Här hoppas jag sitta om någon dag och njuta av Afrika ´s heta sol

I morgon åker jag. Det känns overkligt och lite oroligt. Det är uppenbarligen en helt annan sak att åka utan barn än med. Det vet jag nu. Missförstå mig inte. Jag ser enormt mycket fram emot resan. Det ska bli extra roligt att resa med min pappa som aldrig tidigare varit i Gambia eller Afrika över huvud taget, för den delen…!

Det ska också bli trevligt att göra en ”vuxenresa”. Samtidigt så reser man ju ifrån det bästa man har; nämligen sina barn.

Som alla mammor känner jag oro. Samtidigt som jag känner mig lugn. Jag har backat upp med hela 10 vuxna runt Mabou hans kommande två veckor. Jag har knutit upp många ur mitt närmsta sociala närverk och efter allt tjat, förmaningar och upprepningar så är nog de flesta rätt glada att bli av med mig ett tag nu…! 🙂

Jag tänker att även döttrarna är stora nu och kan ta ansvar. När jag tänker med förnuftet så tänker jag så. När jag tänker med mitt mamma-hjärta så undrar jag hur ska det hela gå?

Sedan har jag blivit påmind om att när jag var lika gammal som Isa så hade jag ett barn (ja, jag var bara några månader äldre än vad hon är nu) och när jag var lika gammal som Jai så hade jag två barn och när jag var lika gammal som Binta så hade jag tre barn. De ska ta hand om sig själva och hjälpa till med lillebror. De och 7 andra vuxna i min omgivning. De övriga med åldrar mellan 25-58 år gamla. Det borde de klara. I två veckor. Utöver dessa 10 personer har jag ytterligare backat upp med ett par till personer, som kan hoppa in ”ifall att”.

Jag har listat till skolpersonal och släkten vem som hämtar när och lämnar när, vem som hjälper till med läxläsning och vem som lagar maten, vem som hoppar in vid akuta situationer och vem som hoppar in om vab blir aktuellt. Vem som hoppar in vid kris eller som stöd, vem som hoppar in om Mabou blir orolig och vem som finns till hand vid varje tänkbar och otänkbar situation som kan uppstå. Ja, jag är lite lugnare nu. Efter mina listningar och mina planeringar.

I mitt 10-manna-team har jag plockat ihop följande (ja, några av dem har flera kunskaper): en sjuksköterska, en krishanterare och förstahjälpenkunnig, tre restaurangutbildade, en underhållare, en som kan snacka för sig, fem lugna personer, två lärare, en socialpedagog, fyra med körkort och bil, tre tekniskt kunniga, en hantverkare, fyra högskoleutbildade, en kallskänka, en servitris, två kockutbildade, en som håller på att utbilda sig till detsamma, en med öga för detaljer, en med öga för det översiktliga, fyra har egna barn och en femte har sitt barn på väg etc.

Jag har gjort en gedigen komponering när jag satt samman min lilla barnvaktslista. De har bara en sak gemensamt, men det är en väldigt viktig del: alla älskar Mabou och alla vill hans bästa och det måste nästan vara den viktigaste komponenten! Eller hur?

Tror ni jag vågar resa nu?

Jag är tacksam över att ha dessa människor och många fler i mitt nära sociala nätverk! Jag är tacksam och lyckligt lottad som har uppbackning på det här sättet av mitt 10-manna-team och lilla Mabou. Jag är också lycklig att ges möjligheten att resa tillbaka till Gambia endast ett år och tre månader sedan sist jag var där. Så snabbt har jag aldrig återvänt!! 🙂 Tack till er ALLA som gav mig denna resa i 40-års present! Tack för att ni finns och tack för att ni gör detta möjligt för mig! Särskilt tack till mina barn för att ni är precis de ni är!!

Läs även andra bloggares åsikter om solen, hönsmamma, orolig, resfeber, reslust, gambia, barn, uppbackning, socialt nätverk,