Avsked
For English, click HERE!
Vi började morgonen med att städa. Jag och F städade ur huset och sedan hjälpte hon oss att packa allt. Jag trodde jag skulle kliva upp den här dagen med någon slags lättnad. Så blev det inte. Huvudet var tungt av sorg. Jag orkade knappt tänka på att vi skulle resa och jag ville verkligen inte lämna allt.
Jag kände den där klumpen i halsen och irritation och ovilja att göra mig klar för avfärd. När vi packat klart åkte vi till Yasmina ´s för att käka något. Många av våra vänner kom dit för att göra oss sällskap.
Det ringde hela tiden. Bamba hade vi redan tagit avsked från dagen innan, men jag var tvungen att ringa och be honom om hjälp att åka till Kanifing och hämta presenter som folk ville lämna till barnen och mig.
Jag väntade också på en annan kompis från Banjul som skulle komma med grejer därifrån, som jag glömt köpa dagen innan.
Att se hur ledsen F såg ut, gjorde att den där klumpen i halsen liksom växte.
Jag hade hela tiden ställt mig in på och varit beredd på att det skulle bli så lätt att resa hem den här gången. Jag hade saknat barnen så mycket och längtade efter att börja jobba igen och efter min kompanjon.
Nu var det snart dags för avfärd och jag kände att det inte alls lockade längre. Folk ringde mig hela tiden för att ta avsked och några ringde för att de var på väg hem till oss för att ta avsked där, så vi var tvungna att åka hem.
Jai och Fansu var redan där för att lämna presenter och för att ta avsked. Jag försökte göra pinan kort och ta korta, snabba avsked för att inte hinna bli sentimental eller ledsen, som det blev sist vi lämnade Gambia och alla bara gick omkring och grät i flera timmar…
Killarna åkte till Tavern. Vi sa att vi skulle komma dit och lämna en back öl, som vi haft hemma och pappa inte druckit ur. Vi tog farväl av Jai och Fansu en gång till. Demba och F åkte med oss, de skulle lämna oss vid flygplatsen.
När vi stannade till vid Tavern så blev det lite smått kaotiskt. Flera kom fram för att säga hej då och mitt i allt, reser sig F upp och säger till mig att hon inte klarar av att åka med till flygplatsen. Vi gav varandra en snabb blick, så började vi båda gråta samtidigt.
Vi höll om varandra hårt och länge och sedan kom Steven, Lamin, Demba och alla och försökte torka mina tårar och trösta oss båda. F klev ur bilen och jag kunde inte sluta gråta.
Hela vägen till flygplatsen kände jag mig helt tom. Huvudet tomt. Hjärtat tomt. Själen tom.
Jag förbannar att man måste välja. Land. Människor. Allt. Att avståndet är så stort.
På flygplatsen är Mabou ´s farmor. Hon har kommit för att möta sin svärdotter och ta farväl av oss. Jag stålsätter mig för att inte gråta mer, men hjärtat är så tungt, så tungt.
Vi checkade in. Upptäckte att de infört airport-tax i Gambia också och var tvungna att växla pengar till en skitdålig rate. Irritationen bara stiger.
Vi kliver ombord på planet. Jag vänder mig om. Försöker ta in bilden jag möter. Afrika.
Jag vill titta ut genom det lilla flygplansfönstret. Se den röda, heta sanden för sista gången på den här resan. För sista gången på vem-vet-när-jag-ser-den-igen? Men jag kan inte. Jag klarar inte av att se den röda sanden som blivit symbolen för det jag älskar i Gambia.
Jag är jättetrött och tror att jag ska sova på vägen hem, men huvudet är så fyllt av en känsla av tomhet och sorg att min trötthet kommer av sig helt.
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, afrika, hemresan, avsked, tårar, gråter, tomhet, avresa,
Ã…h vad levande du beskriver avskedet. Man rycks med och börjar nästan gråta när man läser, trots att jag för mitt liv inte kan sätta mig in i känslan att välja mellan 2 länder (jag har inte ens besökt Gambia) men du skriver på ett sätt som gör texten så levande.
Men alla kan nog känna igen sig i situationen att ta avsked.
Tack för att vi har fått följa din resa genom din berättelse!
(Blir det inte en del 16 med landningen på Arlanda och mötet med Sverige och barnen? Kom igen snälla 😉 )
mariebrima: Vad roligt att du tycker det. Även om inte alla kan känna igen sig i att lämna Gambia eller det finns ju till och med de som varit där, som inte delar alla mina känslor för landet, men jag tror alla kan känna igen sig i att lämna något/någon man älskar.
Självklart finns det en del 16 färdigskriven! You know me! 😀 Läggs upp i morgon, så du får tråna lite! 😉 Kram!
Usch! Nu minns jag hur förlamande ledsen jag var. Grannen kom med mat vi skulle äta, jag fick inte ner en tugga, bara grät och fick Pa att tappa aptiten också. Tomheten när jag gått in och lämnat honom utanför Fy för den lede, fast det är ett och ett halvt år sen vill jag inte ens tänka på det!
Men nu är han ju här : )
Tack för dina berättelser, du är duktig, kram
LiLo: Ja, avsked kan vara väldigt ledsamma. Tack för att du läser och kommenterar! Kram! ♥
can ´t hardly wait! 😉
mariebrima: Ute nu!! 🙂
Usch, jag ska tillbaks till Gambia i början av november och jag har redan nu en klump i magen då jag vet att jag kommer att känna som du när jag lämnar Gambia och min älskade… Men jag måste njuta av tiden vi får tillsammans och vara lycklig över att jag får uppleva sån kärlek till landet, folket och M… Du skriver så bra, älskar att läsa om din resa!!! Man blir så glad och lycklig över dessa underbara människor, danserna och deras stora hjärtan…
Charlotte: Men du har i alla fall en fantastisk resa att se fram emot. Njut ordentligt av det först. Tårarna kan du torka efteråt! 🙂 Jag blir glad att du uppskattar reseberättelsen! Kram! ♥
Jag ska njuta, lovar! Har verkligen blivit smittad av Gambia-febern…love it! Glad påsk och kram…
Nu har jag läst hela din reseberättelse! Känner alltid precis som du när jag lämnar Gambia. Känns också tråkigt att det inte alltid finns möjlighet att få besök till Sverige. Vi har till exempel försökt bjuda hit barnens faster fyra gånger, men hon får aldrig visum. Det hjälper inte att barnens pappa är död, och att hon faktiskt är barnens närmaste släkting på deras pappas sida. Något visum får hon inte i alla fall, det är så tråkigt! Längtar till Gambia!
Charlotte: Tack detsamma! 🙂
Monica Ceesay: Jag vet vad du menar och det är riktigt tråkigt!! Resa är så självklart för oss att det är svårt att sätta sig in i hur det är att bli nekad, för att man blir misstrodd…! Men fortsätt ansöka. Till slut kanske det löser sig?!! *Håller tummarna* Kram! ♥
Åh, vilken berättelse!
Jag kom hem från Gambia för fyra veckor sedan. Jag var där i bara två veckor, men det räckte för att jag skulle bryta ihop fullständigt när vi åkte hem. Trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Sedan jag kom hem googlar jag bilder, kollar på mina egna bilder och drömmer mig tillbaka. I november åker jag tillbaka, men då för ett halvår. Längtar!
Har du några tips eller liknande för mig som ska stanna en längre period? Hur gjorde du med malariatabletter exempelvis? Åt du dom under ett halvår?
Kramar
Lisa
Ja, jag förstår. Du kanske vill gå med i den facebookgrupp jag är med i? Den heter Gambiaresenärer och där kan man få rätt mycket tips! Jag åt malariatabletter hela tiden, eftersom malaria är det som dödar mest människor i Afrika och det är så vanligt att man dör av malaria så även om det kostar en del och de smakar så illa, så har jag aldrig valt bort dem (det finns dock billigare i Gambia om man ska stanna en längre period.) Om du kikar på min sida ”Om Gambia”: http://fatou.se/om-gambia/ så kan du finna en hel del tips, särskilt i de nedre länkarna! Lycka till!