALDRIG mer så där!”

Den andra dottern sa:

”Jag saaa ju det, men du är ju helt dum i huvudet som ställer dina egna diagnoser och drar dina slutsatser! Dumskalle”

Jag som trodde de skulle bli glada! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

6 svar på ”Inga cellförändringar den här gången…

  1. Haha, de glömde nog att tala om att de blev det! Så nu fick jag veta det jag tänkte fråga, alltså hur det går med att låta bli. Fast den röda hårfärgen har vi inte fått se : )
    Ta hand om dej!

  2. Skönt att det inte var nåt. Vilken lättnad! Jag hittade en knöl 2007 när jag var bara 26 år och jag drog mig också in i det längsta att gå dit men tillslut beställde jag en tid.

    Min ena låtsasysters mamma dog i cancer rätt ung så jag kände mig rätt allvarlig när jag satt i väntrummet.
    Jag såg iaf. till att teckna en livfösäkring innan jag beställde tid så min son kommer få 200 lakan om jag plockar ner skylten så att säga.
    Men iaf…

    Jag fick stanna på mottagningen 2 timmar och de gjorde vävnadsprov på knölen och en massa andra tester och mammografi.

    När de gjorde vävnadsprovet så stack de in värsta skämt-nålen, typ giant-size som man använder på hästar.
    Och så var det såklart en karl som var läkare…

    -Och inte nog med det, när jag låg där på britsen så frågade läkaren om det var ok att hans elev var med under undersökningen och vad skulle man säga…
    Man satt där med sina inte så Pamela Anderson-snygga tuttar och så kommer en ung Brad Pitt i läkarrock in och ska sticka en hästspruta i ena tutten.
    ”ja, de såg ju bättre ut innan amningen” sa jag, som att det spelade nån som helst roll i det sammanhanget…

    Skit samma det gick bra iaf. Det var en ofarlig knöl.

    Jag gjorde om samma procedur i höstas när jag kände att knölen hade växt, men det var ingen fara denna gång heller.
    Fast även denna gång fick jag göra en massa tester som tog flera timmar.

    Jag sa inget till nån utom min kille.

    Det jag ville ha sagt här var nog: Bra ämne att blogga om! Och: Var inte rädda att testa er tjejer och killar, om ni är oroliga för er hälsa. Kram

  3. Vanlig mammografi är bara som röntgen, INGA NÃ…LAR ALLS och supergulliga kvinnliga sköterskor, kanske jag ska tillägga!

  4. Jag har också gjort en sån där punka-nåls grej, inte heller det gjorde ont tyckte jag. Var mest glad för att den inte ”föll ihop” totalt ; )

  5. Har aldrig varit på mammografi trots alla kallelser man får. Undviker läkare och sjukhus eftersom jag lever i den tron att nog fan hittar dom nåt som man inte ens visste att man hade oavsett vad man är där för. Har ju iof varit befriad från påtagliga sjukdomssymtom men skulle jag känna av det minsta obehag som skulle kunna likna sjukdom så förtränger jag det omedelbart och så finns det inte mer. Antingen har jag blivit otroligt bra på detta eller så är jag rent oförskämt, kanske även oförtjänt, jävligt frisk. Fan, jag har inte ens högt blodtryck. I alla fall inte som jag vet.
    Kan tilläggas att min lillasyster dog av bröstcanser för fem år sen och min mamma året efter också i cancer.
    Andra skulle kanske oroat sej i mitt ställe, helt förståeligt, men jag gör fan inte det.
    Har väl något fel i skallen kanske, inte vet jag.

  6. Pingback: Tonårsmorsa´s Nyårskrönika 2011 | Tonårsmorsa – Fatou

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. […] Jag fick ett glädjande besked som förvånansvärt nog inte gladde mina två äldsta döttrar lika … […]