Mina största prinsessor

Jag har tre prinsessor i mitt liv. Binta 22, Jai 20 och Isa (snart) 18. (Sedan har jag förstås min extra-prinsessa Hareg också.) Att de inom drygt en månad alla är myndiga är helt obegripligt för mig. Det säger så mycket om hur fort tiden ändå gått och det säger också en del om varför jag nu är både gammal och gråhårig! 😉

I förrgår när Midsommarfirandet på Fyrishov var till ända, så kom Jai, på väg till fest, förbi hemma och ville önska glad midsommar och träffa släkten som var här. När jag var lika gammal som min yngsta dotter Isa hade jag ett barn, när jag var lika gammal som Jai, hade jag två barn och när jag var lika gammal som Binta hade jag tre fantastiska döttrar!!

Men att nu se mina egna barn i den åldern gör det så obegripligt att inse hur ung jag var och hur stort ansvar jag bar vid så ung ålder. Jag säger inte att det var lätt eller att jag alltid gjorde rätt. (Tänk om jag fick vrida klockan tillbaka och göra om en massa…) Men vi har nu kommit hit i livet, när barnen är vuxna och jag är gammal… nåja, lite äldre.

Jag vet att jag har tjatat lite om det här den senaste tiden, men oj vad svårt jag har att fatta att mina små, fina söta prinsessor har blivit stora. De har egna liv, egna bostäder och är på väg in i något som jag sedan länge passerat.

Jai kikar förbi för att önska en glad midsommar och träffa släkten.

Binta med sina sommarfräknar tog sig hit ända från Stockholm för en kort midsommarvisit hos mamsen. (Hon hade hoppats på lite gravad lax som hon älskar, men hade missat att vi käkade midsommarbuffé på Fyrishov i år) Sorry, Binta!

Jag och flickorna för ett antal år sedan. Jag minns att Binta och jag blev väldigt ovänner under den här fototagningen, för att hon gjorde grimaser på varje bild…

…så på de sista bilderna fick hon inte vara med, då hon ”förstörde” alla… Det var då. Idag missar Binta knappast en chans att få vara med på bild. 🙂

När jag tänker tillbaka på deras barndom så är det som i en annan tid, ett annat liv. Åren har passerat och nu är deras tid, min är på något sätt redan passé. Inte så att jag väntar på graven, jag har mycket jag vill uppleva innan dess. Men de där viktiga åren när man ”finner sig själv” och när man bildar familj, den är förbi och jag kan se att det är en del av livets gång. Jag saknar inte den tiden, men delar av den saknar jag ibland. Särskilt mycket kan jag känna sorg över att jag inte kommer att få tillbaka den där tiden med mina små döttrars knubbiga armar runt min hals, deras glada sångröster klockan sju på morgonen när man bara ville dra täcket över huvudet…

Jag har gått in i en helt ny era och jag accepterar den. Jag trivs med den. Men jag saknar också det som var, det vi hade. Den tid då det var jag och mina flickor mot världen…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

7 svar på ”Mina största prinsessor

  1. Känner så väl igen mig i det du skriver, har berört samma ämne precis jag också.Dock har jag inga princessor alls utan två prinsar,varav den ena ungefär i samma ålder som din Isa och den andra lite äldre än Mabou. Kan känna mig melankolisk nu när min Kevin snart blir myndig och lite ledsen också på nåt sätt.Samtidigt som jag inte heller längtar tillbaka. Allting har sin tid.Tur att vi har småttingarna kvar. 🙂

    Länge sedan jag kommenterat hos dig, fast jag älskar din blogg.Har bytt blogg och namn också..Levidag förut, numera habanero.

  2. fatou jag vet att det är fantastiskt att vara mamma, men jag har hört att det är ännu bättre att vara mormor, så du har nog några år med knubbiga armar runt halsen som vill pussas kl 7 på morgonen framför dig ändå 😉

  3. habanero: Ja, precis så är det. Man blir ledsen och saknar den tiden och ändå inte… Jahaaa, du har bytt namn! 🙂

    sofiiza: Ja, det där är ju helt sant! Och jag längtar verkligen till den där tiden,. Livets efterrätt, säger de! 🙂

  4. Jag tycker det är jätte jobbigt att bli äldre, jag är 39 år.Fick barn mycket senare än du, så mina söner är 5 och 6 år, men jag har svårt att acceptera tidens gång.

    Skulle vara roligt med ett inlägg om dina barns pappor?Och har du någon ny kärlek?

  5. Anna: Ja, det där kan ju vara olika. Vissa delar kan jag också tycka är lite jobbigt, men samtidigt så tycker jag mitt liv blivit bättre och bättre med åren och kanske därför jag har lättare att acceptera att jag börjar bli äldre?

    Just det du frågar om är två av de tre ämnen jag inte brukar blogga om, annat i mycket svepande ordalag. Har skrivit om det här:

    http://fatou.se/2009/05/ett-klargorande-en-gang-for-alla/

    Nu är det inlägget skrivet på ett ganska ”bryskt” sätt. Det är förstås inte riktat till dig, som bara ställt en normal fråga, utan det inlägget var riktat till någon som ganska påstridigt hävdade att jag ”måste skriva om mina barn fäder…”

    Det är också över två år sedan jag skrev det inlägget, men i princip känner jag samma sak i dag. Att det är sånt jag inte vill gå in på djupare i bloggen. Av respekt och hänsyn till både mina barn och deras fäder.

    Jag har ingen ny kärlek idag och det kan jag i och för sig skriva lite om hur jag tänker omkring! 🙂

  6. Ja, jag förstår din ståndpunkt.Vad vackra dina barn är.Fadern till mina barn är också från västafrika, och mina barn verkar bli riktigt stiliga de med.

Lämna ett svar till Tonårsmorsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.