Jag kan inte fatta det. Min lilla, lilla ”slejpen” fyller 20 alldeles snart. Min lilla, lilla tjej.

Hon som sov med de nya klackeskorna på, då hon vägrade ta av sig dem. Hon som låg på hallgolvet och grät av ilska för att hon inte fick gå till dagis med kjol, utan overall mitt i smällkalla vintern. Hon som i stort sett levde på ris och ”pil o plinger” (=fil och flingor) under ett helt år, då hon vägrade äta något annat.

Jag och Jai i Gambia 1992 (Jai var ett år och jag var 21). Det var inte igår och ändå känns det nästan så…!

Hon som grät för att mormor rakade av sig håret (det gick löss på barnen dagis och min mamma fick något ryck och rakade av sig allt hår för att slippa lössen…).

Hon som stod i mitt kök på en hemmagjord scen och spelade flöjt till ”vandraren”, ackompanjerad av storasyster med låtsasmick.

Nej, jag kan verkligen inte förstå att hon nu inte längre bor hemma, att hon inte längre vill somna till mina godnattsagor. Jag vill spola tiden tillbaka. Göra om en del, men framför allt njuta mer av stunderna.

Jag kan inte förstå att hon blir 20 år. Jag var själv tvåbarnsmamma vid samma ålder och även om jag var ung, så tyckte jag själv att jag var väldigt vuxen!

Jai är och kommer alltid att vara en liten tjej för mig. Visserligen har hon växt om mig på längden och visserligen räknas hon som vuxen, men frågan är om ens barn någonsin blir riktigt vuxna för sina föräldrar?

Har jag berättat hur mycket jag älskar dig, Jai, min stora, lilla fina tjej?!!

Läs även andra bloggares åsikter om familj, dotter, 20 år,