Barnfattigdom Del: 2

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Under sommaren har jag haft en tävlingsserie för ensamstående föräldrar. Den föregicks av diverse debatter och bland annat skrev jag ett inlägg om hur jag och en del andra ser på detta med barnfattigdomen.

Härom veckan svämmades media över av artiklar runt den mamma som erkänt att hon berövat sina två små barn, fyra och åtta år gamla, livet. Omkring debatten om själva familjen ledde det vidare till en debatt om samhällsansvar och socialtjänstens ansvar, då det visade sig att mamman var i svår ekonomisk kris. Det är inte svårt att förstå att mammans och barnens ekonomiska situation har varit avgörande för utgången av den tragiska händelse som ledde till barnens död.

Jag vill förtydliga att jag, liksom de flesta av oss anser att en människa själv är ytterst ansvarig för sina handlingar och jag gissar att även denna mamma som just nu sitter häktad, kommer att få stå ansvarig för sina handlingar och även ta det straff som hon troligen kommer att dömas till. Det finns inga ursäkter för att ta två små barns liv och det finns inga ursäkter för att beröva sina barn det liv man som förälder givit dem. Men det finns förklaringar som gör att man kan närma sig en förståelse för att något kan driva en förälder till den yttersta tragedin.

Jag, liksom många andra har tänkt tanken: ”varför lämnade hon inte ifrån sig barnen när hon själv inte förmådde ta hand om dem?” eller: ”varför tog hon inte sitt eget liv i stället för de oskyldiga barnens?” Att ta sitt eget liv hade förstås varit en fullständig katastrof, men det hade på något vis känts mindre egoistiskt.

Jag blev väldigt illa berörd av händelsen och det tror jag många av oss blev. Inte gjorde det saken bättre av att det framkom att pojkarna hade hållits hemma från skola och förskola under den sista månaden de var i livet. Det gjorde saken än mer makaber. Hur hade pojkarna det den sista tiden? Hur var relationen till mamman? Till den övriga omvärlden?

Kanske kommer det fram att socialtjänsten begått fel eller kanske det bara finns bristande rutiner? Kanske borde människor omkring såsom grannar, vänner, skolpersonal eller andra ha varit mer vaksamma och slagit på ”stora trumman”? Kanske var det helt enkelt så att mamman lyckades dölja sin verklighet så pass mycket att man inte kunnat förutse den utväg hon tog eller ens hur dåligt hon mådde?

Oavsett hur det blir, så hoppas jag att det görs en noggrann utredning och även om vi inte kan få svar på alla våra frågor eller förstå vad som verkligen skedde, så hoppas jag att det bidrar till lärdomar för både myndigheter och för oss omkring. Jag vet att fallet Bobby bidrog till att många började uppmärksamma barn som far illa mer och jag hoppas att även dessa två små barn inte ska ha dött helt förgäves, utan att vi ser på varandra och bryr oss om varandra. Att vi vågar fråga om någon mår dåligt?

Jag önskar att vi vågar se våra grannar i ögonen och fråga hur de har det? Om vi kan göra något för att stötta, om vi ser att någon inte mår bra eller av andra skäl ser att saker inte verkar vara som de brukar. Vi måste våga möta våra medmänniskor. Vi måste våga se varandra för de vi är. I både glädje och sorg. I glädjerus och i förtvivlan. Det kanske inte alltid hjälper. Men om vi inte försöker sträcka ut en hand, så kommer inget heller att förändras.

Jag tror vi alla kan dra lärdomar av både det här fallet och andra uppmärksammade fall där människor begår hemska och ofattbara gärningar mot sig själv eller andra.

Jag tycker nog att även om en människa är ytterst ansvarig för sina egna handlingar, så har vi alla i samhället ett visst ansvar för de som finns omkring oss. Inte för deras handlingar. Men för att uppmärksamma deras välbefinnande eller bristen på det. Ibland krävs det så oerhört lite för att göra stor skillnad. Det tror jag i och för sig gäller i alla situationer där folk i vår omgivning mår dåligt och behöver inte nödvändigtvis sammankopplas med barnfattigdom, men samtidigt så är just barnfattigdom något som lätt kan leda en familj in i förtvivlan, hopplöshet, skam och skuld och kan vara svår att prata om.

När du är stark-sträck ut en hand till någon annan som inte har den styrkan just då!

Haveriet i Sigtuna

Allt fler barn och unga blir hemlösa

Historiskt svek mot de hemlösa

Antalet hemlösa barn ökar i många kommuner

Hemlösa kostar 172 miljoner om året

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

5 reaktion på “Barnfattigdom Del: 2

  1. Vilket bra blogginlägg. Det där med individens ansvar: Det borde göras något för att få bort skam och tabun kring ATT BE OM H-J-Ä-L-P när man känner att man inte klarar det!
    Och det måste bli TYDLIGARE för alla hur man ska be om hjälp, vart man vänder sig etc. Att en desperat mamma eller pappa ska veta att dagis och skolpersonal, pedagoger, lärare kan slussa dem vidare. OCH ALLA dessa som jobbar direkt med barnen måste få SPECIALKOMPETENS så de vet exakt vad de ska säga, göra och hur de ska agera!

    Den mamman verkar ha levt isolerat.
    Hade hon tagit båda pojkarna till dagiset och lämnat dem till personalen och sagt: ta dem, hjälp dem, jag orkar inte! Kanske hade hon psykisk sjukdom med vanföreställningar om att hon skulle ”skona” sina barn från det svåra livet?? Det kan vi bara spekulera om.

    I fall som detta borde det vara lag på att skolpersonal/ dagispersonal ska larma socialtjänst.

  2. Jag menar att jag ÖNSKAR att hon hade lämnat över sina båda fina pojkar till dagisfröknarna! Inte att hon faktiskt hade försökt att göra det.

  3. Jag vet att skolor och dagis HAR anmälningsplikt men att den borde vara tydligare. Att läraren gick hem och ringde på var jättebra, önskar att det hade gjorts tidigare.

  4. Och självklart kan fattigdom och ekonomisk kris leda till psykisk påfrestning och ohälsa. Det blir nog att det ena leder till det andra, som en ond cirkel. Tillsammans med social isolering blir det ju elände…

  5. mariebrima: Jag kan bara instämma i dina ord. Jag reagerade också positivt på att läraren gått hem till familjen, sedan att det inte räckte hela vägen… Men jag tycker hon gick steget längre än vad lagen säger att de måste göra och jag tycker det var mycket bra och något som skulle göras i alla fall när man fattat misstanke om att något inte står rätt till.

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

No Trackbacks.