Hur många män får en kvinna ha barn med?

Den klassiska filmen Tomten är far till alla barnen

Idag, år 2011 är det inte helt ovanligt att barn i samma familj inte har samma biologiska föräldrar. Det är inte längre skamfyllt eller ”fel” eller ”lösaktigt” att ha två barn med två olika män (jag utgår från kvinnor här).

Om en kvinna har två barn med två olika män så känns det inte som något banbrytande i dagens Sverige, direkt. Men sedan blir det klurigare. Om man kommer upp till tre, fyra eller till och med fem fäder, så stämplas gärna mamman som ”slampig”, ”oansvarig” eller helt enkelt ”lösaktig”.

Det är klart att varje separation eller skilsmässa med barn inblandade är någon form av ”misslyckande” på något sätt. Jag tror att de allra, allra flesta kvinnor, med några få undantag bär den där flickdrömmen om att träffa ”Mr Right”, skaffa barn och leva lyckliga i sin lilla kärnfamilj, resten av sina liv.

Men som vi vet så stämmer verkligheten sällan särskilt väl överens med drömmar och önskemål. Av olika skäl så funkar inte alla förhållanden i evigheter, tills döden skiljer dem åt.

Ibland kan det ske vid upprepade tillfällen. Det är dessutom ett känt fenomen att många kvinnor har förmågan att ”falla för fel män”. Om man då träffar en ny man och båda önskar barn tillsammans, så är det alltså okej en gång, men inte fler?

Jag känner till flera kvinnor som har barn med fler än två män och det ses inte som helt ”rumsrent”. Man skapar sig gärna en massa föreställningar om dessa kvinnor. Det som ändå förvånar mig är att flera av dessa kvinnor har barn med män, som i sin tur har barn med lika många kvinnor. Men det är HÄR jag måste höja på ögonbrynen för att jag aldrig någonsin hört ett ord om att dessa män är ansvarslösa, slampiga eller lösaktiga. Det mest intressanta i detta (i dagens jämställda samhälle) är att i de fall jag känner till, så är mammorna väldigt omsorgsfulla, engagerade och bra mödrar, medan flera (inte alla, förstås) av dessa fäder alltså inte är det. En del har ingen kontakt alls med sina barn, men flera har sporadisk kontakt några gånger per år, med sina barn. (Och nej, det handlar inte här om osämja mellan föräldrarna, som gör att de inte klarar av att upprätthålla en vettig relation för barnens skull).

Jag känner till och med till fäder som har sju, åtta, nio barn med lika många, eller nästan lika många kvinnor och som är förvånansvärt ointresserade av att upprätthålla en relation till sina barn och än mindre visa omsorg och ta hand om sina barn. Det underliga är att jag aldrig hört någon kritik mot dessa män! Men däremot många ironiska kommentarer, lyfta ögonbryn och sarkasm mot dessa mödrar, som har fler än två fäder till sina barn.

Anna Wahlgren är ett lysande exempel på att så snart man kritiserar hennes barnuppfostringsmetoder, kommer med antydningar på bloggar och andra forum om hur många män hon har barn med. Hade uppfostringsmetoderna (som jag för övrigt inte är särskilt insatt i, utan bara läst kritiken om och Anna ´s svar på den) varit bättre om alla barnen hade samma pappa, undrar jag då?

Jag har funderat på detta många gånger, under flera år, men nyligen läste jag en artikel med Ulrika Jonsson i just detta ämne:

Och redan när det visade sig att hon väntade fjärde barnet för tre år sedan, började de spydiga kommentarerna. Ulrika Jonsson beskriver hur de bara rann av henne, som vatten på en gås.

”Men idag, många grymma skämt och gliringar senare, frågar jag mig varför min familjesituation gett upphov till så mycket sarkasm. Trots allt finns det många män som skaffar barn med flera olika kvinnor, och anses vara kärleksfulla fäder. Jag sliter för att ge mina avkommor ett stabilt och kärleksfullt hem och blir baktalad, skriver Ulrika Jonsson idag i en artikel i tidningen Daily Mail.”

Det finns förstås fler exempel. Men som Ulrika säger i artikeln i Aftonbladet:

Som jämförelse nämner hon Rod Stewart och Clint Eastwood, som har vardera sju barn med fem olika kvinnor, och komikern Eddie Murphy, som har åtta barn med fyra olika kvinnor.

De nämns aldrig i samma nedsättande ordalag som använts om Ulrika Jonsson.

Feministen i mig kan inte förstå varför. Det är ytterst orättvist och ärligt talat sexistiskt. Varför väntas män så sin vildhavre men inte stanna kvar och ta hand om sin avkomma? Och varför förväntas alltid kvinnan ta det fulla ansvaret när ett förhållande havererar? skriver Ulrika Jonsson.

Det är precis det jag också reflekterat över.

Är det bättre att inte få bli född, för att mamman redan haft två partner som hon skaffat barn med, även om båda föräldrar vill skaffa ett barn till och har möjlighet att ge det kärlek, uppfostran och allt annat som ett barn kan tänkas ha behov av i livet, för att ”folk i allmänhet tycker det är en pappa för mycket?”

Frågan är vad som är bäst för ett barn i längden? Att ha en mamma som engagerar sig och ger sina barn massor av kärlek och tillfredsställer deras behov, eller en mamma som inte har fler än två pappor till sina barn?

En pappas engagemang är förstås väldigt viktig för ett barn, det kommer man ju inte undan med. Men varför ses det mer accepterat med en pappa med flera barn med flera olika kvinnor, som INTE är engagerad i sina barn, än en engagerad mamma, som har barn med fler än två män?

Sedan undrar jag: var går gränsen? Vid två eller tre pappor? Fyra? Fem?

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

9 reaktion på “Hur många män får en kvinna ha barn med?

  1. Intressant… o du har helt rätt i detta. Även jag har observerat de höjda ögonbrynen i dessa sammanhang o det är inte åt männen de höjs.

    Jag vet en kvinna som har en åsikt om dessa män, som förutom att ha barn med flera kvinnor inte tar ansvar för dessa barn. Jag bollade ämnet med henne en gång… hon är en mycket skicklig o erfaren psykiater. Ã…sikten bestod i en diagnos… kanske har hon rätt, kanske inte… men något udda är det allt då en person har barn o inte bryr sig.

    Jag har ju själv två barn med varsin pappa o ögonbryn höjs även då jag säger ”mina barns pappor” o än mer då jag inte lever med någon av dem *ler snett*.
    Själv är jag oerhört tacksam för mina barn o har gjort allt jag förmått för att de ska ha ett bra liv – precis som flertalet av oss gör.

  2. Men jo, visst skämtar folk om och pratar om, höjer på ögonbrynen åt och talar kritiskt dessa pappor som skaffar en massa barn med olika kvinnor. Oavsett om de har delad vårdnad eller inte.
    MEN… som vanligt så döms kvinnor hårdare än män.

  3. Och det som är värst är att det inte är männen som dömer dessa kvinnor utan det är deras medsystrar. Det tycker jag är så förbannat jävligt. Hur i helvete ska vi få jämlikhet när vi drar ner varandra hela tiden istället för att hålla ihop?

  4. Och där måste jag också få tillägga en sak. Det är inte alltid bara män som imponeras av de män som har flera barn med olika kvinnor. Min far tillhörde den sistnämnda kategorin, med 11 barn tillsammans med sex olika kvinnor. Och jag hörde ofta just kvinnor skämta om min fars fertilitet och produktivitet och att han var ett säkert kort på förökningsfronten. Märkligt nog verkade de inte avskräckta alls. Medans de, precis som Britt här ovan skriver, gärna såg ner på sina medsystrar över deras produktivitet.

    Men jag tycker jag känner igen diskussionen från när jag var yngre. Då gällde det dock inte barnfrågan utan mängden sängpartners. En man kunde ha hur många som helst och räknades på sin höjd som lite farligt spännande, och naturligtvis beundransvärd bland övriga grabbar. Medans en tjej sågs som en lättfotad slampa efter fler än två partners inom allt för nära tid.

    Likheterna är slående.

    Mvh//Indra

  5. Smultronet: Ja, det är just det där jag har lite svårt att förstå att när det pratas om ”papporna” så fokuserar man på det, i stället på hur barnen har det och hur de utvecklas som individer… Underligt i min ögon…

    mariebrima: När jag stöter på detta så kan det kanske skämtas om papporna, men i så fall är det oftast på en helt annan nivå än när man pratar om mammorna. Det är inte med samma fördömande, utan just kanske lite ”skämtsamt”. Inte alls med samma förakt eller fördömande. Så upplever jag det.

    Britt: Absolut! Min erfarenhet säger också att det är kvinnor som dömer sina medsystrar hårdast! Trist.

    Indra: Jag håller med dig helt och har också tänkt på likheten med just antalet sängpartners när man gick i skolan. Längre än så har vi alltså inte kommit i jämställdhetsdebatten. I alla fall inte i praktiken!

  6. Ja generellt sätt skämtas det ju en del.
    Men när man pratar om fenomenet med ”den typen” av män MED män som själva har växt upp med (eller snarare sagt kanske utan…) sådana pappor så är tonen ofta allvarligare.

  7. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vad spelar det för roll så länge mamman har kärlek och är engagerad i alla sina barn, dessutom ensamstående är ännu starkare! Men frågan man ofta ställer är att om man efter flera barn med olika pappor blivit lämnad ensamstående, varför man då fortsätter? Hur många av dina barn har samma pappa? eller har alla olika pappor?

    älskar din blogg, men kommenterar allt för sällan 😉
    MVH / Annica

  8. Annica: Det är en vanföreställning att ensamstående mödrar har blivit lämnade, oavsett om man har samma eller olika pappor till barnen. I mitt fall så har jag INTE blivit lämnad, utan i stället varit den som valt att gå. Idag trivs jag oerhört bra med att vara just ensamstående och jag kan inte se vad som idag skulle få mig att leva med en man igen. I sanningens namn är det inget jag överhuvudtaget önskar, utan tvärt om skulle det försämra min livskvalité idag! Det är min sanning och när jag tänker efter så är de flesta ensamstående mödrarna i min omgivning, de som valt att gå och har alltså inte blivit lämnade eller övergivna på något sätt! Varför man skaffar fler barn handlar väl antagligen om en stark tro på kärleken, avsaknad av bitterhet för att DET förhållandet inte funkade, i kombination med att antingen man själv eller mannen har en stark önskan om ett till barn och en övertygelse om att man kan ta hand om det.

    Fast egentligen tycker jag att du säger emot dig själv. För å ena sidan tycker du att jag har rätt, samtidigt som din kommentar handlar om hur många fäder mina barn har och din fördom mot ensamstående mödrar med fler än en fader till sina barn är tydlig. I tillägg frågar du hur många fäder mina barn har, men inte hur många barn med olika kvinnor som deras fäder har…

    Du kanske borde se över dina egna fördomar om du nu inte vill ha dem kvar. För övrigt så har jag tidigare skrivit om att jag inte i min offentliga blogg går in på mina barns fäder av respekt för både mina barn och deras fäder. Därför tog jag också upp ämnet ur ett icke personligt perspektiv!

  9. Pingback: Tonårsmorsa´s Nyårskrönika 2011 | Tonårsmorsa – Fatou

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] På bloggen diskuterade vi hur många män en kvinna får ha barn med. […]