Jag är i Stockholm hos min mamma. Det är som en liten semester att komma hemifrån och jag har inte bestämt hur länge jag ska stanna. Skönt är det i alla fall. Mabou har hunnit vara en del med sin pappa och de har haft det bra tillsammans. Han har också fått träffa sin nya lilla, lillebror som nu kommit upp i vikten av 2000 gram. (Han vägde hälften när han föddes). Tyvärr hann han aldrig träffa sin nya lillasyster som bara fick sex dagar i det här livet med sina 500 gram. Det är en del av livet. Glädje och sorg. Det är inte helt ovanligt att dessa två ting inträffar samtidigt, även om det innebär motstridiga känslor.

Han har i alla fall fått träffa sin andra lillasyster en del och de har hunnit gå på fest tillsammans. Hon är så vansinnigt söt och så lik sin storebror och hon tjuter av glädje när hon får syn på Mabou.

Vi har hunnit med annat också. Som att bada på stranden nära min mamma. I går kväll kollade vi på film. Det blev La vie en rose som handlar om Edith Piaf ´s liv. Jag måste säga att filmen var väldigt, väldigt stark och grep mig mer än jag väntat. Särskilt som jag inte varit så insatt i just Edith Piaf och hennes liv. Så jag såg filmen mest som ett sätt att få en liten inblick i vem hon var, men faktum är att filmen lämnade mig starkt berörd på ett sätt jag inte väntat mig.

Jag blir inte heller förvånad när jag läser att skådespelerskan som spelar Edith Piaf i filmen: Marion Cotillard blivit tilldelad en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2008.

Vilket livsöde, vilken röst, vilken stjärna.

Filmen får utan tvekan ett betyg på fem av fem möjliga:

Läs även andra bloggares åsikter om edith piaf, la vie en rose, film, filmtips, marion cotillard, oscar,