Två kvinnor-två brott-två långa straff (1)

Anstalten Hinseberg 2007

Det är underligt vad snabbt man glömmer. Och hur snabbt man kan bli påmind igen. Att min mamma blev dömd till ett långt fängelsestraff är något jag skrivit om en hel del, sedan vi gick ut med det offentligt för precis ett år sedan. Då inför att hon blev villkorligt frigiven efter att ha suttit av sitt straff på sju år, varav över fyra och ett halvt år inne på -anstalter och sedan knappt ett år på vårdvistelse.

Det liv min mamma lever nu är något helt annat än det hon levde innan hon åkte in. Vi har alltid haft en nära relation till varandra, men den vi haft under tiden hon satt inne och än mer den vi fått efter hennes frigivande, har varit än starkare!

Förra veckan var Annika Östberg på TV igen, i en intervju i Efter Tio med Malou. Varje gång jag ser en intervju med Annika så väcks mina minnen. Även om Annika satt inne så oändligt mycket längre än min mamma och den mesta tiden i Amerikanskt fängelse och det därför blir svårt att jämföra dem i den bemärkelsen, så finns det ändå så många gemensamma nämnare av det jag sett av Annika och hur jag ser på min mamma:

  • De har båda omvärderat sina liv under sina fängelsestraff.
  • De har båda blivit drogfria under sina straff.
  • De är i samma ålder, min mamma är knappt ett år äldre än Annika.
  • De har båda erkänt sina brott och tagit sina straff utan att ”gnälla” eller se sig som orättvist behandlade.
  • De har båda en oerhört ödmjuk inställning till livet och är generellt ödmjuka personer.
  • De tar idag båda helt avstånd från sina tidigare gärningar och är uppriktigt ledsna och ångerfulla för de gärningar de har begått.
  • De accepterade och försonades med sina straff.
  • De har vågat närma sig och arbeta med sina inre känslor av skuld och skam och sedan vara öppna med det.
  • De har arbetat och bearbetat sina känslor mycket, djupt och ingående.

Det finns säkert en hel del andra likheter som jag inte kommer på just nu och som jag inte känner till, då jag inte känner Annika personligen, men som jag sett varje intervju med som jag känner till och läst en hel del om.

Idag när min mamma är en fri kvinna, glömmer jag lätt hur tungt det var när hon satt inlåst. Hur förtvivlad jag kände mig över att se min mamma inlåst. På ett sätt tror jag att jag haft svårare att acceptera min mammas straff än hon själv hade. Det hjälpte förstås som anhörig en hel del att min mamma erkände sitt brott och kunde stå för det. Det har också hjälpt att hon så totalt har tagit avstånd från sitt tidigare liv.

Att vi anhöriga får gå igenom en svår tid när någon vi älskar och står nära blir frihetsberövad, är det nog ingen som ifrågasätter, även om det sällan lyfts fram och får den uppmärksamhet det förtjänar. Många är de barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade idag och ännu fler är det som är vuxna och har en förälder/syskon/barn eller partner som sitter frihetsberövad. Den chock och sorg detta ger en anhörig är svår att föreställa sig innan man själv hamnar i den situationen, men det är viktigt att komma ihåg att även de anhöriga och framför allt barn behöver tid på sig att bearbeta sina känslor.

Mycket av det här funderar jag på ibland, när minnena kommer tillbaka. Jag tror det är viktigt att inte glömma och jag tror det är viktigt att gå vidare. Men det är också viktigt att ta lärdom om sitt förflutna och att att använda sina erfarenheter som stöd för andra som är i den situationen idag.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Social comments

Loading Facebook Comments ...

11 reaktion på “Två kvinnor-två brott-två långa straff (1)

  1. Jag blir alltid så berörd när jag ser inslag med Annika Östberg på tv. Jag hoppas att hon klarar att vara stark och hålla sig drogfri i hela sitt nya liv!

    Hennes sommarprat i radio vill jag rekomendera till alla att lyssna på. Tror att det kanske finns på P1:s hemsida på sr.se.

    Mitt barn ville följa med sin kompis som skulle gå på stan med sin förälder som ganska nyligen suttit av ett grovt våldsbrott. Jag sa nej men jag kände mig kluven.

    1. Jag kände egentligen inte så orolig att lämna mitt barn i förälderns ansvar. Men lite. Det kändes inte riktigt bra inför mig själv när jag visste vad ** hade dömts för. Trots att jag tror att terapin HAR hjälpt **… Men en liten oro finns där…

    2. Kompisen träffar föräldern sällan och de kan behöva egentid för att återuppbygga sin relation. -Samtidigt ville jag inte visa för kompisen att jag inte litar på hans förälder.

    3. Jag var orolig för vad min pojkvän (ej mitt barns pappa)skulle tycka. Han skulle nog lacka ur på mig och tycka att jag var oansvarig.

    En annan dag förra veckan var det ett annat barn som ville följa mitt barn hem till oss men den pappan sa nej.

    Då fick jag intrycket att det barnets pappa inte tyckte att mitt barn var en lämplig lekkamrat, inte fin nog typ.

    Han sa inget rätt ut men jag fick det intrycket av nån anledning…

    Kanske en överreaktion av mig.

    Men jag antar att den föräldern som suttit i fängelse möjligen kan ha känt samma vibes från mig dagen då jag sa nej till mitt barn att följa med dem till pizzerian…

    Jag fick smaka på min egen medicin kan man kanske säga.

  2. mariebrima: Jag kan förstå din tvekan av just de skäl du anger och säger inte att jag själv inte skulle tveka i samma situation. OM nåt skulle hända, hur skulle man kunna rättfärdiga att man skickat iväg sitt barn med en person man inte känner väl och som man bet precis har avtjänat straff för ett grovt våldsbrott? Det hjälper inte att det är väl känt att de flesta grova våldsbrott sker under rus av alkohol eller droger eller psykisk instabilitet. Man är ju rädd om det bästa man har. Ja, jag har tagit bilden själv vid ett av mina besök på Hinseberg när min mamma satt där.

  3. Kan bara försöka förstå hur det känns att lämna sin mamma där och åka hem. Eller att sitta där själv. Ni har varit och är fortfarande starka kvinnor, du och din mamma! Ni ger andra mod genom att visa er och berätta vad ni har gått igenom. All lycka till er båda 2! <3

  4. mariebrima: Ja, det var verkligen fruktansvärt att lämna. Smärtan och ofta tomheten kunde nästan äta upp mig inifrån. Jo, det tog tid och mod att våga bli öppna och det finns två starka skäl till att vi valt att göra det: 1. Att hjälpa till att ta död på stigmatiseringen av anhöriga. 2. För att visa att man kan ändra sig och ta avstånd från tidigare beslut och liv man levt och få ett fullgott liv. Tack för dina ord! ♥

  5. Nu är det väl iofs inte så många barn som läser din blogg, men jag tänkte ändå tipsa om en fin sida som riktar sig till barn som har föräldrar i fängelse. Min fria plats heter den, och bla illustratören Maria Andersson från Uppsala har vart med och skapat den.
    http://www.minfriaplats.se/

  6. Tack älskade dotter, för många fina saker du sagt i din blogg. Utifrån Zandrahs kommentar vill jag säga att det är förvånansvärt många barn som hittat min blogg när jag skrivit om fängelse, straff och anhöriga. Jag vet också att många hittar till den här bloggen när min dotter skriver om det. Naturligtvis inte de allra yngsta, men förvånansvärt många yngre, från 10 års åldern och upp i sena tonåren. De allra flesta som skriver ställer frågor och berättar om sin sorg, oro, smärta och tyvärr också den skam de känner. De vill vara anonyma och vill inte att dras kommentarer publiceras, vilket jag alltid respekterar. Jag brukar i alla fall rekommendera dem att söka sig till den Bryggan – verksamhet som finns i deras närhet och länka till Bryggans hemsida, när jag har en mail adress att svara till.

  7. Pingback: Två kvinnor-två brott-två långa straff (2)

  8. Det är inte så ofta jag hinner titta in på din sida nuförtiden, så fullt upp med tre barn (du vet). Nu tittade jag in och greps starkt av det du skrev här. Vilken stark kvinna du är, som har klarat av att uppfostra fyra barn och samtidigt haft din egen mamma i fängelse. Starkt Fatou, och jag känner med dig. Kram /Hanna (f.d. ordf. U. Reggaevänner)

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

  1. […] Två kvinnor-två brott-två långa straff (1) […]