Nu måste man snart börja jobba för pengarna…

Min artikel om underhållsstödet, ligger inte bara på Second Opinion, utan nu även på Newsmill (Med originalrubrik 😉 ) och där går debatten riktigt het!

Hur som helst, så har jag fått ett enormt gensvar på artiklarna på facebook, i kommentarer på min egen blogg och de två ovannämnda där publiceringen skett och inte minst genom mail. Jag inser att jag inte är ensam om mina funderingar.

På S.O. fick jag en kommentar från Niklas Löfgren på Försäkringskassan som var väldigt informativ:

”Hej Fatou,

vi har beskrivit en del utav de frågor som du har i vår undersökning ”Socialförsäkringsrapport 2011:5” se sid 106 och framåt.

http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/socialforsakringsrapporter/2011/socialforsakringsrapport_2011_5.pdf

Jag hoppas att du kan hitta en del svar där.

MVH Niklas Löfgren
Familje- Ekonomisk talesperson Försäkringskassan”

Jag läste rapporten och kom fram till följande slutsatser av det jag läste (läs den gärna):

Först och främst var det intressant att läsa hur underhållsstödet kommit till, hur man genom åren har tänkt och hur man bytt fokus (och namn) på underhållsstödet.

Det var också informativt hur man har utarbetat vad pengarna ska beräknas gå till och hur man har fått fram de siffror man har.
Intressant att läsa att enligt deras beräkningar så ligger underhållsstödet endast 140 kronor i månaden ”efter” den ekonomiska utvecklingen. Men dessa ”endast” 140 kr per barn och månad, innebär att den kvarvarande föräldern betalar 280 kronor mer per barn och månad (140 kr som är den ”frånvarande” förälderns del och 140 kronor som är den ”hemmavarande” förälderns del.) 280 kronor per barn och månad kan låta lite, men med tanke på att det blir 3360 kr per barn och år, så är det inte en helt försumbar kostnad. Lägg där till att det kanske finns 2-3 barn i hushållet, då är vi uppe i 6720 kr/år alt. 10 080 kr/år och säg den ensamstående förälder idag som inte har hål att stoppa de pengarna i, med stor möjlighet till något som skulle gagna barnen/barnet.
En annan intressant aspekt jag reagerade på när jag läste rapporten, är att man helt enkelt låtit bli att räkna med en hel del kostnader för barnet när man räknar ut vad ett barn kostar och vad ett underhållsstöd ska täcka tillsammans med ”boendeförälderns” inkomst. Följande har inte ens räknats in: Barnets del av boendet (där har man tagit hänsyn till att bostadsbidraget ska täcka upp barnets kostnad, vilket jag tvivlar på att det gör i de flesta fall), fritidsintressen, semester, barnomsorg, resor till anhöriga, husdjur, musikinstrument, musikundervisning, dator, mobil, internet, merkostnader för ev. handikapp, allergier eller sjukdomar. Man har inte heller räknat in inkomstbortfall vid till exempel VAB.

Vissa av dessa exempel känns rätt självklara att man kanske inte bör räkna in, såsom husdjur, musikinstrument etc. Men det finns andra delar som är lite svårare att förstå sig på och det är boendekostnaden, då jag är övertygad om att de ensamstående som har bostadsbidrag sällan uppväger barnets boendekostnad.

I en del familjer vet jag att det här med delade kostnader fungerar mycket bra. Båda föräldrarna tar med sitt/sina barn på semesterresor, oavsett vem som åker, man delar på kostnader för fritidsintressen eller för mediciner för barnen. Man kanske till och med delar på VAB-dagar. Det är jättebra!

Men jag vet också att det finns många, många familjer där det här inte fungerar alls. Där den ”frånvarande” föräldern vid minsta förfrågan om att dela på en utgift för barnet bemöts av: ”Men du har ju underhållet/barnbidraget”. Hur många av landets separerade/skilda föräldrar, frånvarande eller ej, känner till vad som ingår i dessa beräkningar? Hur många är beredda att slanta upp vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

En vän till mig påtalade vid ett tillfälle innan h*n ansökt om underhållsstödet, eller om h*n ansökt och inte börjat få det än, att h*n behövde pengar till blöjor och mat till barnet. Den andra föräldern svarade att h*n inte hade några pengar och så var saken ur världen för den föräldern. Min vän sa då till mig: ”Tänk om jag också bara kunde säga till mina barn: jag har inga pengar, ungar, så tyvärr blir det ingen mat på ett par dar…!”

Igår när jag länkade till mitt förra inlägg på FB, så fick jag flera kommentarer om vad folk tänkte i den här frågan. En kommentar (nåja, det var egentligen flera kommentarer av samma person) tyckte jag var ganska talande:

”Tusen tack för ditt inlägg, känner så väl igen mig! Visst är det konstigt att mina ex har tredubblat sina löner dom sista 17 åren, men underhållsstödet end. har höjts från 1173 till 1273 per barn…sen får man inte glömma bort all inkomstbortfall man haft genom åren pga vab mm….märklig ekvation det där. Ger mig tusan på att det påverkat min pension oxå…men vad vet jag, jag är ingen ekonom precis…

…dessutom har mina ex kunnat arbeta på helt andra tider, ta helt andra jobb, och iom få helt andra löner då jag ensam haft ansvaret för barnen…helgpappa fine, gemensam vårdnad my arse 😉

Jaa, sen undrar jag om man inte borde ha olika belopp beroende på barnets ålder? När mina äldsta barn var små fanns inte internet, datorer och mobiltelefoner, dessutom tog dom på sig dom kläderna jag la fram om jag så hade hittat dom på tippen 🙂 haha Men visst är det märkligt, att om man går in på socialstyrelsens hemsida, så är existensminimum olika för olika åldrar, riktigt små barn kostar mycket pga blöjor,välling ? inköp av barnvagnar etc, sen minskar dom i utgifter runt 3-6 år, sen blir dom dyrare för varje år som går i princip…konstigt att det bara gäller boendeföräldern ??

1995 kostade den 4 rok jag hyrde 5500 här i Kalmar, idag kostar samma lägenhet 7400, en ökning på nästan 2000 kronor…( det blir säkert mer om man räknar med höjda elpriser ) så om jag bott kvar hade vi haft samma bostad för samma barn men tydligen är det bara boendeföräldern som ska betala den ökade kostnaden för inte tusan är det mina ex iaf?”

När jag läst rapporten, så kan jag verkligen förstå att det är svårt att veta hur man ska räkna på detta. Saker och ting är sällan svart/vita, i stort sett varje barn har olika typer av behov, men det som jag i slutändan hela tiden faller tillbaka på är att det är den förälder som tar sitt självklara ansvar och som måste ”fylla upp” det ansvar som en svikande förälder inte lever upp till, oavsett om det gäller det ekonomiska, omhändertagandet, kärleken, eller omsorgen.

Jag tycker det är toppen att vi idag har en lagstiftning om underhållsstödet, att den andra föräldern tvingas betala för sin del för det barn man kanske har övergivit av ett eller annat skäl. Är det just det som är problemet? Att många av oss ensamstående är så förbannat TACKSAMMA och tycker det är okej, eller vågar i alla fall inte stå på oss för att den andra föräldern ska betala hälften av vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

Eller som en av mina bloggläsare skrev i en kommentar igår:

”Nu har jag det värre, nu måste jag ju jobba för pengarna. Tacka vet jag tiden som ensamstående morsa, när man bara vilade sig, mellan rullningen i pengahögarna! ”