I veckan fick jag veta att två personer som på något sätt står nära familjen har dött. Den ena var en nyfödd liten bebis som knappt kommit till livet. En liten, liten flicka som med sina 500 gram förlorade kampen för livet. Ett barn som dör är alltid särskilt svårt att acceptera. Ett barn som dör känns onaturligt och orättvist.

Samma dag fick jag veta att en gammal kvinna i Gambia gått bort. Hon hade inga blodsband till mig eller mina barn, men det är en kvinna jag har stått mycket, mycket nära. Hon bodde hos mig i perioder ett tag när hon besökte Sverige och jag tyckte så väldigt mycket om henne. Hon var gammal och mycket klok. Folk skrattade ofta åt oss och menade att vi inte ens kunde kommunicera, men vi skrattade bara åt det, för kommunikationen hade vi inga problem med. Jag förstod henne gott på den lilla wollof jag begriper och hon förstod mig på mina kantiga ord. Vi hade en fantastiskt fin relation.

På min resa till Gambia med mina barn 2009 var jag i hennes hemstad och jag frågade en vän om hon kunde ta mig dit. Det konstiga är att jag aldrig besökt henne i hennes hemland och ändå har jag hennes gatuadress och gatunummer inpräntat i mitt huvud efter alla dessa år…! Min vän sa att hon kunde ta mig dit och jag förklarade att jag ville besöka en gammal kvinna som jag stått mycket nära i Sverige. Min vän frågade mig då om jag var säker på att hon ännu var vid liv och sanningen att säga så var det länge sedan jag hört från henne och hört något om henne, så jag blev osäker och bestämde mig för att inte åka dit. Jag tänkte att det skulle vara tråkigt att komma hem till henne och fråga hennes familj efter henne om hon inte levde…

Nu när jag fick veta att hon gick bort i veckan så ångrade jag verkligen att jag inte besökte henne på någon av de två senaste resorna till Gambia. När jag fick veta om hennes bortgång så ringde jag för att beklaga sorgen till hennes dotter som bor här i Sverige och hon var förstås förtvivlad över att ha mist sin mamma. Hon berättade att det gått så fort och att hon varken varit sjuk eller mått dåligt, utan bara somnat in…

Jag tror det blir en större chock för anhöriga när någon vi står nära dör utan sjukdom eller förvarning, samtidigt som det måste vara det bästa för den som dör. Att bara få somna in, utan smärtor eller plågor. Det blir på sikt en tröst i den stora förlusten.

Dagen efter de två dödsbuden åkte jag och träffade min brors nyfödda stjärna som är söt som en sockerbit. När jag kom hem från besöket så väntade en annan sötnos här hemma som är under året. Hon blev kvar ett dygn, ungefär. Att se dessa två bebisar, är som att ta ett stort famntag runt hela livet. De är symboler för själva livet. Symboler för pånyttfödelse och symboler för framtiden.

En del av oss är historia, en del av oss är nutid och en del av oss är framtiden. Däremellan skapar vi nya relationer. En del bestående och andra övergående. En del kärleksfyllda, andra smärtsamma relationer. En del som berör mer än andra.

Jag tänker på alla de fantastiska relationer jag inlett bara sedan det här året startat, trots att det vara gått ett halvår. Hur många nya vänskaper och bekantskaper som skapats och hur många gamla vänskaper som har blommat upp och fått ny näring. Jag tänker på hur viktigt det är att gå vidare i livet och att vårda de relationer man har, samtidigt som man skapar nya för att kunna utvecklas och hitta nya utmaningar och vägar i livet.

Och alltsammans är det en del av livet. Visst är det helt fantastiskt?!!

Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden, vänskap, relationer,