Det har minst sagt varit en omtumlande vecka. Först reste Binta och Vendela från Blackout tillbaka till Jamaica där de just nu befinner sig!
På deras förra resa till Jamaica i November, gick det inte någon nöd på dem…
…tvärt om så var de sjukt upprymda av sina upplevelser och nya erfarenheter och kunskaper om Dancehall, som de lärde sig på Jamaica…
…både gällande själva dansen och även kulturen, musiken och allt som rör den dansstil de dansar. De var så nöjda med sin resa att de genast bestämde sig för att återvända. Nu är de alltså där. Insuper nya kunskaper, rytmer, låtar och hämtar en massa inspiration från Dancehall på plats i dess hjärta: Jamaica!
Som manager håller jag tummarna och hejar på tjejerna, deras framgångar och hårda arbete. Som mamma misstänker jag att jag kommer ha lika ont i magen denna gång som sist de var där i November!
Men min vecka var inte slut där, det där var i början av veckan, men tjejernas avresa var typ det lugnaste den här veckan, känns det som, trots att den omgavs av totalt kaos och superstress, då tjejernas helg gick åt till bokningar från Göteborg och ner hit. De var ute i sista stund. Kvällen innan, kl. 23.00 hade de ännu inte börjat tvätta och packa, det säger nog en del…
En annan, mer omtumlande händelse skedde i mitten av veckan och jag har inte hämtat mig från det än. Min son har blivit utsatt för ett grovt brott, som jag har lite svårt att smälta. Han är under omständigheterna vid god vigör, men det som hänt kommer tyvärr att påverka framför allt honom personligen, men faktiskt hela familjens vardagsliv framöver…
Det är möjligt att jag skriver om det mer senare, men just nu känns det för privat och gör för ont för att dela med sig av annat än i svepande ordalag. TACK i alla fall till alla runt omkring oss som gett honom ett så stort stöd!! Det uppskattas verkligen!
På Torsdag var jag bjuden på en föreläsning som jag gärna hade velat gå på, men då jag låg hemma och spydde så fick jag helt enkelt avboka. Jag trodde först att jag råkat ut för någon magsjuka, men så här efteråt misstänker jag att det kan ha varit en efterreaktion på det som skedde tidigare i veckan!
Fredagen fick rama in denna vecka med en trevlig middag med mina tre hemmavarande barn med god mat på restaurang. (Nåja Isa gick innan maten kom in.) Jai har bloggat restaurangbesöket HÄR!
Med tre prinsessor och en liten prins i mitt liv, vad annat kan man vara än tacksam till livet?
Läs även andra bloggares åsikter om barn, dans, familj, vardag, blackout, jamaica, hatbrott, privat,
Usch.. vad än det var som Mabou blev utsatt för så hoppas jag att han återhämtar sig och blir ok igen!! KRAM!!
Jag hoppas att han kan komma över det han blivit utsatt för och gå vidare…så ung han är. Livet kan tufsa till oss rejält och skada oss. Han har tur som har en familj som hjälper honom vidare. Känns så hemskt att han redan ska bli varse om att det finns ondska. (Allt detta säger jag utan att veta vad han råkat ut för…och då tänker jag alltid på det värsta.)
Skickar en kram till dig och Mabou. <3
Mitt barn har också varit utsatt för otäcka saker vid några tillfällen.
Jag kan rekomendera center för traumabearbetning el. liknande.
I min stad fick barnet förtur i kön (som annars var ca. 3 månaders väntetid) om barnet hade gått igenom ngt. väldigt tråkigt. Jag tyckte det kändes skönt att få stöd av proffs som sätter barnet i fokus.
(Men känner du att det känns bättre att inte ta hjälp utifrån utan sköta om varandra och Mabou inom familjen bara så ska du såklart göra det, gör det som känns bäst för er.)
Barn är starkare än man tror, om det nu kan vara till någon tröst. <3
Fyy, hoppas han mår bra trots omständigheter, tur att han har varma, kloka och bra människor runt sig. Varma tankar och kramar
Älskade lilla mojo <3
Han är trots allt superman, han klarar sig alltid! 🙂
Bitten: Ja, det tror jag han gör. Men det känns ändå så himla onödigt!
Britt: Jag tror han fixar det, med lite hjälp från alla håll. Det är inte det värsta som kan hända, men det är illa nog…!
mariebrima: Ja, jag har bett om att polisen ska skicka vidare vår kontakt till unga brottsoffer, för att få samtal. Så får vi ta det därifrån. Jag tycker inte det finns anledning att neka till professionell hjälp, när den finns att få!
LiLo: Ja, han är rätt okej. Kanske tack vara allt stöd och omsorg och alla varma tankar både personligen och virituellt?! ♥
Midia: Ja, visst är han?!! ♥ En mini-superman!
Men usch Fatou, jag får ont i magen när jag läser vad du skriver om Mabou. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är något som han på något sätt kan komma över och ta sig vidare ur framöver. Vad det än är! Och jag hoppas att ni andra som står honom nära på något sätt kan finna styrka och orka igenom det..
STOR KRAM (tänker på er, och ber för er) <3
Skolan och fritids kan behöva veta att de ska ta hänsyn till att det som har hänt kan påverka barnets beteende (-jag skriver ”barnets” för att det gäller alla barn som har varit med om ngt hemskt) och att de därför ska visa hänsyn och stöd istället för att skälla ut barnet om barnets beteende är ändrat.
Det borde vara självklart att om personal har informerats om att ett barn i klassen/ fritidsgruppen har varit med om ett trauma så är barnet extra känsligt.
Tyvärr så saknar vissa personer som arbetar med barn vanligt folkvett och empatioch kompetens
– och om du vet att Mabou har dålig personal omkring sig och många nya vikaier etc. så kan det vara bra att vara övertydlig mot personalen och berätta att om han blir extra känslig, okoncentrerad, arg, överenegisk, ledsen, busig, eller verkar vara i sin egen värld så har personalen ingen rätt att skrika åt honom eller kritisera honom eller ifrågasätta om skolarbetet verkar gå trögare.
De ska vara ett stöd och visa empati och lugn.
Men de passar väl sig när de veta att du har en blogg.
Med mitt barn så var det så att fast jag berättade för klassföreståndaren att mitt barn nyligen hade gått igenom en svår sak så sa den dumma människan att mitt barn ”överrreagerade” när han började gråta i klassen för att hans bänkkamrat skrek åt honom när han frågade henne om hjälp med ett mattetal. (De har som regel i klassen att de ska fråga sin bänkkamrat om hjälp när fröken är upptagen med att hjälpa någon annan.)
Och det var bara ett exempel av många…
Tack vare stöd från mina grannar som är lärare och från mitt barns samtalskontakt på Barnhälsan så fick jag tips att vända mig till rektorn som verkligen tog situationen med klassföreståndarens ignorans på allvar och lyssnade på mig.
Rektorn sa till läraren framför mig att ”om någon lärare beter sig dumt så får de inte jobba kvar”
Mitt barns samtalskontakt satt även med på ett möte med rektorn.
Hoppas att Mabou är välsignad med att ha personal omkring sig som är bra och vänliga och väljer att se barnen.
usch så hemsk! Förstår att du fick en reaktion i magen, när det bästa vi har råkar ut för trauman. Skickar en kram till både dig och Mabou om att allt ska bli bra!! // Anna
Låter riktigt hemskt. Hoppas det blir bra!
Wow Binta är jätte vacker..
Usch, vad tråkigt att något hemskt har hänt Mabou. Kram till er allihop!
Pingback: Tonårsmorsa´s Nyårskrönika 2011 | Tonårsmorsa – Fatou