Jag vet inte om det är den röda, heta sanden
Jag vet inte om det är den heta, glödande solen
Jag vet inte om det är de svalkande dryckerna
Jag vet inte om det är de gästvänliga människorna

Kanske är det palmbladens prasslande i vinden
Kanske är det enkelheten-allt är möjligt med små medel
Kanske är det gamla minnen från den bästa tiden i mitt liv
Kanske är det känslan av samhörighet och att ha ”hittat hem”

Jag vet att det absolut inte är mosqitosarna
Jag vet att det absolut inte är avsaknaden av varmvattnet i duscharna
Jag vet att det inte är de sönderrostade bilarna
Jag vet att det absolut inte är när elen stängs av när man sitter och läser en bra bok på kvällen

Men något är det. Något som gör att de här korta semesterresorna av totalt lyckorus, inte längre är nog. Något är det som gör att jag vill ha mer. Jag har en hunger och ett sug om att göra om mina semesterresor till en vardag. Jag vill trampa på den där röda, heta sanden varje dag. Jag vill leva med den där enkelheten och samtidigt utveckla sidor hos mig själv och mina barn som jag vet att vi inte kan utveckla här. Jag har gjort det förut. Nu vill jag göra det igen.

En dag…

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, gambia,